Prat

Intellektuell inkompetens om motorisk kompetens.

I slutet av januari varnade företrädare för Svenska gymnastikförbundet och Svenska idrottslärarföreningen i en debattartikel i Dagens Nyheter för att barn inte längre kan stå på ett ben, göra kullerbyttor eller gå baklänges. Skribenterna lyfte fram att den ”motoriska kompetensen” främjar fysisk aktivitet och dämpar oro och depression.

Det är nästan exakt vad Hemulen säger i Trollvinter: ”Tro mig, det finns inget ingenting så farligt som att bli innesittare; de får så konstiga idéer”.

Att dagens ungdom är förslappad och slö är naturligtvis en självklarhet. Det har ungdomen varit i alla tider. Annat var det förr. Skillnaden nu är, kanske, att debattörerna i Dagens Nyheter kan luta sig mot solid forskning. Tysk forskning, rentav! Debattörerna skriver:

Tyska forskare har visat att andelen barn med låg motorisk kompetens ökat från 16 procent till 38 procent under de senaste 30 åren – mer än en fördubbling. Och att grundläggande förmågor som att gå baklänges eller kasta med precision har försämrats kraftigt.

Debattartikeln fick ordentlig fart på sittfläsket hos beslutsfattare. 17 mars rapporterar DN om hur Gymnastikförbundet har börjat erbjuda kurser i grundmotorik till idrottslärare. Dagen därpå låter DN Gymnastikförbundets förbundsordförande uppfostra tidningsläsarna om hur barn ska börja röra på sig, för att inte få konstiga idéer. 20 mars kopplar DN:s Anna-Lena Laurén ihop larmrapporten från januari med Västvärldens groteska överflöd.

Den forskning debattartikeln från januari länkar till är en fjorton år gammal rapport från universitetet i Würtsburg. Själva rapporten ligger bakom inloggningsvägg, men utifrån den tillängliga sammanfattningen konstaterar rapporten exakt motsatsen till vad debattörerna påstår:

Only few data are available for preschool children and no clear trend can be identified. In the year 2007, height, weight, and motor performance were determined in 726 preschool children [Prevention through Activity in Kindergarten Trial (PAKT)] and compared with historical samples from 1973, 1985, and 1989. There was no difference in height and weight between the samples of 1973 and 2007. Older boys of today were smaller and lighter than those of 1989. 

Kort sagt: det finns otillräckligt med data och inga trender kan identifieras. Barn 2009 var mindre tjocka än barn 1989. Würtsburg-rapporten konstaterar att den enda signifikanta försämringen i fysiska prestationer som kan uppvisas är att fyraåringar 2009 har svårare att träffa rätt när de ska kasta prick. Kullerbyttor nämns inte. Och hur läget sett ut de senaste fjorton åren framgår naturligtvis inte heller eftersom rapporten är från 2010.  

Den enda källan till påståendet om att barn nuförtiden inte kan göra kullerbyttor är en vag relation till att ”lärare och idrottsledare vittnar om att många barn knappt klarar av att utföra kullerbyttor eller balansera på ett ben”. En utsaga som framförs utan något underlag i form av statistik. Hur många lärare vittnar? Hur många barn rör det sig om? Vad tyder på att läget försämrats och, med debattörernas ord, blivit alarmerande.

Det kan mycket väl vara sant. Det är inte alls otänkbart att debattörerna har rätt, men deras utsagor saknar stöd i forskning, och den forskning de hänvisar stödjer inte deras tes. Allt kokar ner till att vuxenvärlden rent principiellt stödjer Hemulens tes om att barn ska vara ute och leka i snön och inte vara innesittare och få konstiga idéer. Det är ingen orimlig hypotes, men den kan alltså inte bevisas i forskning. Det handlar om ”sunt förnuft”, vilket som regel är en synonym för ”ogrundade fördomar”. För vi vet ju allihop att dagens barn bara sitter hemma och surfar på mobiltelefonerna. Det vet ju alla. Bäst då att skriva upp oss för Gymnastikförbundets kurser i barngymnastik. De kostar bara 1 800 kronor, och det vill vi väl lägga på att våra barn inte ska bli innesittare med konstiga idéer.  

