Kriget mot medierna. Del 2.

TV-kanalen Dozjd’ – TV Rain brukar den kalla sig internationellt – kommer att stängas. Den har inte blivit förbjuden. Reportrarna har inte gripits, fängslats, censurerats. Ägarna har inte drivits i landsflykt. Det väloljade domstolsmaskineriet har inte satts igång. Men TV-kanalen, som profilerat sig som ung, nyfiken och debattglad har bara veckor kvar. Just nu pågår en fund raiser; tittarna får skicka in pengar för att hjälpa kanalen att överleva, och det strömmar in hyfsat med pengar. Kanske tillräckligt för att sändningarna ska kunna hålla igång ytterligare några veckor.

Jag besöker kanalen i början av februari – samma vecka som OS inleds, och träffar Michail Kozyrev som leder ett program där man debatterar OS i Sotji, tittare ringer in: ”En
fest som bevisar att Ryssland har rest sig igen!”; ”Bara ett sätt för
ämbetsmännen att kunna lura till sig mutor”… Det är lite som Ring P1, fast i TV. Fyrtiofem minuter
med ett mycket kort reklamavbrott. En enda annonsör; ett parfymmärke. Kanalen utsätts för en ekonomisk blockad.

– Nu handlar det om ekonomiska påtryckningar och inte att
genom lagstiftning få tyst på oss. Det är uppenbart att några högt placerade
tjänstemän väntat på en anledning att få dra igång en kampanj mot oss, och
söndagen den 26 januari fick de en, säger Michail Kozyrev när vi pratar efter
sändningen.

Den dagen sände kanalen ett samtal om blockaden av Leningrad
under andra världskriget. Hitlertyskland förvandlade staden till ett
koncentrationsläger. Staden var totalt belägrad under 900 dagar, svält, köld,
ständig beskjutning krävde ohyggliga dödsoffer – det kan vara fråga om över en
miljon civila. I en enda stad. Det var 70 år sedan belägringen hävdes, och
samtalet berörde frågan – var försvaret av Leningrad värt det stora offret i
människoliv. Och på webben fick tittare svara ja eller nej.

Frågan låg uppe i tolv minuter innan den togs bort och
kanalen publicerade en ursäkt. 15 personer hade svarat. Dagen därpå, på
måndagen den 27 januari, anklagades kanalen för att ha propagerat för nazismen
och den 28 januari tog de ledande kabeloperatörerna bort kanalen från sina
kanalpaket. Bland dem – svenskägda Megafon. Med hänvisning till att de inte ville sprida nazistpropaganda.

– Vi förlorade 80 procent av tittarna över en natt. Vi är en
reklamfinansierad kanal och beroende av att kunna erbjuda reklamköparna en
publik. Vi har haft en stark ställning på marknaden som en seriös kanal med en
samhällsintresserad publik. Jag kan bara hoppas att det här inte blir vår död,
utan att det bara är en kraftfull markering att vi ska hålla oss undan vissa
ämnen, säger Michail Kozyrev.

Det är mer än en månad sedan vårt samtal, och kanalen har valt att vägra sjunga med i den patriotiska mediekör som hyllar annekteringen av Krim. Att den pågående Fund Raisern ger lite pengar är bra, men på det stora hela är de ryska tittarna ganska nöjda med censuren. I en färsk opinionsundersökning stödjer mer än 70 procent av de tillfrågade ryssarna tanken på att staten ska få ha rätt att kontrollera medierna för att skydda statens intressen. Och statens intressen – dem formulerar Vladimir Putin noggrant. I statens intressen ligger hävdande av kärnfamiljen, Rysslands storhet och inflytande. Att ifrågasätta det här – det är att ifrågasätta Ryssland självt, anser Putin.

Och företagen, annonsörer, kabelbolag lyssnar. Och censurerar röster som inte passar. Utan att några lagar behöver stiftas, några domar behöver fällas eller oliktänkande behöver gripas.

Ukraina: Allt har förändrats.

