Författare: Per Enerud

Lundsberg. När jag gjorde lumpen på Tolkskolan i Uppsala var det ett helt gäng som kallades ”lundsbergare”. Jag hade inte en aning om vad det innebar. Och i uniform märktes det ju inte vem som gått förortsgymnasium och vem som gått fina skolor. Resultaten räknades.
Det var nog inte förrän efter lumpen som jag insåg att jag hade skymtat ett helt system, där Lundsberg–Tolkskolan–Handels/KTH var ett sätt att formas, snarare än att skaffa bildning. Så dum var jag.
Nu har Lundsberg stängt och värnplikten är avskaffad. Nya sätt att forma en överhet måste skapas.
Pennalismen är en elegant metod för att stöpa människor i lämpliga former. Genom att ge äldre kamrater ”rätten” att bestraffa och uppfostra, skapas en känsla av förakt mot de mindre och yngre. De äldre har upplevt samma förakt; nu får de hämnas. Så har eliter byggts upp i totalitära och slutna strukturer i alla tider. Initiationsriter.
På Lundsberg gick våldet längre än vad någon kunde acceptera. Men det är inte våldet i sig som är det otäcka i de här mekanismerna – det är föraktet; mot de mindre och svagare, mot samhället utanför.
Nu går Lundsbergselever ut i medierna och ”känner sig kränkta”. För att det äckliga majoritetssamhället slemmar in i elevhemmen och säger stopp. För att det visade sig att lagen gäller även inom internatskolan, när själva vitsen med Lundsberg är att stå över lagen: ha egna lagar, egna domare och bödlar.

Ni som längtar efter kriget – längtar ni också efter ansvaret? Längtar ni efter att bygga upp Syrien efter en snabb och elegant liten operation? Längtar ni efter att bygga upp förtroende mellan dem som i dag dödar varandra? Längtar ni också efter lika fina resultat för demokrati, rättsväsende och trygghet som i Irak?
Ni som längtar efter kriget – längtar ni efter seger, eller längtar ni efter fred? Längtar ni efter att verka handlingskraftiga, eller längtar ni verkligen efter att få stopp på en galen, blodtörstig diktator?
Ni som längtar efter kriget – vill ni verkligen ha demokrati? Kommer det tacksamma syriska folket att rösta på folkpartiet? Vill ni verkligen att det syriska folket ska få välja sina ledare? Tänk om de gör som palestinierna, och väljer onda ledare efter ett gott val? Längtar ni efter än värre demagoger som vinner röster på antisemitism och Israelhat?
Ni som längtar efter kriget – längtar ni efter att få höra Ryssland och Kina säga ”vad var det vi sa!” Längtar ni efter att ta emot flyktingarna undan inbördeskriget? Längtar ni efter mer våld?

Jag misstänker att jag inte är den enda journalisten som följer The Newsroom. Andra säsongen visas just nu i HBO. Och visst är det inspirerande. Rapp dialog (lite överrapp kanske rentav), och övertygande resonemang om god journalistik etc.

MEN jag undrar – själva programmet, alltså det nyhetsmagasin som serien cirkulerar runt – verkar inte det rent skrämmande långtråkigt? En medelålders herre sitter och genomför mästrande och ohövliga intervjuer i timme efter timme? INGENSTANS i The Newsroom resoneras kring bildberättande och nyansering. Det handlar uteslutande om att uppfostra tittare till goda samhällsmedborgare. Hela programledarrollen är utformad som ett slags åklagartjänst. Programledaren är också, mycket riktigt, åklagare till yrket.

Det här känns så fantastiskt orimligt för mig som journalist, att ha en programledare, eller ens en journalistroll, som går ut på korsförhör. Det blir på något vis McCarthy av det hela: Did you or did you not belong to the communist party? Fast tvärtom, eftersom seriens skapare, Aaron Sorkin, representerar toleranta, liberala och, får man hoppas, sunda värderingar.

