Prat

Det är inget snack om att det här var en parodi på ett val, men å andra sidan: Ryssland har inte upplevt något annat än parodier på val. Det är liksom en del av den politiska verkligheten. Möjligen var valet 1990 rätt origgat, då Jeltsin vann. Men det är få ryssar som uppfattar valet som deras sätt att påverka sitt lands öde. Ryssar är nationalcyniker. Staten är, anser de allra flesta ryssar, en förtryckarorganisation. Val är ännu ett sätt att lura folket.

Den politiska sfären uppfattas som smutsig och skadlig. Att kvinnor, till exempel, har en representation i parlamentet på en 15 proc brukar ryska kvinnor inte uppfatta som ett problem, utan snarare som ett sundhetstecken: kvinnor vägrar delta i den smutsiga politiken. Jag tror att en förklaring till Putins popularitet ligger i att han ganska tydligt försöker markera den politiska sfären: duman, skatter, utrikespolitik, medier… Däremot lämnar han en massa andra fält i fred: företagande, utlandsresor, Internet.

När vi talar om diktatoriska tendenser hos Putin måste vi komma ihåg att den ryska staten har mycket mindre räckvidd i landet än vad, till exempel, den svenska har. Ryssland har inget nationellt system för personövervakning – som vi. Det finns inga personnummer, inte ens ett nationellt bilregister. Skattetrycket är lågt, statens skyddsnät glest. Inte ens värnplikten är särskilt allmän. Skolsystemet är mycket mindre centraliserat än det svenska. Det finns inga rikstäckande dagstidningar. De stora TV-kanalerna har pinsamt låga tittarsiffror. Även om Kreml kontrollerar vad tidnignarna säger, så kan de inte kontrollera att medborgarna läser dem.

Här ligger det som gör att vi stackars Rysslandsnördar ändå har ganska svårt att se läget så hopplöst svart. De flesta ryssar verkar inte bry sig om pamparna i Kreml. Kreml är en lekstuga för makthungriga småpojkar; själva folket har viktigare saker för sig.

Kamrater soffpotatisar och slöfockar! Fel människor skriver träningsböcker. Alla som skriver träningsböcker är slanka och snygga hurtbullar som hela tiden lallar på om det lustfyllda i löpning. Men, bröder och systrar, de ljuger! Det är mycket skönare att sitta och slöa än att springa. Att springa är jobbigt och man blir svettig, och man får inte sällan ont i fötterna.

BEVIS NUMMER 1. OM det nu skulle vara så satans lustfyllt att springa, varför är det i så fall så himla svårt att få ut folk i spåret? Utom hurtbullarna som skriver träningsböcker. Eller de där slanka tjusiga typerna i snäva overaller. OM det nu vore så att det utsöndras vissa substanser vid fysisk ansträning, då skulle vi ju allihop bra gärna ge oss ut för att njuta av kroppens eget knark. Det gör vi inte.

Jag har sprungit i fyra år och hela tiden väntat på knarket. Jag börjar inse att det inte blir något knark för min del. Kroppens egen langare strejkar. Ändå springer jag ganska duktigt – omkring fyra mil i veckan, och jag hatar varenda centimeter.

Myten om löparknarket är förmodligen påhittad för att få ut folk i löpspåret. En morot för att få upp oss ur sofforna. Men problemet är ju att alla de som då ger sig ut under hurtbullarnas glada tillrop ganska snart inser att, nej, det var ju inte så värst lustfyllt det här. Och så slutar man. Drar slutsatsen att, nej, jag är nog för gammal/tjock/kort/lång/mager för att springa.

Jag säger så här: vi behöver springa, men vi behöver ju inte absolut tycka att det är njutbart. Kroppen behöver rörelse. Vi blir sjuka av att sitta stilla. Jag är övertygad om att vi kan springa utan att hurtbullar ska vifta med morötter. Vi, soffpotatisar och slöfockar, kan läsa böcker och se på TV och förstår nyttan med löpning. Svårigheten ligger i att komma igång, och med en träningslitteratur som ofelbart siktar på att göra oss till maratonlöpare så är det inte konstigt att vi känner oss osugna. Maraton – fyra mil!!! Är dom kloka? Nej, löpning är nog inget för mig.

Det geniala med löpträningen är att den inte kräver ett minsta dugg och kan utformas precis som man själv vill. Jag gillar att springa ensam – alltså springer jag ensam. Den som gillar att springa med en kompis springer med en kompis. Den som vill springa så snabbt som möjligt tränar mot det målet. Den som vill springa långt tränar mot det. Man behöver inga medlemsavgifter i snofsiga gym där alla sitter och mäter varandras BMI med blickarna, och ingen groteskt dyr utrustning.

Jag ska försöka beskriva hur jag själv började springa, hur jag lyckades komma igång, fortsätta och fortsätta fortsätta. Och jag kan inte springa särskilt fort (drygt sex minuter på en kilometer), så ni behöver inte vara rädda för att inte hinna med, och jag kommer inte att bli ett dugg besviken om ni sätter fart och försvinner bortom horisonten.

