Författare: Per Enerud

Allt handlar om att få kontroll över gränsen till Ryssland.
Ryssland låtsas som att det inte pågår en invasion; Europa leker samma låtsaslek. Men i låtsasleken envisas alla inblandade med att att Ukrainas territoriella integritet måste garanteras. Till och med i FN har Ryssland sagt samma sak.
Bra. Då gör vi det. Garanterar Ukrainas territoriella integritet.
Det krävs politisk mod. Stort. Kanske till och med dumdristigt.

Så här tänker jag.

1. Etablera en acceptans inom FN eller OSSE för behovet av en utomstående närvaro vid rysk-ukrainska gränsen. Inte fyra stackars OSSE-observatörer som knappt får gå utomhus och därför måste skriva rapporter om att ”inga ryska trupprörelser noterats”. Nej fan, det är klart, när observatörernas rörelsefrihet är minimal. Det krävs en beväpnad trupp med ”license to kill”. Försök att passera gränsen utanför gränskontrollerna ska stoppas.

2. Upprätta ett mandat för en sådan grupp direkt mellan Ryssland, Ukraina och de länder som lovar skicka trupp till en gränsskyddskår.

3. Här kommer biten med det politiska modet: Låt Sverige och Vitryssland ta ledningen för ett sånt här initiativ. Sverige som EU-land och med starka band till Nato, och Vitryssland, med starka band till Ryssland. Ja. Vitryssland är en diktatur, men Vitryssland vill inte ha ett system där Ryssland flyttar gränser hur som helst. Vitryssland är en av de ursprungliga FN-staterna och ett avtal om en sådan här operation är inte ett erkännande av Lukasjenko, utan ett erkännande av Vitrysslands suveränitet.

4. Låt Ukraina och Ryssland vardera välja ytterligare två ”contributing nations” bland Europas neutrala stater: Schweiz, Österrike, Finland och Irland.

5. Sätt in denna Multinational Border Control Mission och låt Ukraina hantera sin antiterroristoperation utan ryskt bistånd till motståndarsidan. Genom en sådan här modell behövs ingen Natoinsats, inga vapenleveranser – Ukraina har massvis med vapen.

6. Förbered en katastrofinsats för att skapa bostäder och uthärdliga levnadsförhållanden för människorna i Donbass; stöd ukrainska projekt för samförstånd och nationell dialog.

En av Rysslands mest älskade böcker är Guldkalven av författarparet Ilf och Petrov. En skälmroman om en lurendrejare på resa runt i det Ryssland som håller på att resa sig efter första världskriget och inbördeskriget, men ännu inte upplevt Stalins svältkrig mot bondebefolkningen i Ukraina och Sydryssland. Boken kom ut 1931.
NÅ. En av figurerna i boken är ”Sitz-Ordförande” Funt. Funt är en lite misslyckad figur som före revolutionen livnärde sig på att vara målvakt i oseriösa företag. Han var ordförande i aktiebolagsstyrelser, men bara på papperet. Och ordet ”Sitz-Predsedatel” har blivit ett ryskt ord för bulvan.
Och det slår mig att det ryska kriget i Ukraina är ett Sitz-Krieg. Det är ett krig som förs genom bulvaner. Som lätt kan offras. ”Nej, vadå? Vi är inte där!”. Ryssland har sedan sent 80-tal förfinat modellen med Sitz-Krieg. I många av Rysslands grannländer har man skapat låtsasländer, ofta genom att skickligt utnyttja nationella rörelser, sovjetnostalgiska tendenser och faktiska övergrepp i historia och nutid. Men aldrig har man tagit ansvar för de här konflikterna. Nej, man har tillsatt sina målvakter – Sitz-premiärministrar, Sitz-utrikesministrar som får åka på ändlösa förhandlingar i Wien och Genève, försedda med tydliga instruktioner om att för helvete inte acceptera några som helst förslag.
Kanske borde planerna för att stoppa Rysslands aggression ta lärdom av arbetet mot ekonomisk brottslighet?