Okej, låt oss lägga åt sidan alla jämförelser med Sudettyskland eller Baltikum eller Memelområdet och Västbanken. Låt oss strunta i Hitler och Mussolini och Abessinien och Ariel Sharon. Jämförelser leder fel. Och jämförelser riskerar också att få folk att tro att jag bekänner mig till ett slags kålsuparteori.

Rysslands annektering av Krim behöver inte jämföras med något annat. Den är i sig tillräckligt skakande. Putin har knäckt hela det europeiska säkerhetssystemet.

Låt mig vara lite eurocentrisk här. Andra stormakter har kränkt andra regionala och internationella säkerhetssystem. USA:s invasion av Irak var ett brott mot hela folkrätten, hur illa man än tycker om Saddam. Israels ockupation av Västbanken och annektering av östra Jerusalem likaså. Argentina och Falklandsöarna… Kina och Tibet. Ja, vi är överens om att stormakter, globala och regionala, har kränkt folkrätten och satt sina egna intressen framför allt annat.

Det som har hänt i Ukraina innebär att Ryssland, som regional – kanske global – stormakt har beslutat sig för att de egna intressena står före allt annat. Alla andras intressen. Vi, grannländer, måste foga oss i vad Ryssland tycker. Okej, jag tror inte att Ryssland tankar tanksen för att besätta Gotland och låta kosacker vattna sina hästar i Molins fontän, men problemet är just nu att vi inte har en blekaste aning om vad vi kan vänta oss av Ryssland. Hela arméer av Rysslandstyckare, -kännare, -experter, -hatare, -älskare sitter just nu – precis som jag – och gissar. Putin tycker si, Putin vill så, Putin tänker ditten, Putin önskar datten.

Det finns en tendens i debatten att se Putins aktioner som svar på USA:s. I synnerhet i den ryska propagandan jämförs Krim med Kosovo. Låt oss strunta i de här jämförelserna. Det handlar inte om det. Putins aktioner är inte, kan inte vara, och ska inte tolkas som ett sätt att ”sätta stopp för USA:s hegemoniska ambitioner”. USA har inga problem med att Ryssland intar en position som en regional stormakt. Att Ryssland utformar sin egen Monroedoktrin – vi kan ju konstatera att USA valt att skita i Ukraina och de löften man givit om att garantera landets säkerhet. Kanske blir det andra bullar om Ryssland skickar kärnvapenrobotar till Kuba, ett av de länder som ju faktiskt vägrade stödja FN:s fördömande av annekteringen av Krim.

Hur som helst – Putin har med annekteringen av Krim markerat att INGA GIVNA LÖFTEN LÄNGRE GÄLLER. Ryssland har accepterat Ukrainas gränser gång efter gång, i skrivna avtal och muntliga löften, internationellt och bilateralt. Ryssland har nu markerat att DET ENDA SOM GÄLLER ÄR VÅLD. Ett land som KAN erövra andra länders territorier har RÄTT att göra det. Behöver Ryssland Irland, Schweiz, Portugal, Malta, Cypern – så anser Putin att han kan ta det. Han måste inte, men han har den rätten. Det här tycker jag är lite bekymmersamt.

Israel – Ryssland.

Rysslands våld i Ukraina kan egentligen bäst jämföras med Israels på Västbanken. I bägge fallen har Ryssland, resp. Israel genomfört illegala annekteringar och markerat att de är beredda att samtala om vad som helst, utom om själva kärnfrågan – det erövrade territoriet.
Israels UD har varit anmärkningsvärt tyst i frågan om Ukraina. Delvis kanske det beror på att diplomaterna strejkar, men det kan även tolkas som att Israel betraktar det ryska våldet som ganska rimligt.

Det är också intressant att notera att en av de observatörer som var på plats under den så kallade folkomröstningen representerade den israeliska tidningen Vesti, och gav, tillsammans med representanter för stalinister och högerextrema sitt fulla stöd till inmarschen och Rysslands kamp mot fascismen.