Det är potatisens år i år, har det visat sig. FN har förklarat att detta år ska ägnas potatisen – http://www.potato2008.org.

Grattis, säger jag! Välförtjänt. Denna kokkonstens grå eminens är värd att stå i rampljuset en liten liten stund – dock får man vara försiktig så inte potatisen blir skadad. Potatisen är egentligen blyg och ljusskygg – vi vet alla hur det gick för Potatisen som ville till påven i Rom.

Potatis är inte vad det var. När jag var liten var potatisen liksom huvudmålet. Man förutsattes plugga i sig en tre fyra knölar, och de var ju alltid oskalade, utom i skolan där de å andra sidan inte var ätliga. Själva maten var något av ett tillbehör till potatisen. När jag fyllde år, och fick önska precis vad jag ville, så ville jag alltid äta ris. Ris var exotiskt och spännande och det märktes att mamma tyckte att mitt menyönskemål var slitsamt. Ris skulle kokas i evigheter. Inte alls lika bekvämt och enkelt som potatisen. När vi åkte Finlandsfärja och åt smörgåsbord, så var potatisen det enda jag åt. Allt annat: syltor och skinkor och sillar, tyckte jag var äckligt.

Vi hade ett litet potatisland; inget märkvärdigt, men jag minns att potatisen från landet räckte bra länge. De låg i en pärlår i källaren. Allt det här låter rena 1800-talet, men det var faktiskt nästan nutid. Medan ABBA var på väg upp på hitlistorna hade vi potatis i en pärlår i källaren. Och potatisen kokades i en plåtkastrull med rött lock och bakelithandtag. Men jag kan än i dag förundras över hur mycket potatis vi fick av ett land på kanske femton kvadratmeter. Så pass att en familj om fyra kunde ha mat på bordet i månader i ett subarktiskt klimat.

Och det är ju här som potatisens styrka ligger. Den ger en enorm avkastning. Den är lätt att odla, lätt att förvara, extremt näringsrik och passar enastående till sill.

I dag är potatis, oskalad, kokt potatis, en sällsynt gäst på min tallrik. Potatis ska koka i evigheter, inte alls lika bekvämt och snabbt som ris. Potatis är exotiskt och lite märkvärdigt. Det finns konstiga sorter: blå och röda potatisar.

Så jag unnar verkligen potatisen all uppmärksamhet. En potatisrenässans skulle inte sitta fel. Fast det finns kanske inte plåtkastruller med rött lock och bakelithandtag. Potatisen blir inte riktigt potatis utan sådana.

Jag är uppe i hisnande tio besökare i snitt dagligen, och har börjat förstå hur statistiksystemen fungerar för min webbplats. Jag ser rätt tydligt hur många som besöker sidan och hur länge de stannar för att njuta min visdom – i snitt 10 till 20 sekunder. Det bevisar min enastående förmåga att koncentrerat och pedagogiskt få fram mitt budskap. På tio sekunder har jag förklarat världen. Mina läsare är klokare än vad de var för tio sekunder sedan. Och allt tack vare mig. Bugar ödmjukt.

Speciellt roligt är att läsa statistiken över HUR folk hittat hit. Vilka sökord som använts för att google ska peka på just min lilla bit av det nebulösa Internet. De flesta verkar söka på korrespondent eller Jerusalem eller Per Enerud. Någon sökte på ”gamla munkar”, någon annan på ”när kom granar till norden”. Men någon stackare hittade till mig genom att söka på Titthålskirurgi Historia.

Jag kan inte tänka mig NÅGON webbplats som ger så LITE information om titthålskirurgi som min. Jag kunde inte ens minnas att jag ens talat om titthålskirurgi – tills det visade sig att jag använde ordet i mitt Harry Potter-inlägg.

Någonstans därute sitter en djupt besviken Internetsökare och grämer sig över att ha slösat tio-tjugo sekunder av sitt sökande efter titthålskirurgins historia. På mig! Och det roliga är ju att nu har jag nämnt titthålskirurgi fem gånger till, och allt fler titthålskirurger kommer därmed att hamna hos mig. Hos mig! När de söker efter sitt hantverks historia.
Det känns som om jag skapar oreda i Internet! Yes!!!

När jag skriver min stora bok om träning ska den heta: Jag skulle hellre sitta i soffan och äta chips. Och så skulle jag skriva om att träna, fast det är tråkigt.

Jag skulle skriva om hur man gör för att komma igång. Punkt ett: man får inte ge sig själv någon valmöjlighet. Man bestämmer sig för att springa efter jobbet, och så gör man det. Okej om man är sjuk eller det är fjorton minus och ösregn. Men annars: ut och ränn. Punkt två: se till att inte undvika de svåra avsnitten. När man börjar springa är det sannolikt att man inte orkar springa hela rundan, men man måste ändå se till att springa i uppförsbackarna. Så småningom orkar man mer, och då är det ju de lätta avsnitten man tar sig an. De svåra klarar man redan. Så där skulle jag gå på.

