Nej, jag talar inte om klent uppfyllda löften om vapenleveranser och naiva tankar om fredssamtal. Jag talar om det som väntar när fientligheterna upphört. Hur det nu kommer att se ut. För vi kan vara säkra på att det kommer en punkt när – för att citera Tegnér – vad våldet må skapa är vanskligt och kort.
Hur det kommer att gå till vet inte jag. Jag har inte studerat spådomskonst. Jag kan inte spå i vare sig kaffesump, teblad eller se i kristallkulor, men militära konflikter tar slut.
Kanske som i Bosnien, där världssamfundet 1995 till slut valde att gripa in militärt och slå ut de bosnienserbiska styrkorna och tvinga dem till ett fredsavtal. Eller Tjetjenien 1996, där Jeltsin och den dåvarande tjetjenske presidenten Maschadov kom överens om att inte komma överens om något, men åtminstone sluta skjuta på varandra. Eller Kosovo 1999, då Nato valde att sätta stopp för ett pågående folkmord i Kosovo. Kanske ska vi även lyfta fram exemplet Afghanistan 1988, när de sovjetiska trupperna efter åtta års krig helt enkelt valde att marschera hem. I det fallet var det de politiska förhållandena i Sovjet som i grunden förändrats.
I alla dessa fall hade de angripna folken: bosnierna, tjetjenerna, kosovoalbanerna, afghanerna i åratal vädjat om hjälp från utlandet. Sympatier fick de nog, men handgriplig hjälp fick de endast i ganska ringa omfattning. Men till slut var kriget slut; nu var allt frid och fröjd.
Men ser vi inte ett mönster? En aggressiv makt angriper ett land eller en region. Omvärlden förfasas men är i stort sett passiv. Sedan kommer en punkt där – som i Bosnien eller Kosovo – omvärlden faktiskt väljer att försöka få slut på kriget, eller – som i Afghanistan och Tjetjenien – de politiska förhållandena i angriparstaten leder till förhandlingsvilja. Och sedan tappar omvärlden intresset. Det är roligare att stå på läktaren och heja på det tappra folk som gör motstånd, än att sedan engagera sig för allt monotont uppbyggnadsarbete, minröjning, rättsprocesser mot krigsförbrytare, försoningsarbete…
Och det mesta talar väl för att Efterkrigsukraina kommer att hamna i samma situation. Att omvärlden sviker Ukraina när det blir tråkig fred.
Visst har det gjort – och görs – stora insatser för uppbyggnad i alla de här länderna jag nämner, men nästan alltid mals de ner i korruption och byråkrati. De som var hjältar i motståndsrörelserna kan bli maktfullkomliga despoter, men fortfarande åtnjuta respekt bland givarorganisationer. Eller genomsympatiska nya ledare visar sig vara helt maktlösa och sakna möjlighet att stå emot krigsherrar och extremistgrupper.
Egentligen gäller det här ju inte bara det angripna folket. När våldet upphör måste även angriparen – i de fall jag nämnt ovan – Jugoslavien/Serbien och Ryssland – gå igenom uppbyggnadsarbete och försoning, krigsförbrytarprocesser. Men både i fallet Bosnien och i Kosovo valde omvärlden att acceptera angriparen som landets legitima härskare. De kapitulerade, men fick behålla sin makt. Jugoslaviens ledare, Slobodan Milosevic, greps i och för sig och togs till Haag – men inte efter kapitulationen i Kosovo, utan efter ett folkligt uppror två år senare.
Är det på det viset vi kommer att svika Ukraina? Vi låter Ryssland kapitulera, skriva på ett papper och sedan vara nöjda med våra diplomatiska förmågor. Vi bestämmer oss för att Putins Ryssland har blivit snällt och kan börja köpa gas och sälja Scanialastbilar igen.
Och visst skickar vi en eller annan miljard till Ukraina för att bygga skolor, men i princip är vi mest bara lättade över att det där fåniga kriget är över. Vi väljer att engagera oss så lite som möjligt. Precis som vi brukar. Och så fortsätter våldet.