Man kan även notera att man i den israelisk debatten inte sällan uppfattar ockupationen av Västbanken som en fortsättning på andra världskriget. Den israeliska författarinnan Nelly Gutina, som immigrerade till Israel från Sovjetunionen på sjuttiotalet skriver:

Bara i vårt land finner man familjer där farfäderna stred i Stora fosterländska kriget, fäderna i Afghanistan, sönerna i Libanon och barnbarnen i Gaza. För oss är kriget fortfarande fosterlandets.

Hon beskriver ockupationen av Västbanken som en logisk konsekvens av kriget mot Hitlertyskland – Sovjets ockupation av västra Ukraina (där hon växte upp) var ett resultat av det framgångsrika motståndet mot fascismen. Israels ockupation har, enligt Gutina, samma rötter och samma mål – att besegra fascismen – denna gång i en islamistisk tappning.

Och vi ser ju även den ryska propagandan formulera en liknande världsbild – Ryssland har en plikt att bekämpa fascismen, även när den bagatelliseras av Europa. Israel beskriver sin plikt på ett liknande sätt – ockupationen är nödvändig, för frihetens och säkerhetens skull.

En vän till mig. Förtydligande.

Jag har en kompis. En vän. Vi känner varandra sedan, ja, gymnasiet. Redan då var han väldigt avig, men jag fascinerades av hans bredd och talang. Ni vet – en sådan där som kan allt, men samtidigt verkar vara helt okänslig inför både sin egen välfärd och andras. Han var brutal, ofta direkt elak. Men samtidigt såg jag något som jag gillade. En glimt av humor, värme och känslighet bakom allt det hårda.
Och plötsligt visade det sig att den här glimten syntes allt tydligare. Min kompis började alldeles på egen hand lägga ifrån sig sitt pansar. Och under pansaret syntes ju alla sår och ärr. Skador från förr, nya skador; resultat av självskadebeteenden, av missriktade försök att visa sig tuff.
Under en period verkade allt fantastiskt, men praktiskt taget omedelbart stod det ju klart att många av de här skadorna satt oerhört djupt. Det var en svår period och mycket läkte fel, annat läkte inte alls. Men ändå – det dominerande intrycket var att min kompis ändå var på rätt väg. Okej, vi såg ett par mycket otäcka fall av återgång till det här våldsamma beteendet från förr, men samtidigt – det verkade ändå som om något höll på att läkas. Eller var det bara jag som hoppades?
Borde jag tidigare ha upptäckt att de här tendenserna till våld och elakhet kom igen allt oftare? Att jag själv då och då fick en örfil. Inte så farligt, och ingenting jämfört med vad de som står min kompis riktigt nära har fått känna av, men ändå.
Han var ju min kompis; han ÄR min kompis. Även om han nu helt och hållet verkar ha tagit upp det där pansaret igen och riktigt verkar njuta av att alla är rädda.
Och alldeles nyss kunde vi ju konstatera att min kompis, min vän, misshandlat en annan vän. Alltså inte bara givit en liten smäll, utan verkligen slagit så det blöder och dessutom stulit. Och vad kan jag göra? Prata med honom? Går det ens?
Egendomligt nog har jag aldrig varit rädd på riktigt för att själv bli utsatt för hans våld. Det har mest bara varit elakheter, baserade på hans dåliga erfarenheter – jag har accepterat dem eftersom jag känt till alla hans trauman och problem med misstro.
Men nu står jag där. Mer än trettio år senare och inser att jag inte har en aning om vem han är. Det skrämmer mig och gör mig förvirrad. Vete fan. Ska jag acceptera allt: ”jaja, han är som han är, lite smällar får man räkna med, han är ju snäll EGENTLIGEN”.

Jag tror jag ska försöka fortsätta prata med honom. Även om allt bara är en allegori.

TILLÄGG

Kära läsare!
Jag har vänner som inte mår bra, och jag har vänner som levt och lever i destruktiva, ibland våldsamma relationer. Men jag själv har sluppit den sorg det innebär att bli sviken av en vän.
Texten ovan är ett försök att beskriva den egendomliga känsla av sorg och besvikelse, vanmakt och förvirring som jag känner inför Ryssland i dag. Jag började läsa ryska hösten 1978 och besökte Sovjetunionen första gången 1984. Jag har varit fascinerad och nyfiken och intresserad av den där glimten av värme, humor och känslighet som var och en som följt Ryssland känner igen.
Jag ville få det här sagt.
Tack.

