Prat

Jag har aldrig tyckt om hundar. Det betyder inte att jag tycker illa om hundar. Hundar befinner sig på plussidan. På minussidan finns fenomen som folkmord och whisky och sånt. Hundar är nyttiga och praktiska djur och är värda all respekt. Men jag tycker inte om dem, och först nu börjar jag förstå vad det är jag inte gillar.
De senaste veckorna har vi rest runt lite och träffat på en hel del hundar – annars känner jag faktiskt knappast någon med hund, men, som sagt, på sistone har jag fått umgås med hund mer än någonsin tidigare, och jag känner: nej, jag tycker inte om hundar.
Kalla mig gärna stockkonservativ och pryd, men jag tycker det är stressande att så fort man kommer över någons tröskel så kommer ett kreatur på 80 kilo rusande och sticker ansiktet mellan benen på en. Med dräglande käftar som kan bita av ett lårben på en älg. ”Å, Berra är så snäll, han vill bara hälsa!” Jag vet inte om det är kastrationsångest eller en känsla av integritetsbrott, men jag konstaterar: jag tycker inte om det. Och alla hundar jag nu träffat under de senaste veckorna uppför sig på exakt samma sätt: extremt fascinerade av mina genitalier.
Okej, hunden orienterar sig med lukt och identifierar individer i sin omvärld genom att nosa på genitalier; det är hundens natur – skiter jag i. Jag tycker ändå inte om det.
I stället ska vi skaffa katt. Onödiga och meningslösa små djur – utom det att de fångar möss – men med en stark känsla för integritet. Passar mig perfekt.

I dag gjorde jag en liten resa. En utflykt. En biltur med familjen. Till de skrämmande gränstrakterna mellan Hälsingland och Dalarna. Tjugo mil dit, tjugo mil hit. Tankade i Enviken och köpte godis.
Och det är bara att inse: det är nu man ska åka genom ställen som Svartsjö och Svabensverk. Grå dagar i gränslandet mellan oktober och november, de grå timmarna mellan dag och skymning, till de grå landen mellan Hälsningland och Dalarna. En sprakande gråhet, som de varma, tunga, stickiga yllefiltarna som fanns förr. Randiga katters gråhet. Den kurviga asfaltens gråhet, genom långa byar med röda hus. Gråheten hos vattnet, gråheten hos himlen. Eterniten och gammal betongs gråhet. Den befriande gråheten. De urgamla flyttblockens gråhet. Dimmans och skymningens gråhet, med en lampa som tänds i ett kök.
Det kan inte bli bättre, och av någon anledning blir jag stolt: det är mitt grå också. Det här är det grå som jag är en del av. Det här är det grå jag har kommit ifrån, och som jag kommer till och som jag är, fast jag ständigt låtsas något annat.

Då och då konstaterar jag att jag lider av en skamlig och hemlig sjukdom. Få talar om den, men ganska många lider av den. Jag vet för lite om forskningen kring det här tillståndet, men såvitt jag vet kallar docenterna och professorerna sjukdomen för EU-narkolepsi.
EU-narkolepsin, i den guschelov ganska milda form jag lider av, yttrar sig i koncentrationssvårigheter och okontrollerade mikrosömnangrepp varje gång jag exponeras inför olika former av EU-manifestationer. Det må vara den blågula flaggan med alla de små stjärnorna somzzzalösa jsklj f Opp, ursäkta.

Häromdagen bestämdes det att EU ska få en HALLÅ! HALLÅ!

Jag klarar inte det här. I somras var jag och min fru på en liten bilsemester i Holland, Belgien och Frankrike och lyckligtvis är Belgien ett ganska kort land, så jag slapp köra just där. Annars hade jag kört ihjäl oss allihop redan vid infarten till Bryssel.

För nog är det underligt. Europas stora fredsprojekt. Ett hisnande, och lyckat, experiment som dragit tänderna ur snöd nationalism, revanschism. EU firade — STYRKA, STYRKA!!! — jubileum eller nåt…. ffffff De femtio åren fram tills dess hade det varit krig efter krig efter krig. Medan nationalismen utgår från att VI SKA FAN HA DET SOM ÄR VÅRT, så utgår den här organisationens idé från en tanke på att vi är alla delaktiga i vårt gemensamma arv.

Men ändå triggar de där stjä… pfffzzzzzzzz

Jag har vänner som jobbar inom UD. De är redan nu ganska upphetsade inför Sveriges ordföra………….ssssszz OCH DET är ju förrän 2009!!! Jamen fatta, det är flera år tills dess! Finns det någon annan verksamhet där man funderar på vad man ska göra 2009? Men på UD är det här förmodligen det enda som folk snackar mer om än de försämrade villkoren för utlandstjänstgöring för de UD-anställda. För det är så himla viktigt med EU, och ordförande… Ja, happ.

