Die Lucky Bush

Här och där på stan här i Jerusalem står det spraymålat med schablon ”Die Lucky Bush!”. Det är, har man sagt, en hebreisk ordlek och ska tolkas ”Daila kibush!”, vilket i sin tur ska betyda ”Ned med ockupationen”. Slagordet är den israeliska fredsrörelsens. Det är påfallande många unga israeler som deltar i olika manifestationer och operationer mot bosättare och israeliska trupper. Fredsrörelsen är stark men splittrad på många olika grupper.Blog Image

Vad jag hittills inte sett är motsvarande palestinska engagemang, där unga palestinier kräver stopp för palestinska självmordsbombare och planlös beskjutning av städer.

Judiska Jerusalem

Jerusalem. Tro nu inte att jag bara sitter och hänger i östra Jerusalem. Icke. Vårt kontor ligger i det allra västraste av det västra, mellan Jaffagatan och Profetgatan, där de ortodoxa judarna håller till. Rätt när Ben Yehuda-marknaden, där en självmordsbombare slog till häromåret. Ben Yehuda-marknaden är ett otroligt trevligt ställe, och, om ni ursäktar uttrycket, oväntat orientaliskt.

Det är ju faktiskt ganska djupt fördomsfullt att föreställa sig Jerusalem som uppdelad i en orientalisk-arabisk-ursprunglig del och en europeisk-judisk-modern. Ingen ifrågasätter ju att det bott judar i Jerusalem i alla tider. Det är ju faktiskt inte så att de kom hit 1948 allihop. Judarna är en lika självklar del av Mellanöstern som araberna. Frågorna om gränsdragningar och säkerhetszoner är politiska konflikter, egentligen inte etniska.

Hur som helst: även om det bott judar här alltid, så är det ju faktiskt så att de allra flesta har kommit hit rätt nyss, och de allra flesta har kommit från Europa. Men föreställningen om det arabiska Jerusalem som mer ursprungligt är nog mest en romantisk illusion. Och föreställningen om det västra Jerusalem som modernt och europeiskt är, har jag förstått, en vanföreställning.

Ben Yehudamarknaden är en precis lika stimmig marknad som var som annan marknad som helst i Mellanöstern. Det säljs allt från melonstora avocados till pincetter för att dra ut hår ur näsan. Det typiska bazar-ljudet: handlare som ropar lockpriser åt oss kunder, skramlande kärror med väldiga laster av tunga kartonger och knöliga bylten. Den typiska bazar-doften: en hisnande blandning av kryddor, fisk och malmedel. Det är precis på varenda punkt olikt ett europeiskt snabbköp.

I kvarteren runtomkring finns massor med hantverkare och småbutiker. Påfallande många ryska butiker – här är det inga problem att hitta rysk vodka och fläskkorv. Västra Jerusalem är kort sagt samma slags brokiga myller som östra. Mosaiken består av andra bitar helt enkelt.

Men en ganska trist besvikelse blev judiska kvarteret i Gamla stan. Staden innanför murarna består av fyra bitar: en kristen, en muslimsk, en armenisk (som om inte armenerna vore kristna…) och en judisk. Det finns judiska hus här och var överallt, men området hitom klagomuren är det judiska kvarteret. Man känner igen det på att all handel plötsligt försvinner och allt blir renfejat och luftkonditionerat. Det känns som ett hotell på något sätt, ni vet, som ett sånt där otroligt fint och exklusivt hotell med ”genuina” restauranger i bottenplanet. Det känns torftigt på något sätt. En trappa upp till vänster: till Västra muren – den som vi brukar kalla Klagomuren. En stenhård säkerhetskontroll – metalldetektorerna reagerade på glasögonbågarna!

Klagomuren gör ett starkt intryck av högtidlighet och andlighet. Så pass att jag inte vågar gå fram av respekt för platsen. Det är inte min plats. Jag har inte rätt att gå fram till muren och gapa. Känns det som. Jag har en stark känsla av att det vore att bryta platsens integritet att närma sig den bara för att det är ett coolt ställe som jag har sett på bild. Jag stannar en bit bort och läser om VARFÖR muren är så helig.

Här ligger nämligen grundstenen för hela kosmos. När Gud skapade världen, så började han här. På den här platsen. Det är kort sagt här Skaparen och Skapelsen möts. Det är rätt stort.