Å ena sidan är den ryska statsbudgeten ganska offentlig. Det finns i och för sig stora utgiftsposter, framförallt kopplade till militär- och säkerhetstjänst, där inga detaljer offentliggörs, men på det stora hela: siffrorna finns och är inte hemliga. Den senaste ryska statsbudgeten lägger 1 486 270 867 100 rubel på landets försvar (utgiftspost 02). 19 mars 2024, med en växelkurs på 1 RUB = 0,113403 SEK, innebär det 168 516 288 076 och 75 öre.

Å andra sidan är det inte alltid helt lätt att förstå vad som är vad. Jag får ofta frågan hur viktigt det är med desinformation för den ryska staten. Jag kan ju som regel inte svara mer än ”jätteviktigt!”, men det kan ju vara intressant att försöka se hur pass mycket pengar som läggs på det här. Och nu krävs lite fokus. Den ryska statsbudgetens utgiftspost 12 rubriceras ”Massmedier” och omfattar 119 179 079 900 rubel – 13 495 468 942 kronor och 10 öre. 13,5 miljarder är egentligen inte fantastiskt mycket: de svenska public-service-bolagen, SVT, SR och UR får tillsammans 9,2 miljarder. Och att Ryssland lägger pengar på statliga medier är i sig inte konstigt eller upprörande.

Men det krävs lite noggrannare studium av budgeten, och här måste man veta vad man söker efter. Ingenstans i budgeten nämns de ryska statliga kanaler som riktar sig till en publik utomlands: RT och Sputnik. De är inte direkt finansierade från statsbudgeten, utan får sina medel från sina ägarbolag. RT och Sputnik har samma chefredaktör: Margarita Simonjan, men ägs av olika ägare. Sputnik ägs av den statliga nyhetsbyrån Rossija Segodnja, medan RT ägs av ”icke-kommersiella organisationen TV-Novosti”. Båda statligt helägda. Utgiftspunkt 12.01 ger 26 258 346 300 rubel (knappt 3 miljarder kronor) åt TV-Novosti och utgiftspunkt 12.04 – 8 417 732 600 åt Rossija Segodnja, samt ytterligare 1 000 000 000 för teknisk utveckling – totalt just över en miljard kronor. Vi kan misstänka att det finns öronmärkta pengar i andra utgiftsposter, men det här får räcka. RT och Sputnik har ett regeringsuppdrag att sända över utlandet.

RT sänder på sex utländska språk, och Sputnik – på omkring 30. Dess publik finns endast i liten utsträckning i Ryssland. Och att ryska staten har sändningar för en utländsk publik – vem har inte det? Sverige har det också. Radio Sweden.

Det som är intressant här är utlandssändningarnas andel av statens totala utgifter för medier. Min enkla sammanställning av öppna utgifter ur den senaste ryska statsbudgeten visar alltså att 35 676 078 900 rubel, eller 4 046 519 849 kronor och 71 öre går till utlandssändningar. En tredjedel av statens totala utgifter för medier går till RT och Sputnik. En tredjedel. RT får mer pengar än den största statliga TV-kanalen, VGTRK.

Så svaret på frågan om hur viktigt det är med desinformation för den ryska staten: JÄTTEVIKTIGT!

Officiellt ska Aleksej Navalnyj ha drabbats av en blodpropp och dött efter en promenad i fängelset. I själva verket har Aleksej Navalnyj mördats. Mordvapnet: ryska staten. Mördaren: Vladimir Putin, som även håller det ryska folket gisslan. Alla i gisslan vet att de när som helst också kan mördas.

Aleksej Navalnyj var en värre fiende för Putin än de flesta andra dissidenter i Ryssland. Inte för att han var mer kritisk eller radikalare eller hade ett mer uttalat anti-putinskt budskap, och inte heller för att han var en konkurrent åt Putin om makten. Det revolutionära med Navalnyj var inte att han sa ”Jag skulle vara en bättre ledare än Putin”, utan att han sade ”det måste finnas alternativ till Putin”.