Den svenska pressen dryper av valpiss. Ids nästan inte läsa tidningar längre, så här på avstånd. Jag får intrycket att det inte deltar några andra partier än SD. Och så att folkpartister inte kan stava.
Jag är demokratisk socialist, och det gör det rätt svårt för mig att rösta. Man kanske kan tycka att det verkar finnas partier som har namn som påminner om min politiska idé, men jag är inte lika säker.
Grunden för min föreställning om den demokratiska socialismen är att jag tror på att samhället kan vara – är – en god kraft som kan skydda och utveckla den enskilde. Själva ordet – socialism – kommer ju av föreställningen om att människan är en social varelse. Jag tror att människor tillsammans kan skapa.
Att jag envisas med att vilja använda ordet demokratisk före socialism är att jag samtidigt anser att individen har större rätt till respekt och skydd än kollektivet. Det är den enskilde som bär initiativ och vilja.
Som demokratisk socialist uppfattar jag inte den enskilde och kollektivet som fiender.
Som demokratisk socialist anser jag det vara självklart att det finns ett strukturellt förtryck – enskilda kan blir förtryckta för att de hänförs till en eller annan social konstruktion – kön, ras, klass, religion… Men jag anser det lika självklart att en social konstruktion – kön, ras, klass, religion… inte kan förväntas bära kvaliteter som gör dem oantastliga. Ett aggressivt gäng är ett aggressivt gäng, oavsett om de representerar en förtryckt eller förtryckande grupp människor.
Som demokratisk socialist anser jag att samhället har ett ansvar för den enskildes säkerhet – och med säkerhet menar jag hela vägen: anständig åldringsvård är lika mycket en säkerhetsfråga som en väl fungerande försvarsmakt.
Som demokratisk socialist anser jag att samhället ska kunna sätta gränser för enskildas och kollektivs våld mot andra enskilda och andra kollektiv. Och våld är inte bara knytnävar och slagträn – dyr medicin, brist på utbildning, böcker och kultur, dålig busstrafik – allt det kan också vara våld.
Som demokratisk socialist anser jag att min yttersta plikt som enskild, är att acceptera att andra tror och tänker annorlunda, men jag behöver inte acceptera dem som besjunger och bejakar våld och inskränkthet.
Som demokratisk socialist tror jag på samtal. Jag tror på möten mellan människor, och jag tror att människor är förmögna att lyssna och resonera.
Som demokratisk socialist tror jag på ansvar. Jag inser att det inte räcker att vilja göra reformer – de måste finansieras, förhandlas, förankras. Jag fattar att det är svårt att fatta beslut. Jag har full förståelse för att politik är – och måste vara – långsam.
Som demokratisk socialist tar jag frasen ”Alla folks frihet är hela världens fred” på allvar. Jag kan inte acceptera imperialism, oavsett under vilken flagga imperialisterna marscherar. Men länder kan samarbeta. Världen är full av exempel på hur stater lagt av vissa delar av sin självständighet och faktiskt samarbetar.
Som demokratisk socialist är jag medveten om att jag har ett ansvar att göra moraliska val. Jag kan inte gömma mig bakom rikets eller könets, klassens, trons lagar, när jag gör mina val. Ansvaret är mitt.
Så tänker jag, när jag går till val och ser valsedlarna.

Jag bor alldeles intill Maidan. I februari var min gata en stridszon. Runt min gata dog människor för att de trodde på förändring; andra för att de trodde på sina chefer. Barrikaderna står kvar och fasaderna har än i dag skador efter eldar. Gatstenen är fortfarande uppriven på sina håll.
Ekona av skotten hörs mellan fasaderna om man lyssnar.
Men det som slår mig varje gång jag går till tunnelbanan är tystnaden. Det är sanslöst tyst på morgonen på Maidan. Det mest högljudda är svalorna som svirrar genom luften.
Det regnade i natt, och det luktar våt tältduk och koleld. Militärtälten är på väg att försvinna från centrala Kiev, men här, på själva Maidan står de kvar, och så här på morgonen är revolutionen sömnig. Tystande skaver i miljonstaden, och jag blir inte av med tystnaden förrän långt nere i tunnelbanan.

Jag tycker egentligen illa om musik, och jag undviker att lyssna om jag kan – vilket ju faktiskt är svårt, eftersom hela vår fonotop är marinerad av dunka-dunka, tralli-la och umpa-pa. Men häromdagen var jag på konsert. Otippat, och fullkomligt underbart.

Det rör sig om ett ukrainskt band – Okean Elzy – Elsas ocean. Fem i bandet, kraftigt karismaktisk sångare, vanlig mainstream rockmusik utan spektakulära shower eller kostymer. Men sångaren, Slava Vakartjuk, är en tänkande människa och har en närmast magisk förmåga att skapa en relation till publiken – även när vi, som i det här fallet – var 75000 åskådare.