Hederliga män

Jerusalem. Ja, antagligen blev jag väl lurad. Men kuddfodralen var fina och lättpackade, så jag är nöjd ändå. Och teet var gratis, liksom den utförliga beskrivningen av det palestinska folkets problem.

– Det palestinska folkets problem, sa Muhammed, som jag köpte kuddfodralen av, är inte israelerna, utan palestinierna. 1994, när vi fick Jeriko och Västbanken, trodde vi att allt skulle bli bra. Arafat och alla de andra i PLO flyttade in. De var hjältar, det fanns ingenting som PLO inte skulle kunna. Vi hade segrat. Men vi visste inte att de var tjuvar!

Muhammed har suttit i fängelse, två gånger, under första intifadan. Det betyder att han aldrig någonsin kommer att kunna få jobb i Israel, fast han är barnfödd i Jerusalem, och aldrig velat bo någon annanstans. Det betyder också att han inte får visum till USA, där halva släkten bor, eller till Europa.

– Jag kan åka till Syrien och Egypten och Jordanien, men jag kan inte åka runt i Israel ens. Jag kan aldrig åka till Eilat och bada.

Men vi återkommer till palestiniernas problem med palestinierna. Landet är splittrat mellan de två dominerande partierna Fatah och Hamas. Just nu kontrollerar Fatah Västbanken och Hamas Gazaremsan.

– Hamas har styrt Gaza i fyrtiofem dagar. På fyrtiofem dagar har det inte förekommit ett enda mord i Gaza. Ingen stjäl. Bilarna stannar för rött ljus! Hamas är det enda palestinska parti som inte bara är till för att göda partiledningen. Har du sett de palestinska ledarnas hus på Västbanken? Du är svensk journalist – du tjänar kanske en tre-fyra-femtusen dollar i månaden. De där drar in tjugo-trettiotusen i månaden, och så låter de den palestinska myndigheten betala för att bygga husen. Jag är inte någon Hamasanhängare, det svär jag vid Gud, men de är de enda som skulle kunna ta oss ur eländet.

Hamas har vägrat erkänna staten Israels existens, och därför har EU och USA vägrat samarbeta med den regering som i ett erkänt demokratiskt val kom till makten.

– De kan ju inte sätta sig ner vid förhandlingsbordet utan att veta vilket israelisk stat de erkänner. Jag tror att Hamas vill se en tvåstatslösning, men inte med vilka gränser som helst. Vi har ju sett att israelerna hela tiden river upp överenskommelser om de inte passar dem. Det fanns en överenskommelse om att inte anlägga fler bosättningar – de fortsätter att bygga bosättningar!

Muhammeds bror kommer med ett glas te till.

– Och turisterna! De enda som reser hit nu, är amerikanska judar. Väldigt många kommer hit, men de har israeliska guider med automatvapen och de går till vissa affärer där guiderna för trettio procent på det som säljs. Jag har inte sålt nåt på tre dagar. Jag är beredd att sälja de här tre kuddfodralen till dig, eftersom du är en hederlig människa, för femhundra shekel! De ska egentligen kosta 1500, men…

Det är uppenbart att Muhammed är en lika slipad försäljare som jag är en usel prutare. Min insats i prutningsprocessen ligger mest i mina halvhjärtade försök att komma förbi Muhammed och ut på gatan. Han blockerar mig som en fotbollsspelare. Jag har inte en chans. Jag betalar och går. Nu måste jag hitta en bankomat, eftersom jag köpt kuddfodral och en politisk analys för alla mina pengar.

En dag på verandan

Jerusalem. Den här stan lider av helg-schizofreni. Västra Jerusalem domnar bort framåt eftermiddagen. Östra Jerusalem piggnar till på fredagkvällen. På lördagkvällen vaknar västra Jerusalem, och ungefär då börjar de kristna kyrkorna ringa till helgmålsbön. Söndag är vanlig vardag, utom för de kristna, som får försöka helga vilodagen på sitt eget lilla vis.
Med lite listighet kan man alltså hävda tre dagars weekend. Eller, om man är av den mer asketiska typen, tre måndagar i veckan. Härligt för workoholics.