Det är uppenbart att 2009 kommer att bli ett svårt år.

Även jag har Facebook. Det enda medium som inte tagit upp Facebook måste vara psalmnummertavlorna i kyrkan. Annars är det uppenbart: Facebook är det nya svart.

På Facebook kan man hitta kompisar och matrecept och kattungar och tips om resor, man kan spela spel och skicka brev och flirta lite och skicka små presenter till varandra. Precis om på Internet.

Jag insåg i går morse att Facebook är ett litet Internet inuti Internet, precis som själva Internet är ett nät inom ett mycket större nät av kommunikationssystem. För tio år sen skaffade alla hemsidor med bilder på sina tomatplantor, barn och katter och länkade till lokaltidningen och kommunen. Nu gör alla exakt samma sak, fast på Facebook. För tio år sen var alla kompisar med varandra på Internet, skickade familjära brev till vilt främmande människor, bara för att de hade Internet. Nu gör alla exakt samma sak, fast på Facebook. Folk tipsade om roliga hemsidor och länkar – nu gör alla exakt samma sak, fast på Facebook.

Snart kommer man att kunna boka flygbiljetter och bord på restauranger över Facebook. Plugga spanska eller genusvetenskap på ett universitet på andra sidan jorden över Facebook. Precis som för tio år sen, över Internet. Varför förändras ingenting någonsin?

Turkarna prisas för sitt värdiga uppträdande, sin hövlighet och gästfrihet och skildras som ärliga och flitiga, allvarliga och tystlåtna, tappra och ridderliga men också slappa och energilösa.

Ryssarne äro i allmänhet glada, sluga och listiga. De tycka ej om saker som fodra mycken tid och arbete; också förakta de alla studier. Folkets nöjen äro grofva dansar, som ofta är alltför fria, monotona visor, kortspel och kortkonster, brottande, skridskoåkning o. s. v.

Ja, fast nu är det inte katter det handlar om längre, utan ”vetenskapliga” arbeten från olika tider. ”Rasegenskaperna” för turkarna har jag hämtat ur boken ”De fem världsdelarna: Jorden och dess folk av dr Willi Ule, professor vid Rostocks universitet. Utgiven på svenska 1929. Om ryssarna kan vi läsa i Sammandrag af Rysslands historia, Från dess början till närvarande tid; Med en föregående Politisk och Geografisk underrättelse om detta Rike; Och slutligen Ett kort begrepp om des Natural-Historia. Af Abbé Perin, utgiven i Örebro 1810.

Boken om ryssarna är från Frankrike och kom ut några år före Napoleons inmarsch i Ryssland. Och beskrivningen av turkarna kom alltså ut medan nazisterna vässade knivarna i Tyskland – ett genomgående tema för boken är faktiskt problemen med rasblandning.

Nog är det ändå spännande med Internet. När folk inte tror att någon lyssnar, så häver de ur sig vad som helst:

De flesta turkar gillar att leka med vatten så att det
stänker och plaskar. Turkar är mycket personliga, charmiga och sällskapliga. De
småpratar gärna och svarar på tilltal. De är nyfikna, livliga och intelligenta.

Eller:

Ryssen vill gärna vara med när det händer något och intresserar sig mycket för vad vi människor håller på med. Den är med vid matlagning, diskning, städning, duschning, toalettbesök, ja, allt somhänder i huset. Och ryssen vill ofta ”hjälpa till” med mer eller mindre lyckat resultat. Många kan konsten att öppna dörrar, även ytterdörren, så det kan vara en bra idé att låsa ytterdörren även när man är hemma. För att inte tala om hur intresserade de är av tekniska saker! Min egen rysshona brukade tidigare trycka på lite olika knappar på datorns tangentbord så att de mest underliga saker hände. Ryssar är både keliga och tillgivna. De älskar att bli klappade och kliade och kommer ofta och ber om det.

Det här handlar naturligtvis om katter, men visst får man fascinerande bilder i huvudet.

En bloggargranne: www.klimakteriehaxan.blogspot.com konstaterade att de oregelbundna verben håller på att trängas bort av de regelbundna. Snart, misstänker hon, kommer folk på fullt allvar att säga sovde och gedde. Det vore naturligtvis lite trist. Det är snyggt med den där vokalförskjutningen: rinna, rann, runnit.

Några verb har ju redan tvingats in i ledet: simma, sam, summit är det ju ingen som säger, och än mindre hjälpa, halp, hulpit. Fast jag har alltid gillat participet ”ohulpen” och brukar förvirra människor genom att då och då, när tillfälle ges, använda det.

Nåt annat som är på väg att försvinna är konjunktiven. Det vore trist om de försvann helt; tänk om det funnes möjlighet att damma av dem?