Aleksej Navalnyj hade en del egendomliga politiska idéer, och hans koppling till nationaliströrelserna är ett faktum, men de senaste åren har hans kampanj fokuserat på pluralism, och inte på att bygga en maktbas. Navalnyj var beredd att samarbeta med varje kandidat som utmanade Putinpartiets maktmonopol. Navalnyjs organisation gav stöd åt kommunister och nationalister, liberaler och populister, så länge som de kunde konkurrera ut någon av Putins potentater. Det här fungerade förbluffande väl.

Om Navalnyj varit den vanliga sortens dissident, som stolt säger ”jag/vi kan lösa alla Rysslands problem, bara vi får chansen”, då hade han inte varit farlig. Men nu var det inte så han sa. Navalnyjs lösning var demokratin, övertygelsen om att många röster, åsikter och tankar kan samsas och hitta gemensamma lösningar. Samtal, förhandlingar, kompromisser. Navalnyj avvisade tanken på starka händer och beslutsamt ledarskap.

Därför har han mördats. Mordvapnet: ryska staten. Mördaren: Vladimir Putin.

Mördaren kommer att gripas och ställas till svars, och jag är säker på att Putin kommer att föredra krigsförbrytartribunalen i Haag framför den dom vi kan vänta från Rysslands folk.

Det kommer en punkt i varje gisslansituation, där gisslan inser att mördaren inte kan döda dem alla.

I helgen åkte jag till Uppsala i hopp om att få åhöra Kjell Westö i ett samtal med Lars Sund om läsande och författande. Jag var inte ensam om den här ambitionen, och fick helt enkelt inte plats i byggnaden. Jag fick foga mig i ödet och tog bussen hem igen. Det var bara att underkasta sig.

En djärvare Per hade sagt åt några av de lyckliga som faktiskt fick plats att de borde gå, så att jag skulle få höra samtalet. Ungefär som att det vettiga alltid är att ställa sig först i en kö, eftersom det är bästa stället i kön. Att ställa sig längst bak i en kö är enbart enfaldigt: man får vänta länge på det man köar för, och det kanske (som i fallet samtalet Westö – Sund) finns en risk att man blir utan.

Men de flesta av oss väljer att underkasta oss kollektivet.

En av sakerna jag gillar med Kjell Westö är precisionen i hans språk. Objektsformer är på plats; författaren strävar efter korrekthet. Det ska vara rätt. Talspråk återges med alla de språkfel som vi som talar ett språk alltid gör. Det här är typiskt för avståndet mellan talat språk och skriftspråk. Det talade språket är mitt; det skrivna är vårt. I det skrivna språket underkastar jag mig den överenskommelse vi har om vad som är vår gemensamma egendom i språket. I mitt talspråk kan jag vara vem jag vill.

Jag har ett språk som är präglat av min uppväxt i Västerbottens inland. Jag hade inte en aning om skillnaden mellan var och vart förrän jag var omkring tolv, om inte senare. Jag sa ”vars”. ”Vars är mina skor?”

Och det är helt okej. Mitt språk är mitt språk. Om jag noggrant vill återge mitt eget sätt att tala skulle jag kanske släppa ändelserna -de i preteritum. Ja hoppa i sjön. De va kallt fast de va sommar.

Men när jag inte absolut ska försöka fånga en dialekt eller ett personligt uttryck, ja, då förväntas jag underkasta mig en del regler. Underkasta mig. Det ÄR främmande för mig att hålla reda på riktning och befintlighet och även i objekt- och subjektsformer i tredje person pluralis. Var och vart är sammansmälta i min dialekt till vars. De och dem – är dom.

Ett av de vanligaste språkgnällen i Sverige är angrepp på dem som skriver ”till de som”. Korrekt vore ”till dem som”. Dagens Nyheters språkvård rekommenderar att man, om man är osäker, nöjer sig med att alltid skriva ”de som”, oavsett om det är subjekt eller objekt i en sats. ”De som älskar ost”, eller ”En fest för dem som älskar ost”. Det är mycket mer fel att skriva ”Dem” där det ska vara ”de”, än ”de” där det borde vara ”dem”.