Musik är politik. Ingen politisk rörelse har någonsin genomförts tigande. Soldater har gått i krig till marschmusik; unison sång är ett fundament i hela den svenska folkrörelsen. Musik är business, och business är också politik. Och Okean Elzy har på något vis lyckats formulera hela den känsla och längtan efter befrielse som Majdan stod för. Між нами впала стена – muren har fallit mellan oss. Sången är en kärlekssång, men det finns ju inte en enda människa i hela det här landet som inte skakats av känslan – ja, det är en mur som fallit mellan oss. Rädslans mur. Feghetens. Underdånighetens.

Okean Elzy är mötet mellan engagemang och närhet. Rättstat och demokrati låter så stort och pampigt, men i själva verket handlar det ju bara om att vi ska vara hyggliga och ärliga mot varandra. Kärlek, kanske? Det finns en innerlighet i Vakartjuks framträdande och gruppens texter som gör det stora nära. Och det nära stort. När Vakartjuk tidigt under konserten tillägnar sången На линії вогню – I eldlinjen – till alla dem som stupat i kriget, så handlar det inte om patriotism, fosterländskhet och hjältedåd – det är en innerlig känsla av att ha förlorat en vän i en tragedi.

Konserten pågår i tre timmar. Till slut är det nästan som om Vakartjuk ber oss stanna lite till, en låt till bara, vi har ju så mysigt. Hans röst är i trasor, stämbanden sönder, rösten blöder. En av de sista låtarna är så självklar, enkel: Все буде добре – allt kommer att bli bra. Och ingen tvivlar. Inte nu, inte i kväll. Allt kommer att bli bra.

Jag har hundratals konstiga kanaler på TV:n och zappade runt – kände igen Life on Mars och tittade en stund. Efteråt kom programmet ”Ancient Aliens”, som förklarade alla storslagna monument från det förflutna med att de var bevis för utomjordiska civilisationer. Pyramiderna. Inledningen på Hesekiels bok i Bibeln. En massa Mayagoja. Kristalldödskallarna. Ni vet – de vanliga nästan-sanningarna man ofta kan få serverade i olika serietidningar. ”Att flytta sådana stenblock utan modern teknologi…”
Jaja. Formatet går ut på att man visar en detalj av en fresk i en Maya-grav där det ser ut som om det finns en rymdhjälm på någon av de inblandade, och så har man en expert som säger – ”Det är uppenbart att gestalten har en rymdhjälm; därmed är det bevisat att Mayaindianerna hade kontakt med utomjordiska civilisationer. För att inte tala om sumererna.” Ni vet hur det brukar låta. Och det spelar ingen roll hur mycket fakta och fynd som motbevisar ”teorin” om forntida utomjordiska besök – det är så spännande, lockande och fascinerande, och ”experter” kan sälja massvis med böcker, tidningsartiklar och få gage för att vara med i pseudodokumentärer.
NÅ.
Det som slog mig var att det ju är så här Putinvärldsbilden fungerar. En före detta SVT-anställd lade upp en bild på Ukrainas nyvalde president, Porosjenko, omgiven av livvakter, och skrev – Deras ”civila” uniformer tyder på ett västerländskt säkerhetsföretag. Skyddsvästar och vapen likaså. Även Maliki i Bagdad och Karzai i Kabul har amerikanska ”security details”.

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/russia/10916449/Vladimir-Putin-orders-Russian-troops-onto-combat-alert-as-Ukraine-fighting-spills-across-border.html

Okej, de har beiga kostymer och solglasögon. Det är alltså tillräckligt för att bevisa att Porosjenko har kontakt med utomjordiska civilisationer.

I går var jag inblandad i en diskussion om demokrati på Facebook. Jag fräste ifrån när jag fick höra det vanliga pratet om att politiker alltid stjäl. Därför är demokratin dålig. Och jag svarade, rätt passionerat, att demokratin är vad vi gör den till. Om vi hederliga människor väljer att INTE engagera oss, då kommer naturligtvis tjuvarna att ta platserna.
Men jag fick ett ännu mer passionerat svar om att demokratin alltid fördärvar och skapar kaos. Det är, ansåg mannen jag polemiserade med, demokratins fel att världen står i brand. Att andelen svältande aldrig varit så låg som nu var, tyckte han, irrelevant. ”Säg ett enda land som hållit demokratin och välstånd till alla. ETT ENDA!” Norge, sa jag.
Mannen blev tyst några minuter. Ungefär som om han bläddrade i Fantasy-Journalen eller Fantastiska Fakta.
”Nej, Norge är för litet för att räknas, och där handlar det i första hand om att klanerna har svurit sig samman. Det är ingen demokrati.”
Här iddes jag inte fortsätta gräla. Eller försvara demokratin. Jag kunde lika gärna stått och hävdat att kristalldödskallarna är tillverkade i modern tid, och att det finns mängder av rimliga förklaringar till hur Påsköstatyerna och pyramiderna restes. Vill man tro, så tror man.