Var ska jag börja?

Oj, jag har så mycket som jag skulle vilja skriva:

– Folkvilja, demokrati, demagogi – vad betyder folkliga uppror, vad betyder folkomröstningar?
– Putins nya Europaordning – från i går finns ingen europeisk säkerhetsordning. Nu är det den starkaste som bestämmer. Bad News för små stater.
– Hot mot Sverige – nej, Sverige är inte hotat; inte militärt.
– Putins högerinternational – kommer den att förverkligas nu?
– Lagförakt som fundament för rättvisa – vart kommer Rysslands nya ordning att leda?

Men jag måste smälta alla intryck. Jag är svårt skakad av allt som hänt. Å ena sidan – det som hänt är precis det som Jeltsins utrikesminister Kozyrev sa för en herrans massa år sedan under en konferens i Stockholm. Och det påminner oerhört mycket om den retorik som Jeltsin vädrade under Natobombningarna i Jugoslavien 1999. Men å andra sidan – fram till nu har det bara varit retorik. Detta är inte längre en mardröm – detta är.

NÅ: det jag vill säga nu, och fråga mig – vilka andra stater har sedan FN grundades annekterat en annan stats territorium? Israel som annekterat östra Jerusalem. Irak sommaren 1990, när Kuwait annekterades. Vilka fler? Argentina och Falklandsöarna 1981? Kina och Tibet? I Europa måste det här väl vara första gången som en stat med våld tagit över en annan stats territorium sedan andra världskriget.

Vad betyder det för Europas säkerhet?

Tänker EU låta Putin slippa undan?

I morgon ska Vladimir Putin tala till det ryska parlamentet – båda kamrarna – om Krim. Och Carl Bildt säger på Twitter att EU:s utrikesministrar ”are discussing readiness for further measures against Russia if there is no de-escalation” (min kursiv).
Ska vi tolka det här som så, att om nu Putin säger: ”fine, jag är klar!” – då ska han slippa konsekvenser för aggressionen mot Ukraina?

Jag har tjatat ganska envist om att hela Krim-krisen INTE handlar om att erövra Krim, utan om att ge Ryssland möjlighet att kontrollera Ukraina. Putin skiter väl i Krim! Men med Krim kontrollerat av en Moskvalojal regim så kan Ryssland inskränka Ukrainas – ett land med nästan 50 miljoner invånare – självständighet. Jag tror inte ett ögonblick att Ryssland kommer att acceptera att Krim blir en del av Ryssland. Det skulle FÖRSVAGA Rysslands ställning.

Ryssland skulle lätt kunna göra Abchasien, Sydossetien och Transnistrien till ryska territorier. Befolkningen i de här regionerna är redan ryska medborgare. De kontrolleras redan militärt av Ryssland. Och politiskt.

Nejnej, i morgon kommer Putin att tala om folkviljan och Ryssland ansvar inför det internationella samfundet. Jag skulle inte förvåna mig om han erbjuder OSSE eller EU en funktion på Krim. Som observatörer, övervakare, rapportörer, förhandlare, garanter för Krims rättigheter. Och det roliga är att det skulle kunna betraktas som en ”de-escalation”. Och därmed skulle Putin slippa sanktioner. Precis som Ryssland sluppit undan sanktioner i alla de tidigare fallen: Jeltsins Ryssland utsattes inte för sanktioner när hans armé tog kontrollen 1993 över Transnistrien, en del av Moldavien. Och Putin fick i och för sig lite arga kommentarer för inmarschen i Georgien 2008, men i sak slapp han ju påföljd.