Konjunktiv är en verbform – ett modus om man använder den grammatiska terminologin – som används för att uttrycka osäkerhet, önskningar, drömmar. Normalt uttrycker ju verb definitiva aktioner: Jag gör, jag äter, jag fnyser, jag är doktor i bysantinologi. Konjunktivet är mindre självsäkert: ”Om jag vore doktor i bysantinologi…”

I modern svenska uttrycker vi det här med ett tråkigt hjälpverb: ”om jag hade varit doktor i Bysantinologi…” Ordyvigt och platt. ”Om jag vore…” LÅTER till och med vackrare, med det där långa ”vooo-et” i mitten. Jämför med ”hadde vari”. Nä, usch.

Det finns en koppling mellan oregelbundna verb och konjunktiv. Det är nämligen bara i de oregelbundna verb som konjunktivet märks. ”Om jag cyklade till skolan” är konjunktiv av ett regelbundet verb, och frasen betyder ju samma sak som ”om jag hade cyklat till skolan” eller ”skulle jag ha cyklat till skolan”. Men funderar man på konsekvenserna av att ge sig till skolan till fots, då märks hela tjusigheten i de oregelbundna verben: ”Om jag ginge till skolan”. Är det inte snyggt?

Just vore och ginge är exempel på konjunktiver som man fortfarande möter, men de går att bilda till varje oregelbundet verb. Så här är modellen.

1. Ta en oregelbundet verb. Fnysa, till exempel.

2. Ta tema på det: fnysa, fnös, fnusit.

3. Leta reda på den gamla – likaledes bortglömda – pluralformen i imperfekt: vi fnöso.

4. Byt o mot e. Fnöse.

5. Vips! Ett konjunktiv är skapat. ”Om jag fnöse under konserten, så…”

Nu måste man i och för sig hålla i minnet att detta endast är imperfekt konjunktiv. Det finns ett presens konjunktiv också. Det är lite lättare att tillverka, men lite svårare att använda. Å andra sidan kan presens konjunktiv skapas av alla verb, inte bara av de oregelbundna.

1. Ta ett verb i infinitiv. Leva

2. Byt ut a mot e i infinitivformen. Leve.

3. Vips! Du har ett presens konjunktiv framför dig.

Presens konjunktiv kan väl enklast användas när man annars skulle använda hjälpverbet ”må”. Du må leva – leve du! Den som kan må rädda sig – Rädde sig den som kan! Det må fan veta – Det vete fan!

Om nu folk skreve på det här viset så vore det väl roligt! Bevare de oregelbundna verben! Leve de!

Jag och bilen utsattes för årets bilprovning. Bilprövning, brukar jag alltid, lite vitsigt, tänka. 7.00 hade jag tid i Librobäck. Och bilprovningen är en miljö som inte liknar någonting annat jag någonsin är med om: där ställer vi upp oss i våra bilar, sida vid sida och väntar på att vårt nummer ska framträda.
Det är en konstig väntplats. Åtta–tio ensamma män i varsin bil står och blänger på en vägg. Så, plötsligt: mitt nummer, port fyra.
Jag har slutat följa med vid besiktningen. Besiktningsmannen är antagligen lika glad åt att slippa småsnacka och höra samma lustigheter varenda gång, och när man dessutom kan sörpla i sig en kopp kaffe och läsa bilprovningsbroschyrer på arabiska – varför stå och titta på när de testar lambdasonden, när jag inte ens vet vad en lambdasond är, gör eller sitter. Jag vill inte ens veta. Hellre automatkaffe än lambdasond.
Bromsljuset måste fixas. Okej, det ska jag fixa. Jag tror att jag vet var bromsljuset sitter på min bil: längst bak, nånstans.
Det är en oerhört upplyst och praktisk miljö. Allting är sakligt och vettigt utformat, och det finns små grejer och instrument för precis varje sak: en morakniv sitter fäst på en pelare med en magnet på bekväm höjd, precis där en morakniv kan tänkas behövas. Belysningen är idealisk, arbetsställningarna för personalen genomtänkt. Det är hänförande ordnat, på ett handfast och manligt sätt som jag aldrig någonsin kommer att uppnå med något som jag ägnar mig åt. Praktiskt. Jag är en opraktiker.
Sen åker de alltid ut på en lite utflykt med bilen. Jag stannar inne och väntar på domen.
En kopp kaffe till (jamen klockan är ju faktiskt bara sju på morgonen! Vem, utom bilprovningsmänniskor och hantverkare är på jobbet klockan sju?! Jag tycker inte så mycket om kaffe, men jag kan ju inte trilla omkull av morgontrötthet och umbäranden bara för att jag tycker illa om kaffe?).
Bilen är frisk, inga hål. Fixa vänster bromsljus. Annars är bilen i finfint skick.
Bilprövningen är över. Hem och drick te.