Propaganda.

I dagens SvD efterlyser Olle Westberg en nationell strategi mot rysk propaganda. Argumentet är att vi ligger vidöppna för ett propagandakrig. Westberg refererar till Anne Applebaums artikel i Daily Telegraph förra veckan. Och Patrik Kronqvist i Expressen följer samma linje.

Samtidigt säger Lars Borgnäs i en debattartikel att Ryssland i svenska medier skildras lika ensidigt som väst skildrades i Sovjetunionen. Och liknande kan man höra även från andra håll – Åsa Linderborgs artikel i Aftonbladet för ett par veckor sedan är ett exempel.

Så – vi har alltså en situation där tänkande människor med eftertryck och goda argument kommer till helt olika slutsatser i samma fråga. Svenska medier är alltså samtidigt instrument för ett monstruöst (och fascistvurmande) hyckleri och ett viljelöst språkrör för Putins propaganda. Intressant.

Först och främst – en nyckelspelare i det här sammanhanget är Russia Today, som är Rysslands uttalade propagandakanal. Kanalen har lagt till sig med ett slags konspirationsvänsterståndpunkt – att allt som händer är resultat av en slug sammansvärjning av makthavare vi inte kan se.
Det här är en enastående perifer kanal. Ja, den har rätt många klickar på Youtube, men det är som bekant omöjligt att kontrollera vem som klickar. Ryssland har en väl utvecklad kultur av ”klick-handel”. Russia Today är en mycket liten nyhetskanal med väldigt begränsat inflytande.

Russia Today är en lögnaktig och ganska patetisk kanal, och dess argumentation är lätt att bemöta. Precis som det finns fungerande modeller för att hantera ”troll”, fejkade twitterkonton och – jag utesluter inte att den existerar – desinformation som Kreml betalat för.

Att mana till nationell kamp mot utländsk propaganda kan verka vara en bra idé, men historien visar att en sådan kamp sällan är så värst lyckad. Hur tänker sig Olle Westberg att det här ska hanteras? Ska Åsa Linderborg censureras? Aftonbladet beläggas med distributionsförbud? Ska vi mobilsera fosterländska journalister och sätta in Psyops-förbandet i Enköping för att bemöta Lars Borgnäs?

Nej. Att föreställa sig att svensk debatt, svensk vänster, skulle vara ”styrd från Kreml” är fel och farligt. Det råder knappast några tvivel om att Ryssland själv gärna hoppas kunna dra nytta av dem som uttalar tvivel, ifrågasätter den breda politiska uppslutningen kring fördömandet av den ryska aggressionen och så vidare. Och jag tvivlar inte på att det finns en och annan knäppgök där ute som tar emot, eller hoppas på att få ta emot, finansiellt stöd från Kreml. Eller från Langley. Varför inte?

Det viktiga är inte enigheten. Det viktiga är yttrandefriheten, demokratin och ärligheten. Och det underbara är att lögnen är svagare än sanningen. Våldet är svagare än motståndet. Det värsta vi skulle kunna göra nu är att skapa ”nationella strategier” för att motstå rysk propaganda och formulera statliga sanningar. Det bästa vi kan göra är att fortsätta rapportera om aggressionen, om stämningarna på Krim, om fascisternas försök att stjäla Ukrainas uppror. Det bästa vi kan göra är att fortsätta vara goda reportrar och kloka läsare.

En kommentar till “Propaganda.”

  1. Jag läste just Olle Westbergs inlägg och nog tror jag att en myndighet i stil med ”Styrelsen för psykologiskt försvar” kan fylla en funktion – men när det handlar om att tidningar och tv- och radiostationer återger fakta som inte stämmer så handlar det om vanlig sund källkritik.

    Förhoppningsvis köper inte redaktionerna vad som skrivs i övriga frågor rakt av heller (det kanske är önsketänkande dock).

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.