Ska det här vara god journalistik? En pösig herre som tvärsäkert sitter i timmar och talar om vad jag ska tycka? Precis så såg TV ut i Ryssland under Jeltsin: En pösig herre som satt i timmar och talade om vad dumma kommunisterna var. Dumma, dumma kommunister. Så här ska ni tycka.

Ja, det förs spännande och viktiga resonemang i The Newsroom. Om fördumning, källkritik, engagemang, och visst tittar jag. Men jag skulle aldrig titta på det program serien handlar om.

Det börjar bli nästa den vanligaste rubriken här på Träningsbloggen… ”Nystart”.
Nå, så ny är inte starten egentligen. Men löpträningen har legat nere rätt länge. Men i maj kom jag i gång igen, efter en träningspaus på knappt ett halvår.
Under tiden i Moldavien var det styrketräning som gällde. Jag gick på gym, jag hade en personlig tränare, vilket ju gav väldigt måttliga resultat. Vid efterkontrollen hade mina värden försämrats…
Och så var det flytt hem i november 2012, och ny lägenhet och renovering och nytt jobb och ett nytt jobb till… Det bara myllrade av saftiga undanflykter som kunde hålla mig borta från löpspår och träningslokaler. Fast jag egentligen helt enkelt inte iddes.
Ska man vara noga så är det ju så att jag tycker det är mycket mer njutbart att sitta i soffan och äta chips, än att träna.
Men i maj, som sagt kom jag igång igen, och det var rätt roligt att börja springa. Jag bor i Norrtälje numera och jag har ett riktigt trevligt spår på bekvämt avstånd. Ungefär 6,5 km. Kuperad terräng – mycket backigare än spåret i Enköping. Naturskönt vid sjön Lommaren. Trevligt.
Och det är skoj att se resultaten. Jag tror att en av tjusningarna med löpträning är att man ganska snabbt ser förbättringar. Tiderna på rundan blir kortare. Jag känner att jag springer snabbare. Det är fortfarande hemskt hemskt jobbigt och svettigt och ibland rentav smärtsamt, men det fungerar ju.
Rundan tar mindre än fyrtio minuter att springa – borde egentligen springa lite mer, men det får nog räcka. Jag tänker och funderar mycket medan jag springer, och bland annat tänker jag på dem som talar om hur tråkigt det är att springa.
Ja, men vad väntar ni er? Är det roligt att borsta tänderna? Vissa grejer får man väl acceptera att göra, även om man kanske inte fnissar läppen av sig.
Det är, utan tvivel, roligare att se på Kalle Anka på julafton än att springa. Det finns, strängt taget, miljoner saker som är roligare än att springa. Men varför skulle det vara ett skäl att låta bli?
Det är nyttigt, det är en extremt skonsam träning; hela vår kropp är utformad för att springa, helst ganska långa sträckor. Måste allt vara roligt jämt?

Jag är en medelålders man med fördomar. En kvinnlig kollega på ett tidigare jobb refererade till sin sambo, och jag utgick från att sambon var man. Jag känner mig hotad bland stora skockar unga män, oavsett om det är utanför en fotbollspub eller en förortspizzeria. Jag bor segregerat, i bostadsrätt. Jag har en espressomaskin och sommarstuga och förstår svampskogen bättre än förorten.
Jag är alltså en människa med fördomar. Men en fördom jag inte tror att jag har, det är att jag skulle vara fördomsfri. Jag tror inte jag är upplyst. Jag vet att jag är präglad av klibbiga stereotyper. Och att det inte är lätt att befria sig från dem.
Jag vill inte vara ”tolerant”. Jag vill inte ”tolerera” andra än dem som är som jag. Jag vill kunna betrakta alla lika självklart inklusivt som dem som är som jag.

Häromdagen skrev Norrtelje tidning om ett läger för unga transpersoner mellan 12-20.

Och där slog den här fördomsfullheten in. Tolvåriga transpersoner? Är inte transsexualitet en sexuell identitet, undrade jag för mig själv. Är det rimligt att skicka tolvåringar på läger för att utveckla och diskutera sin sexuella identitet? Riskerar man inte att tvinga in tolvåringarna i begränsade och begränsande identiteter?