Åter till Westö. Jag har inte läst med rödpenna, så klart, men det är tydligt att Westö underkastar sig språknormen för att då och då få släppa loss i ett normlöst talspråk, fullt av mänskliga brister och förtjänster. Men jag reagerade på att alla ”dem” hos Westö verkade finnas där de skulle.

Häromdagen läste jag Philip Teirs reportage från den finländska valkampanjen, och noterade just samma noggrannhet: ”Jag förstår dem som taktikröstar”. Jag vet inte om det här är något finlandssvenskt; för mig är det bara en fråga om vårdad svenska.

Vid det här laget sitter språkvårdare och vässar på motangreppet: ”språket förändras och måste förändras och ’de som’ har gamla traditioner i svenskan”.

Och jag är inte ute efter att vara språkpolis. Jag är ute efter kärleken till språket. Att se språket som något vackert att vårda. Att uppmärksamma denna dynamik mellan talat – kaotiskt och oreglerat, och skrivet – eftertänksamt och noggrant. Att, som språkbrukare, underkasta mig en litterär tradition som tvingar mig att kanske skriva lite långsammare, grundligare, mer eftertänksamt.

Jag har en kompis från skolan i Luleå; hon är dyslektiker, och får kämpa rätt hårt för att få ihop en text. Men hon skriver mycket, ofta och bra. Hon vet att hon måste kontrollera det hon skriver noga, men hon är angelägen om att det ska bli rätt.

”Men det viktiga är väl att man säger vad man tycker!” Ja, det är viktigt. Men ödmjukhet inför något som är större och äldre än oss själva är också viktigt. När jag säger något på svenska, använder jag ett språk som vuxit fram, slipats ner, nötts och repats i tusentals år. Ordet ”yxa” bär på svetten och valkarna hos generationer. Språket är en skog och ett hav, och precis som när vi vandrar eller seglar måste vi respektera vår miljö. Underkasta oss. Inte av rädsla, utan av kärlek.

Jag får ibland intrycket av att ordet ”solidaritet” i första hand används för att slippa på allvar engagera sig. 1000 svenska artister uttryckte häromdagen ”solidaritet” med det palestinska folket genom att kräva att Israel inte skulle få delta i Eurovisionsschlagerfestivalen.

Det här är naturligtvis fullständigt ofarligt för de 1000 svenska artisterna. Det kommer inte att bli några som helst konsekvenser för denna solidaritet. Och rent allmän: ju mer avlägsen en konflikt är, desto lättare att uttrycka ”solidaritet”.

I frågan om Palestina/Israel blir det här väldigt tydligt. Solidaritet med palestinierna verkar i första hand vara en fråga om att samlas på rätt ståplatsläktare för att heja på sitt lag. Att vifta med Palestinas flagga betyder inget annat än att säga ”jag hör till det lag som står för de förtryckta”. Den som viftar med Palestinas flagga kan lugnt bortse från det palestinska ledarskapets korruption, Hamas terror, klanvälde, antisemitism och våld mot kvinnor. Som Palestinaaktivist kan jag lätt vifta bort alla sådana detaljer.

Att vifta med Israels flagga innebär att man bejakar eller förnekar våldet mot Gaza. Det betyder att man säger att yes, det är bra att de får på nöten, araberna, eller att man säger nejnej, Israel gör allt för att undvika civila offer.

Och så hamnar konflikten på läktarna, så att säga. Det viktiga är inte att försöka lösa eller förstå eller ens analysera en konflikt; det handlar uteslutande om att söka sig till ”rätt” läktare. Att känna att jag befinner mig bland dem som är snälla. De som hejar på rätt lag. De som hejar på dem det är mest synd om.