Efter gårdagens grillning i Ramallah njuter jag en ledig dag, och har ännu inte lämnat frukostbordet här på verandan. Först frukost i timmar. Sen kaffepaus, med senaste numret av al-Quds och mitt stackars snart utbrända ex av The Hans Wehr Dictionary of Modern Written Arabic. Nu är det faktiskt snart lunchdags, och sen tror jag faktiskt att jag ska ta en vilopaus.

Blog Image

När jag dör vill jag komma till verandan på hotell Jerusalem. Det här är nog den trevligaste plats jag någonsin upplevt. Här sitter man i skuggan och ser solen vandra över himlen. Böneutroparen vittnar om att det inte finns någon gud utom Gud, och strax efteråt kommer en grupp judar sjungande längs Nablusvägen. På andra sidan vägen ligger en av Jesu gravar. Ja, det finns tydligen två. Det här är en speciell Kristi grav för protestanter. Här finns en busstation med linjetrafik till Ramallah och Betlehem och en tidningskiosk. Inga hebreiska tidningar. Dock finns Jerusalem Post, som väl får anses representera de israeliska intressena.

Här tar palestinska familjer en lördagsfika. Kristna skandinaver möts för att berätta om hur de vandrat längs Via Dolorosa, en fyrahundra meter härifrån. Journalister från olika länder sitter med sina datorer och kollar Facebook och de senaste nyheterna. Vi läppjar på mintte eller tjockt kaffe med kardemumma och tänker oss att det här är ändå ett rätt okej ställe att helga en vilodag på, vilken vilodag man nu än väljer att helga. Kanske lika bra att helga alla, för att vara på den säkra sidan.

Smält av

Jerusalem. Jag tänkte tala om hetta i dag, men jag är trött på hetta. Jag har stått på ett plåtflak i Ramallah större delen av dagen och känt gummit i skosulorna och benen i fötterna smälta, och köttet i benen förvandlas till soppa. Piporna på soldaternas gevär slokar i solskenet. Petflaskorna med vatten deformeras i solen. Men det var en rätt bra kameraposition. Högt och utan hinder. Vi hade perfekt utsikt över den plats där bussarna skulle komma in, vilken timme som helst.

Kanske skulle jag hellre tala om glädje? Men kan jag förstå den glädje en mor känner för att få se sitt barn som suttit i åratal i fängelse? Eller det barn som ser sin mamma komma ut ur fängelset? Kanske. Men hur skriver man om glädje?

Jag tror det är lika bra att hålla käft ibland. Ett par ord bara om lemonad. Vi talar inte om något slags kolsyrat blask här, utan om ett gudsbevis. Det måste finnas en god skapare nånstans, om människor förmår skapa en så fantastisk dryck som denna lemonad. 12 shekel kostar den på hotell Jerusalem. Det är en simmig och iskall dryck av citron och mynta och krossad is. I konsistensen mer i stil med nästan smält glass än vanlig dryck. Fullständigt oslagbar, i synnerhet efter ett par timmars smältande på ett lastbilsflak.

Bör också nämna mina fortsatta problem med arabiskan. I dag lyckades jag formulera frasen: ”li man tantazarina?” Vem väntar frun på? Och damen i fråga fattade naturligtvis inte ett smack. Tolken grep snabbt in och sa nåt annat, och tanten berättade, vackert och obegripligt, om hur hon väntat i åratal på sin son och nu tackade Gud och presidenten för att hon får återse honom. Tolken sa att gumman knappast var tillräckligt bildad för att förstå min klassiska arabiska. Jag talade kort sagt FÖR BRA arabiska för att hon skulle fatta… Det vore som att försöka prata latin med torgmadammer i Marseille. Senare formulerade jag en fråga åt en frisläppt fånge, och han var bildad och vältalig så till den grad att han aldrig slutade prata. Jag tror fanimig att jag ska be att få lämna tillbaka mina fyrtio poäng i arabiska.

Al-Quds wa allahi madinatun kabiratun wa jamilatun!

Jerusalem. Damaskusporten. Ned mot porten leder en halvcirkelformad trappa, som en amfiteater, där alla som har lust kan gratis avnjuta skådespelet ”Jerusalem, Gamla staden”. Det är inte ett myller längre, eftersom vi går dit när klockan närmar sig åtta på kvällen då försäljarna drar för järnjalusierna för sina butiker. Det vore fånigt att jämföra scenen med något slags medeltida Jerusalem. För det första för att alla gör det. För det andra för att jag inte har en aning om hur förhållandena var i det medeltida Jerusalem, och för det tredje för att klockaffären Big Bin och elektronikbutiken Al-alm Toshiba – Toshibas värld – inte hade öppnat på medeltiden.