Jag tycker det är bra att tolvåringar får ställa frågor, och jag vill att tolvåringar ska få testa ramar och identiteter, men jag vill ändå att tolvåringar ska slippa etiketteras som ”transpersoner”. Inte för att det är något fel i att vara transperson, och inte för att det skulle vara något fel i att vara nyfiken, utan helt enkelt för att jag vill att människor ska få vara sig själva. Transpersoner, fotbollsgrabbar, hockeyflickor, schackpojkar, hästtjejer, underbara sprakande människor som kan få världen att dansa och växa.

En vecka i Moskva är uppfriskande och underbart. Ingenstans är en dubbel espresso lika dubbel; ingenstans är sushi lika sushig. Till de senaste underverken i Moskva hör cykelbanor och hyrcyklar! Moskvas borgmästeri har låtit anlägga cykelbanor på sina håll i stan, inte för att det kanske ska ses som ett sätt att lösa Moskvas trafikproblem: jag har svårt att se Moskvaborna åka cykel till jobbet. Nej, cykeln är en leksak, lite som rullskridskor, och nu har man öppnat nya möjligheter till sund rekreation åt Moskvaborna.

Mindre sunt känns det politiska klimatet. Sedan Putin bestämde sig för att konstitutionen var hans personliga lilla leksak så kan ingen kalla Ryssland för en demokrati. Det går inte ens att låtsas att Ryssland är demokratiskt. Och ingen låtsas längre. Det finns andra länder som försöker låtsas vara demokratier, men inte Ryssland. Demokrati är inte bara rösträtt och sånt jox – demokratin rymmer även rätten att avstå från att rösta. Demokrati är rätten att få göra sina egna val – oavsett vad pappa, prästen eller presidenten tycker. Ryssland tycker inte så.

Ryssland har börjat betona ganska kraftfullt något man kallar ”traditionella värderingar”. Dessa värdering ställs i kontrast mot mänskliga rättigheter. Just det. I kontrast. Dessa ”traditionella värderingar” – familj, mamma-pappa-barn, tro, sundhet – ställs i konflikt mot ”tolerans” och ”mänskliga rättigheter” i”Europa”. Det blir lite mycket citationstecken här, ursäkta.

Den officiella ryska linjen hamnar allt närmare något slags tea party-rörelse, fast med ett socialt element. Det ska inte finnas några rika, eller jo, några, men då ska de vara snälla. Människor ska leva i kärnfamiljer där mamma och mormor ska koka rödbetssoppa och pappa arbeta i en fabrik och storebror vara redo att försvara fosterlandet. Det talas rentav i Moskva om en rörelse, där Ryssland representerar Det Riktiga Europa. De sanna europeiska värderingarna, som feta liberaler glömt, förrått, förnekat i de pösiga och vällevnadssjuka länderna i Väst.

Det här blir en förbluffande sammanhållen och elegant idé. Den ger Putin och grabbarna möjlighet att plocka upp vissa gamla stalinistiska idéer – kärnfamilj, strikta könsroller, begränsad rätt till abort och skilsmässa – och samtidigt kraftfullt påstå sig vara antikommunister – ”Kommunisterna sprängde kyrkor och tillät homosexualitet, vi är för sunda värderingar och den traditionella familjen”. Läs om mekanismen här, till exempel.

Jag får var och varannan dag länkar skickade till mig, där ”Europas” förfall beskrivs, och ett genomgående tema är att homosexualitet är lika med pedofili, och att det finns en vänsterpedofilböglobby som i samarbete med muslimerna håller på att våldta det sanna Europa.

Mark my words – snart kommer ni att läsa om nyskilde Putins kamp för Sunda Värderingar. Tea Party Communism on our doorsteps.