Mellanöstern är en rätt hisnande konfliktmiljö. Staten Israel, en välfärdsstat av socialdemokratisk modell, högt industrialiserad och med en enorm militärmakt står mot ett samhälle som präglas av fattigdom, klanlojaliteter och hopplöshet. Det är en i alla delar asymmetrisk konflikt. En högteknologisk militärmakt med kärnvapen står mot en motståndsrörelse som plockar ihop raketer av gamla rör och kokar sprängmedel av gödsel. En stat med lagar, en stat där militären står under civil kontroll, står emot beväpnade kriminella som kan strunta i både krigets lagar och mänsklig anständighet.

Men på läktarna viftar vi med vårt lags flagga, och kan lugnt strunta i vad som görs under flaggan. Vi viftar för att vi är mot det andra laget, inte för att vi är för vårt eget.

Den israeliska operationer i Gaza kommer inte att lösa konflikten mot Hamas. Inget kommer att hindra de israeliska militärernas rörelsefrihet i Gazaområdet och de kan närmast oskatt bomba på. Gazaremsan är fyra mil lång och mindre än en mil bred, oerhört tättbefolkad, men ingen svår terräng – bortsett från att det är en militär mardröm att strida i bebyggelse. Likväl – det är bara att köra på. Stridsvagnar och artilleri är hårdare än hus och folk.

Men Hamas är inte synonymt med det palestinska motståndet. Jag tvivlar inte på att Israel kan nosa upp och ”eliminera” varenda general och korpral i Hamas hierarkier. Men det är nu en gång för alla inte en konflikt där ena sidan vunnit när man tagit andra sidans huvudstad eller flagga eller heliga reliker. Det finns ingen ”McGuffin” som Israel kan lägga rabarber på för att säkra segern.

Jag skrev tidigare att det bara finns en part i den här konflikten som faktiskt kan begå folkmord. Det är bara Israel som har en militär som är underordnad krigets lagar och befinner sig under civil kontroll. Hamas har full rörelsefrihet och berörs inte av lagar. Israel är en demokrati, en rättsstat och har en militärmakt som måste följa folkrätten. Hamas är bara ett beväpnat kriminellt gäng som kidnappat det palestinska folket och utför terror mot det judiska. Att utplåna ett kriminellt gäng kräver inte bara att gängmedlemmarna utplånas; det kräver att de sociala villkoren för kriminaliteten ska åtgärdas.

Det är där som Israel kan besegra Hamas. Genom att skapa en inkluderande stat, där medborgarrätt inte begränsas till blodsarv; genom att söka efter lösningar på palestiniernas fullt legitima anspråk på äganderätt och rörelsefrihet. Rätten till liv är viktigare än rätten till en stat.

Och vad gäller de 1000 artisterna som kräver att Israel ska stoppas från Eurovisionsschlagerfestivalen… Jag upprepar mitt gamla förslag: låt Palestina gå med i Eurovisionen i stället!

”Multipolär världsordning” är ett säkerhetspolitiskt begrepp som flyter omkring som en bajskorv i en dåligt kalibrerad toalettstol. Ordet ska antyda en världsordning i motsats till en monopolär ordning, där bara USA bestämmer. Ordet hegemoni brukar nästan alltid finnas med i samma veva, ungefär som de svåra bruna fläckarna i porslinet på ovannämnda toalettstol.

Argumentationen är följande: USA, ”det kollektiva väst”, ”i-världen”, ”de rika länderna” hävdar ett monopol på folkrätten. Endast några få länder orkar stå emot – Ryssland, Kina, ”det globala syd”… Och så har man gjort säkerhetspolitik till en klassfråga. Rika som tar för sig. Fattiga som försöker försvara sig. Och varför skulle inte Ryssland få ha en bakgård när USA får det utan att någon blinkar? Varför skulle inte Kina få ha nationella intressen i Afrika, när Frankrike har det?

Och så föreställer man sig att världen mår bäst av att stormakterna i lugn och ro sätter sig ner och delar upp världen i intressesfärer, som på den berömda teckningen av James Gillray:

Här har vi ett gott exempel på en multipolär världsordning. Konkurrerande stormakter sätter sig i lugn och ro och bestämmer sig för vad som är vems. Vi är vana vid att tänka så här; jaja, bäst att hålla sig undan. Hela den svenska neutralitetspolitiken bygger på föreställningen om en multipolär världsordning, där vårt uppdrag är att förbli en smula av det som återstår när stormakternas värsta hunger är över. Den svenska hållningen under andra världskriget handlar om detta: ”jaja, stormakterna bråkar, de gör de alltid, bättre att de anfaller Polen och Norge än oss!” Den svenska hållningen under kalla kriget var den samma: ”jaja, trist för balterna, men hellre dem än vi!”