Och allt jag ville ha sagt, om bara någon orkade lyssna var – ”demokrati är inte en ideologi, den är en metod.”

Och egentligen är det sorgligare med ex-kollegan på SVT. Han vill så gärna tro på utomjordingar eller USA:s konspirationer att minsta tecken blir ett bevis.

Det faktum att USA agerat klumpigt, idiotiskt och folkrättsvidrigt i en hel mängd konflikter hör inte till den här diskussionen. Det har andra stormakter och några små också gjort. Och gör.

Ja, jag vet – jag är dålig på att uppdatera.

Men jag tänkte skriva om Europa och Ryssland. Jag hör så ofta resonemang om att Ryssland vänder sig bort från Europa. Som om Europa stod för allt som är snällt och gott och blitt i världen, medan ”bort från Europa” betyder elakt och argt och aggressivt.
Men Putins politik är europeisk. Intolerans och hot mot grannar är inget som är främmande för Europa, vare sig i historien eller nutiden. Den som påstår att Europa är en garant för tolerans och respekt för svaga bör lyssna på hur europeisk politik låter. Putin är europeisk mainstream. Det är det läskiga. Om Putin förverkligar tankarna på en reaktionär International kommer mellan tio och tjugofem procent av de europeiska väljarna att ge den sitt stöd. Så mycket hade aldrig kommunisterna och Komintern.
Putin har avläst vindarna helt rätt när han stack ut sitt känsliga finger i den europeiska opinionsvinden. Europas väljare vill våld, egoism och feghet. Just de grundläggande elementen i en reaktionär politik.

Det är så lätt att säga att Den Andre är dum och elak – just i sin egenskap av Den Andre. Men det otäcka med Putin är inte att han är Den Andre – utan att han är Europa.

Okej, vad händer nu? Först vill jag be lite om ursäkt för att jag hållit tyst. Jag har haft en hel del att göra, och på måndag flyttar jag till Kiev. Packar, städar, tvättar, stryker. Och då har jag ju gott om tid att fundera på vad som händer och kommer att hända.

Så här: bli inte förvånade om det plötsligt levereras medeldistansrobotar till Kuba endera dagen. Händelsernas logik kräver det på något vis.

Tänk på Putin som en artist på en scen. En trollkarl. Han gör ett trick – Olympiska spelen i Sotji – och publiken hurrar. Ett nytt trick – annekteringen av Krim. Publiken jublar. Och väntar sig nya trick. Ukraina passar inte så bra in här; händelserna är för trögflytande och man kan riktigt känna hur publiken skruvar sig lite uttråkat i bänkarna. Det är lite banala kortkonster över hela affären. Publiken applåderar lojalt, eftersom den förutsätter att det kommer något riktigt häftigt snart. Men vad? Det måste vara något STÖRRE, BULLRIGARE, SVÅRARE.

Hela Putins patos är riktat mot USA. Att angripa Ukraina handlar i första hand om att utmana USA:s roll i världspolitiken. Ukraina i sig är det ingen som bryr sig om – allt allt handlar om att sätta stopp för USA. OS handlade om att visa sig lika bra som USA, visa upp sig som en modern och hipp stat. Krim och Ukraina handlar om att visa sig djärvare än USA. Logiken kräver att Ryssland nu utmanar USA direkt; inte USA:s allierade, eller satelliter.

En Kubakris vore perfekt. Det är ett angrepp direkt på USA:s säkerhetssystem, ytterst nära gränserna. I rysk propaganda – en spegelbild på USA:s framflyttade positioner i Östeuropa. Det skulle visa en kick-ass-attityd som skulle imponera på den ryska allmänheten; på vissa anti-amerikanska kretsar både i Västeuropa och Latinamerika (och kanske även Nordamerika) – och framförallt – en Kubakris skulle kunna släppa tillbaka Putin i världspolitikens kompiskrets igen. Helt enkelt genom att Putin snällt backar och tar hem robotarna från Kuba. Han visar förhandlingsvilja, visar sig redo att arbeta för fred och de-eskalering. Världen kommer att berömma Putin för hans förnuftiga politik. And the crowd goes wild; trollkarlen bugar och avslutar föreställningen; väl medveten om att han är världens största illusionist.