Men Jerusalem är som en stor organism eller ett korallrev eller ett fågelberg, där en enorm mängd fåglar och djur och sälar och plankton lever. Fågelberget står där i årtusenden och planktonen dör och fåglarna och sälarna och eskimåerna. Berget vet knappt om att det är ett fågelberg. Människorna här förändras, men deras roller i Jerusalem är hela tiden de samma. Handelsmän, präster, storögt gapande besökare, småbarn, magra katter, uttråkade soldater. Här finns de sluga och de glada och de hatfyllda och de avundsjuka, här finns de som längtar efter fred och frid och de som längtar efter renhet och fromhet. Jerusalem är som ett fågelberg av mänskliga känslor.

Vi går in i stan och blir genast oerhört populära bland alla försäljarna, som genast överväger att hålla sina butiker öppna en liten stund till, för vår skull. Mister! Best leather bags in the world! Good price for you, mister. You’re from Sweden? My friend lives in Danmark.

Gränden blir bredare. En stor kyrka. En kristen präst med håret i knut i nacken samtalar på arabiska med en elegant klädd dam. Prästen har en hög svart hatt och skägg nog för ett par jultomtar.

Skägg är nog annars också ett ganska starkt intryck av Jerusalem. Detta måste vara ett Mecka för ansiktshårsstudier. Här finns de nämnda prästaskäggen. Gamla rabbiners dramatiska Marxskägg och de unga arabernas kortklippta svartskugga. De gamla palestiniernas bleka, trötta skägg, och de unga ortodoxa judarnas ojämna, fläckiga skägg, mer längtan efter ålder och visdom än skägg i själva verket. Sen bör jag ju nämna mitt eget välansade rödgråsprängda. Skägg.

På hotellet pågår en filminspelning. En dramadokumentär om Yassir Arafats sista dagar. Utanför mitt hotellrum sitter Yassir Arafat och skriver på ett dokument. Ja, jösses. Jerusalem.

Första gången

Jerusalem. Det har varit en hel del första gången i sommar. Under de två senaste veckorna har jag varit för första gången i Bryssel och för första gången i Paris och just nu är jag för första gången i Jerusalem. I morgon kommer jag för första gången att åka till Ramallah.

Det är ingen idé att börja rada upp första intryck. Jag kom i går kväll, och intrycken hittills är mest bara huvudvärk på hotellet – ett helt enastående trevligt hotell. Trådlöst internet i en lummig uteservering där världshistoriens godaste limonad serveras. Citron, mynta. Så där sur att nackhåret krullar sig, vilket är svårt, eftersom jag klippt mig oerhört kort. Finns inte mycket plats för nackhåret att krulla sig på.

Men bara själva grejen att sitta i en lummig servering vid Damaskusporten är märkvärdig. Mitt i världens mest omstridda, älskade, fruktade stad. Och så utanför, på gatan, finns Jerusalem. På riktigt. Ett märkligt intryck är den stenhårda uppdelningen av stan. Den gamla gränslinjen går inte långt härifrån. Väster om gränsen är alla plakat, reklamskyltar och butiksnamn på hebreiska. Några på ryska eller engelska. Så fort man kommer öster om gränsen är allt på arabiska. Vägarna har gropar och det är ostädat, stökigt, kaotiskt. Kommunen lär lägga ner en sjättedel på vägunderhållet i östra Jerusalem, jämfört med i västra.

Vi bor alltså i en arabisk stadsdel. I arabiska Jerusalem. Jag har under det senaste året ägnat oerhört mycket tid åt att lära mig arabiska. Men inte fan kan jag nån arabiska! I dag försökte jag beställa kaffe, och efter en längre tids planering formulerade jag min beställning. ”Sorry, Sir?” sa servitören. Det är rätt jobbigt att upptäckta att araberna inte fattar att jag talar arabiska när jag talar arabiska. Jag är i och för sig en överdängare i att böja svaga verb, men hittills har jag inte träffat någon som bett mig böja ”qala”. Jaja. Det kommer väl, inshallah.