Det här är inte heroiskt; det är pragmatiskt.

FN-systemet är strängt taget en revolution i det säkerhetspolitiska tänkandet. Hela FN-stadgan identifierar den enskilde som säkerhetspolitikens subjekt och objekt. Inledningen till FN-stadgan konstaterar att själva vitsen med FN är att skydda den enskilde:

VI, DE FÖRENADE NATIONERNAS FOLK, BESLUTNA

att rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden,

att ånyo betyga vår tro på de grundläggande mänskliga rättigheterna, på den enskilda människans värdighet och värde, på lika rättigheter för män och kvinnor samt för stora och små nationer

att skapa de villkor, som äro nödvändiga för upprätthållande av rättvisa och aktning för förpliktelser, härrörande ur fördrag och andra källor till den internationella rätten,

att främja sociala framsteg och bättre levnadsvillkor under större frihet…

Folkrätten under FN-epoken handlar alltså inte om att skydda staters intressen, utan om oss enskilda människors.

Det talas rätt ofta om att Sverige borde skämmas för vårt agerande under andra världskriget, under kalla kriget. Tycker vi att vi agerade fel, fegt, omoraliskt då, så måste vi fråga oss om vi verkligen ska vara neutrala. Förutsättningen för neutralitetspolitiken är att vi anser att det är okej att stormakter utsätter vietnameser, koreaner, ester, kurder, ukrainare, palestinier för våld, förtyck och vägrar acceptera deras rätt att vara dem de vill vara. Att stormakter även har rätt att förtrycka sina egna folk, eftersom det är ”inre angelägenheter” (ett koncept som FN-stadgan inte accepterar).

Föreställningen om en multipolär världsordning som en motvikt mot en monopolär missar poängen med hela den världsordning som råder i FN-eran; som är grunden till OSSE:s stadga. Folkrätten ska skydda enskilda. Det finns ingen annan ordning än den ordning som skyddar människor.

Spola ner det multipolära bajset; borsta bort snacket om ”hegemoni”. Människor har rättigheter! Stater har skyldigheter. Där har vi det säkerhetspolitiska monopolet: de mänskliga rättigheterna.

Intuitivt känns det rätt med fredssamtal. Om några är ovänner borde det finnas en möjlighet att sätta sig ner och söka efter en lösning. VAD bråkar man om? Historiska orättvisor? Resurser? Olja? Vatten? Då ska vi tala om det och se till att vi hittar en lösning så alla får vatten och olja och rätten att be på Tempelberget eller vad ni nu bråkar om.

Det brukar ofta upprepas att alla krig slutar med förhandlingar. Sanningen är väl snarare att förhandlingar nästan aldrig lett till att ett krig tagit slut. Ett krig tar slut när ena parten inte längre förmår föra krig. Av politiska skäl, militära skäl, ekonomiska skäl, kanske diplomatiska…

Vi kan ju också konstatera att nästan inga krig sedan andra världskriget faktiskt tagit slut med ett fredsavtal av det slag vi brukar tänka oss. Gärna med ett ortnamn: Versailles, Brömsebro, Stolbova, Nystad, Westfalen… Inte ens andra världskriget avslutades med ett fredsavtal mellan segermakterna och de besegrade staterna.