Det finns ett tröttsamt begrepp: normalbild. Det här går ut på att det finns ett ”normalt” läge i världen, och allt som inte stämmer överens med det – är hotfull, farligt, skrämmande och olämpligt. Det här påverkar nyhetsjournalistiken: om normalbilden är bomber och krig, då är krig och bomber nyheter. Att bomber dödar människor i Syrien hör till normalbilden – därmed är dödade syriska barn inte nyheter. Bomber hör däremot INTE till normalbilden i Boston – och vips blir döda barn i Boston världsnyheter.
Nyhetsvärdering hör till de mest svårdefinierade ämnesområdena inom samhällsforskningen. Vad är en nyhet? Och en av förklaringsmodellerna ligger i ”brottet mot normalbilden”. ”Hund bet man” är ingen nyhet; ”man bet hund” – är en nyhet.
Och nu är det nyheter att ryskt stridsflyg övat över Östersjön. För att det ”bryter mot normalbilden”. Och även om nyheten BORDE vara att Sverige inte har en fungerande incidentberedskap (vilket är normalbild, för det har vi väl inte haft sedan 1983 i augusti när jag muckade), så har mediedramaturgin placerat det ryska hotet i centrum: ”Här övar Ryssland attack mot Sverige!”
Och där kommer vi in på en annan del av nyhetsvärderingen – den om att journalistikens syfte är att befästa normer i samhället. Ryssland ska vara ett hot mot Sverige, det är liksom Rysslands jobb i nyhetsdramaturgin; i den svenska mytologin. Jag har skrivit om det förr – om rysshotet som en av grunderna för den svenska trygghetsideologin. Rysslands roll som kaoskraft för att vi ska uppfatta vårt eget samhälle som förnuftigt, tryggt och lämpligt. Om vi formulerar Ryssland som hotet, slipper vi hantera hot vi inte förstår. Vi får en normalbild vi trivs med.

World Economic Forum, de där som organiserar det underliga mötet med viktiga herrar i Davos varje år, forskar kring resenäringen. En rapport som publicerades nyligen placerade Island på topplats som världens mest välkomnande land.
Trea från slutet, efter Bolivia och Venezuela, ligger Ryssland.
Nu är det ju EGENTLIGEN inte så dåligt som det låter – WEF bygger siffrorna på en skala på 1-7, där 1 är minst och 7 är högst. Ryssland får 4,98, så man kan ju konstatera att det är rätt hyfsat ändå – Sverige får 6,53, vilket placerar oss på plats 23 på välkomstlistan.

Just det där med den välkomnande attityden har kommit i fokus i den här statistiken. Ryssland hamnar totalt på en 63 plats, även om den vresiga attityden lägger landet i botten. Sverige hamnar nia – en plats vi alltså inte förtjänar om man ser till hur välkomnade besökare känner sig när de kommer hit.

Ryssland har höga placeringar på ett par intressanta områden; framförallt har de många platser som hör till världsarvet. De ligger på 16 plats när det gäller kulturminnesmärken, och fyra för naturmonument.

WEF:s lista konstaterar att Ryssland har svagt utvecklad besöksnäring, men att det finns mycket att se. Men ryssarnas ovänliga attityd skrämmer bort besökarna.

Det här är siffror som förmodligen förvirrar ryssarna. I ryssarnas självbild ingår en övertygelse om att det inget folk i hela världen är så gästfritt som ryssarna. Gästfriheten är lite av grundbulten i hela den ryska nationalkänslan. Att påstå att ryssar INTE är välkomnande – att några nedfrusna islänningar skulle vare MER gästfria…

Men grejen är ju att det WEF mäter, är just INTE gästfriheten, utan hur välkomnande besökare känner sig. De som kommer på besök som turister i Ryssland får ytterst sällan möta någon gästfrihet – de är hänvisade till buttra servitriser och specialdyra biljettpriser för utlänningar till museerna.

Det skulle ju vara roligt om Ryssland kunde dra konsekvenserna av det här, utbilda personal, satsa på hotell och infrastruktur, men det sannolika är att Ryssland kommer att vara lika fritt från gäster, som ryssarna är gästfria.