Och Bildt antyder alltså nu att en ”de-escalation” är tillräckligt för att vi än en gång ska bekräfta att Ryssland får begå våld mot sina grannstater. Nästa land blir förmodligen Moldavien, som haft fräckheten att fortsätta sin EU-linje TROTS att Ryssland gjort klart att det skulle straffa sig. Moldavien har en region som heter Gagauzien, och som redan tidigare gjort klart att den hellre har kontakter med Moskva än med Bryssel.

För mig som jobbat med Ryssland i trettio år och som ägnat i stort sett hela mitt vakna liv åt rysk kultur, liv, möten, människor, natur, musik, så är det så fruktansvärt sorgligt att se Putin skada ett land jag älskar och respekterar djupt och innerligt. Jag sörjer över att se hur Putin försämrar livet för ryssarna och försvarar landet ställning som stor och positivt kraft i världen.

Propaganda.

I dagens SvD efterlyser Olle Westberg en nationell strategi mot rysk propaganda. Argumentet är att vi ligger vidöppna för ett propagandakrig. Westberg refererar till Anne Applebaums artikel i Daily Telegraph förra veckan. Och Patrik Kronqvist i Expressen följer samma linje.

Samtidigt säger Lars Borgnäs i en debattartikel att Ryssland i svenska medier skildras lika ensidigt som väst skildrades i Sovjetunionen. Och liknande kan man höra även från andra håll – Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet för ett par veckor sedan är ett exempel.

Så – vi har alltså en situation där tänkande människor med eftertryck och goda argument kommer till helt olika slutsatser i samma fråga. Svenska medier är alltså samtidigt instrument för ett monstruöst (och fascistvurmande) hyckleri och ett viljelöst språkrör för Putins propaganda. Intressant.

Först och främst – en nyckelspelare i det här sammanhanget är Russia Today, som är Rysslands uttalade propagandakanal. Kanalen har lagt till sig med ett slags konspirationsvänsterståndpunkt – att allt som händer är resultat av en slug sammansvärjning av makthavare vi inte kan se.
Det här är en enastående perifer kanal. Ja, den har rätt många klickar på Youtube, men det är som bekant omöjligt att kontrollera vem som klickar. Ryssland har en väl utvecklad kultur av ”klick-handel”. Russia Today är en mycket liten nyhetskanal med väldigt begränsat inflytande.

Russia Today är en lögnaktig och ganska patetisk kanal, och dess argumentation är lätt att bemöta. Precis som det finns fungerande modeller för att hantera ”troll”, fejkade twitterkonton och – jag utesluter inte att den existerar – desinformation som Kreml betalat för.

Att mana till nationell kamp mot utländsk propaganda kan verka vara en bra idé, men historien visar att en sådan kamp sällan är så värst lyckad. Hur tänker sig Olle Westberg att det här ska hanteras? Ska Åsa Linderborg censureras? Aftonbladet beläggas med distributionsförbud? Ska vi mobilsera fosterländska journalister och sätta in Psyops-förbandet i Enköping för att bemöta Lars Borgnäs?

Nej. Att föreställa sig att svensk debatt, svensk vänster, skulle vara ”styrd från Kreml” är fel och farligt. Det råder knappast några tvivel om att Ryssland själv gärna hoppas kunna dra nytta av dem som uttalar tvivel, ifrågasätter den breda politiska uppslutningen kring fördömandet av den ryska aggressionen och så vidare. Och jag tvivlar inte på att det finns en och annan knäppgök där ute som tar emot, eller hoppas på att få ta emot, finansiellt stöd från Kreml. Eller från Langley. Varför inte?

Det viktiga är inte enigheten. Det viktiga är yttrandefriheten, demokratin och ärligheten. Och det underbara är att lögnen är svagare än sanningen. Våldet är svagare än motståndet. Det värsta vi skulle kunna göra nu är att skapa ”nationella strategier” för att motstå rysk propaganda och formulera statliga sanningar. Det bästa vi kan göra är att fortsätta rapportera om aggressionen, om stämningarna på Krim, om fascisternas försök att stjäla Ukrainas uppror. Det bästa vi kan göra är att fortsätta vara goda reportrar och kloka läsare.