FN bedriver för närvarande elva fredsskapande missioner. UNMIK i Kosovo, MINURSO i Västsahara, UNMOGIP i Indien/Pakistan, MONUSCO i Kongo-Kinshasa, MINUSCA i Centralafrikanska republiken, UNMISS i Sydsudan, UNISFA i Abyei, UNFICYP i Cypern, UNTSO i Israel/Palestina, UNIFIL i Libanon, UNDOF i Israel/Syrien. Inom ramarna för missionerna pågår fredssamtal. Liknande system finns där EU eller den europeiska säkerhetsorganisationen OSSE är huvudman. I många fall har de här missionerna funnits på plats ganska länge. UNTSO har till exempel övervakat vapenvilan mellan Israel och arabstaterna sedan 1948, still going strong. OSSE:s mission i Moldavien har varit på plats sedan 1993, och EU:s mission i Georgien sedan 2008. Georgien och Ryssland möts regelbundet i Genève för samtal – i december 2023 möttes de för 59:e gången utan att komma närmare en lösning. Liknande samtal har pågått mellan Moldavien och Ryssland i ett format som kallats 5+2.

Och visst kan man tycka att det är bra att det inte pågår ett fullt krig i vare sig Moldavien eller Georgien. Visst är det vettigt att motståndare tvingas till samtal. Men grejen är att de här samtalen utnyttjas för att undvika överenskommelser. Ryssland har i de här två fallen förlamat all politisk och ekonomisk utveckling i Moldavien och Georgien. Konflikterna är frusna, men det är inte Kreml som fryser. Ryska staten har närmast systematiskt sett till att ha frusna konflikter i alla grannländer – med pågående fredssamtal. Vi har nämnt Georgien och Moldavien. Vi kan fortsätta med Armenien och Azerbajdzjan där OSSE leder något som kallas ”Minskgruppen”. Före februari 22 pågick ”samtal” mellan Ukraina och Ryssland enligt ”Minsköverenskommelserna” – ännu ett mötesforum, avsett att undvika en lösning.

Fredssamtal tillåter en angripare att bedriva ockupation utan dyrt krig. Det är ett billigt sätt att bedriva våld, utan att behöva slösa på krigsmateriel. Den ryska revolutionären Leo Trotskij formulerade under förhandlingarna 1918 med Tyskland ett idealtillstånd: ”vare sig fred eller krig”. Genom att förhala förhandlingarna hoppades bolsjevikerna att revolutionen skulle sprida sig till Tyskland och att den tyska staten skulle kollapsa.

Förhandlingar för att fortsätta aggressionen.

Jag är fascinerad av verkligheten. Ibland känns det som att verkligheten finns på riktigt. Att människor lever riktiga liv och gör medvetna val. Men oftast är det ju så att verkligheten inte riktigt finns. Verkligheten består av små bitar som faktiskt finns, och så plockar vi ihop bitarna och tycker att världen är verklig. Som Lego ungefär. Eller atomer. Atomerna finns. Det sitter rätt glest, men de finns. När man berättar en historia tar man verklighetsatomer och sätter ihop till något man själv tycker är fint. Ja, eller tvärtom – man tar en verklighet och plockar bort allt som inte är berättelse.

Det sägs att allt återberättande är lögn. Det påståendet är sant, endast om man tror att det finns sanning. En sanning som finns alldeles utan att den blir återberättad. En liten verklighet som ligger i strandkanten; smekt av milda vågor från ett hav av medvetande.

Egentligen är återberättande kanske inte lögn riktigt, men påhitt är det nog definitivt. När jag ska beskriva min frukostsmörgås kan jag inte överföra min sinnliga erfarenhet av den nygräddade fylgialimpan med äkta smör, västerbottensost och ett par gurkskivor. Om jag säger ”min frukostsmörgås var god”, måste jag utgå från att min åhörare har ungefär samma erfarenheter och smakpreferenser som jag. Men smörgåsen är ju inte bara ett smakintryck; det är känslan av det varma brödet mot handen, upplevelsen av de kalla gurkskivorna mot läpparna… Allt. Ljudet av den spröda brödskorpans krasande mot tänderna. Och för att återge det här har jag bara ord. Och det finns så få! Svenska akademiens ordbok, SAOB, avhandlar ungefär 65 000 ord. Inget av dessa beskriver upplevelsen av känslan av kalla gurkskivor mot läpparna. Eller varmbrödskänslan mot morgontrötta fingrar.

