Det finns ett tröttsamt begrepp: normalbild. Det här går ut på att det finns ett ”normalt” läge i världen, och allt som inte stämmer överens med det – är hotfull, farligt, skrämmande och olämpligt. Det här påverkar nyhetsjournalistiken: om normalbilden är bomber och krig, då är krig och bomber nyheter. Att bomber dödar människor i Syrien hör till normalbilden – därmed är dödade syriska barn inte nyheter. Bomber hör däremot INTE till normalbilden i Boston – och vips blir döda barn i Boston världsnyheter.
Nyhetsvärdering hör till de mest svårdefinierade ämnesområdena inom samhällsforskningen. Vad är en nyhet? Och en av förklaringsmodellerna ligger i ”brottet mot normalbilden”. ”Hund bet man” är ingen nyhet; ”man bet hund” – är en nyhet.
Och nu är det nyheter att ryskt stridsflyg övat över Östersjön. För att det ”bryter mot normalbilden”. Och även om nyheten BORDE vara att Sverige inte har en fungerande incidentberedskap (vilket är normalbild, för det har vi väl inte haft sedan 1983 i augusti när jag muckade), så har mediedramaturgin placerat det ryska hotet i centrum: ”Här övar Ryssland attack mot Sverige!”
Och där kommer vi in på en annan del av nyhetsvärderingen – den om att journalistikens syfte är att befästa normer i samhället. Ryssland ska vara ett hot mot Sverige, det är liksom Rysslands jobb i nyhetsdramaturgin; i den svenska mytologin. Jag har skrivit om det förr – om rysshotet som en av grunderna för den svenska trygghetsideologin. Rysslands roll som kaoskraft för att vi ska uppfatta vårt eget samhälle som förnuftigt, tryggt och lämpligt. Om vi formulerar Ryssland som hotet, slipper vi hantera hot vi inte förstår. Vi får en normalbild vi trivs med.
Pär, även inom underrättelse- och säkerhetstjänst används detta tröttsamma begrepp. Det har blott ett syfte – att begripliggöra arbetet för alla de som inte vet vad de håller på med. Och det funkar så länge som ingen ifrågasätter ad en normalbild är, hur den ser ut eller vem som avgör att den ser ut så.Ett annat minst lika tröttsamt begrepp är hotbilden. Det måste betyda bild av hot, och om man inte ens vet vad hot är (riktade hotelser av typen ”Jag skall slå dig!” eller upplevda faror) hur kan man då prata om bilder av hot? Begreppet blir särskilt töntigt i uttryck som ”den ökande hotbilden”. Är det antalet hot som ökar, eller kanske känslan av fara, för en bild kan väl inte öka? Möjligen bli större, typ växa från A4 till A3.Och i praktiskt säkerhetsarbete blir det riktigt problematiskt, som när man säger att det inte fanns någon hotbild mot (det måste väl heta ”för”?) Anna Lindh. När hon de facto dör till följderna av ett angrepp (hur förhåller sig begreppen angrepp, hot och hotbild till varandra?) så tycker jag att begreppet förlorar sin användbarhet, och ungefär samtidigt börjar det bli dags att fråga säg hur säkerhetstjänsten egentligen arbetar för att skydda statsledningen.
Pär, även inom underrättelse- och säkerhetstjänst används detta tröttsamma begrepp. Det har blott ett syfte – att begripliggöra arbetet för alla de som inte vet vad de håller på med. Och det funkar så länge som ingen ifrågasätter ad en normalbild är, hur den ser ut eller vem som avgör att den ser ut så.Ett annat minst lika tröttsamt begrepp är hotbilden. Det måste betyda bild av hot, och om man inte ens vet vad hot är (riktade hotelser av typen ”Jag skall slå dig!” eller upplevda faror) hur kan man då prata om bilder av hot? Begreppet blir särskilt töntigt i uttryck som ”den ökande hotbilden”. Är det antalet hot som ökar, eller kanske känslan av fara, för en bild kan väl inte öka? Möjligen bli större, typ växa från A4 till A3.Och i praktiskt säkerhetsarbete blir det riktigt problematiskt, som när man säger att det inte fanns någon hotbild mot (det måste väl heta ”för”?) Anna Lindh. När hon de facto dör till följderna av ett angrepp (hur förhåller sig begreppen angrepp, hot och hotbild till varandra?) så tycker jag att begreppet förlorar sin användbarhet, och ungefär samtidigt börjar det bli dags att fråga säg hur säkerhetstjänsten egentligen arbetar för att skydda statsledningen.