Vi är i princip stumma. Det är omöjligt att tala när man bara har ynka 65 000 ord att använda sig av. Ett av orden är ”sten”. Och om jag pekar på en sten och säger ”sten” måste jag acceptera att det finns andra stenar som ser helt annorlunda ut. Färg, tyngd, mineral, storlek… Är det ens rimligt att hoppas att samma ord ska kunna denotera både en njursten och Ayer’s Rock?

Allt ser vi, även om vi med åldern blir bättre och bättre på att välja bort våra intryck. Vi ser verkligheten, men vi kan inte återge den. Det är nästan skrämmande; vi är förmögna att ta in miljoner olika färgnyanser, men kan inte återge annat än kanske ett par tiotal nyanser av, säg, grönt. Ljusgrönt, blåbärsrisgrönt. Sjukhuskakelgrönt. Mossgrönt. Racing Green.

Här någonstans ligger grejen i att vara författare. Skribent. Skriftställare. Att låtsas att vi förmår återberätta något. Jag har mest jobbat som journalist, och själva vitsen med journalistik är att man inte hittar på det man berättar om. Man återberättar något. En händelse, en process, en skandal, ett dokument. Fakta. Verklighet. Journalisten går igenom hundratals brev och dokument och hittar något som styrker att ministern fuskat. Lyfter fram det relevanta dokumentet och tycker att det är verklighet. Ministern personligen tycker att det är orättvist av journalisten att, bland hundratals brev och dokument som bevisar hennes ärlighet välja ut ett pinsamt misstag. Det är hennes verklighet.

Att skriva är att plocka ihop och att välja bort. Att skriva är att lyssna. Att skriva journalistik är att plocka ihop och välja bort lite andra saker än att hitta på en science-fiction-roman. Man kan tycka att SF-boken kan ignorera verkligheten hur mycket som helst, men verkligheten ligger ju där och dräller ändå. De som är med i boken måste ju agera på något vis. Eller reagera. Den påhittade historien måste bestå av verkliga ord. Av verklighet. Det går ju liksom inte att skriva en berättelse som uteslutande består av tidigare okända fonem och grafem, ordnade på ett sätt som inte motsvarar något i en mänsklig erfarenhet. Eller varför inbillar vi oss att text måste återges som grafem? Och tal som fonem?

Och medan vi funderar på det här sitter verkligheten bekvämt i en fåtölj och rullar tummarna. Är. Njurstenen och Ayer’s Rock är båda rätt ointresserade av hur vi återberättar dem. Gurkan på fylgiabrödet också.

Konstnärer av alla slag har i alla tider drömt om att återge verkligheten med så lite störningar som möjligt. Berätta en historia sine ira et studio. Helt utan personligt engagemang. Återge något exakt som det hände, ser ut, låter… Eller så har de valt precis motsatta vägen – att undvika avbildning. Måla nonfigurativt eller skriva poesi utan betydelse – som den ryska poeten Aleksej Krutjonnych som skrev en dikt med mystiska språkljud: Dyr bul sjtjil.

Men omedelbart är verkligheten där och sticker fram sitt fula tryne. Den nonfigurativa tavlan tolkas av åskådaren: ”ett hav i åskväder, och där finns ett lejonhuvud!” Krutjonnychs språkljud tolkades som ”något med skog” eller ”en knarrande dörr”. Vi envisas med att skapa berättelser av verkligheten, som när vi ligger i gräset varma sommardagar och identifierar valar och jultomtar bland cumulusmolnen. Eller formar stjärnbilder på natthimlen. Civilisationerna i stjärnbilden Svanen vet inte att vi tittar på dem och ser en svan.

Att skriva är att titta på moln och se jultomten. Det spelar ingen roll om det är fakta eller fiktion man skriver; det handlar om att återge intryck av verkligheten. Göra jultomtar av molnen. Eller skurkar av ministrar. Eller tvärtom: ministrar av skurkar. ”Jultomten såg ut som ett bulligt rött moln”.

Verkligheten är stor och märkvärdig, men omöjlig att återge och omöjlig att undvika.