Ett kapitel skulle handla om musiken. Det är lättare att springa om man har musik i öronen. Dels driver musiken på, och dels blir det mindre enformigt. Löprundan delas upp i små bekväma bitar på tre-fyra-fem minuter. En timmes löpning blir en tio-femton låtar.
Men musiken måste vara ganska snabb, rytmiskt tydlig och helst inget man känner igen. Det är fel fel fel att ladda med gamla favoriter. Visst kan det vara roligt att plösligt höra A Hard Day’s Night i lurarna, men det är svårt att låta bli att sjunga med. Och få saker är pinsammare än folk som gnolar med i Beatleslåtar i löpspåret. Låtlistan ska vara lång och helst väldigt blandad. En och annan lite långsammare låt kan vara bra, men helst inte i början av rundan. Klassisk musik kan nog fungera, om man hittar stycken med lämpligt tempo. Jag skulle personligen inte välja klassisk musik: den är för intressant. Träningsmusiken ska vara taggig, ganska aggressiv, snabb, rytmisk och engagerande. Men den får inte vara banal och vanlig. Om musiken är för tam slutar man lyssna, och då är det ingen mening att släpa på iPoden i spåret.

Sen kan man faktiskt argumentera för att det ändå är bäst att springa utan lurar: fåglar, vind och trädsus är rätt behagligt på löprundan det också.

Vi åkte till sommarstugan i dag. Vädret var tjänligt, och katten skulle få följa med. Katten tjöt av ilska hela resan och försökte gräva sig ut ur buren. Till slut var vi ju framme, och katten fick slippa loss för att nosa sig runt i stugan. Det var hennes andra besök.
Sen tänkte jag testa vad hon skulle tycka om att få gå på en promenad ute. Katten slank ut, och i stället för att vara misstänksam och försiktig, agerade fröken Silfie som om hon ägde hela världen. Terrassen var intressant i tre sekunder – därefter hoppade skrället ut för att erövra universum:

Hon tvekade inte ögonblick på sin uppgift i tillvaron. Hennes uppgift i tillvaron var att agera rovdjur i en given biotop: till och med hennes kamouflage passade perfekt in i miljön. Att hon inte skulle överleva två dagar i den här skogen oroade henne inte det minsta.

Silfie var extremt belåten över situationen, och visste omedelbart exakt hur man kunde ta sig fram genom de snårigaste snåren och under de glesaste gärdesgårdsstörarna. Hon tokrusade som en prickig vågrörelse över ägorna, med svansen tjock som en limpa. Det vara bara att inse: Silfie skulle befinna sig halvvägs till Hudiksvall inom några minuter om jag inte kunde fånga henne. Men hon hade svårt att ta mina fåniga försök att intressera henne på allvar. Det fanns så vansinnigt mycket mer att upptäcka.

Men det är bara att acceptera. Katten kan inte gå på egen hand utomhus. Det är fullt av räv och hundar överallt och den här katten, tuff som hon verkar, har ju inte en halv aning om hur man i själva verket klarar sig i världen. Till slut lyckades jag fånga henne och plockade in henne. Rätt snart hittade hon en vårsömnig fluga som hon grundligt jagade, torterade och förnedrade innan hon till slut åt upp.

Katten tjöt av ilska när vi åkte hem också, men nu sover hon i soffan.

Vad är det speciella med mackar? Varför är alla så himla fixerade vid bensinmackar? Det ges praktiskt taget dagligen ut böcker om gamla mackar och män i min ålder (dvs nästan tresiffrigt) ruskar på huvudet och drar sig till minnes hur de med högstyrecyklar och limpsadel fräste runt bland Esso och Nynäs och tiggde klistermärken. Jag gjorde det. BP hade en figur som hette Beppe Pyssling.

Okej, det är lite gulligt att minnas, men varför just bensinmackar? Varför är det aldrig någon som minns, nostalgiskt, gamla EPA-varuhus? Eller Lantmännenbutiker? Eller – för att ta något som ju ändå fullständigt utrotats: kiosker. De fina gamla kioskerna där man köpte godis av en tant. Eller färgaffärerna?

Nu blev jag sugen på att skriva en bok om färgaffärer. De underliga dofterna i färgaffärerna, och det underliga utbudet: snören och färg och pytsar och filter. Allt som inte fanns i riktiga butiker, det fanns i färgaffärer.

Kanske är det för att EPA-varuhusen och färgaffärerna inte hade klistermärken. Bensinmackarna var stenhårda på att lansera sina varumärken, eftersom de sålde exakt samma sak till exakt samma pris. Bensinen var ju inte bättre på Caltex än på Nynäs. Alltså fick man fokusera på att göra sitt varumärke attraktivare.

Men då handlar det ju inte om bensinmackar, utan om varumärken, och varför är det ingen som bryr sig om gamla varumärken? Konsum-åttan – utrotad och bortglömd. Icander och Monica – Ica-Stigs tecknade föregångare – utrotade och bortglömda. Eller är det själva bensinen som lockar: doften av olja, trassel och järnfilsspån. Själva essensen av vuxenlivet för pojkar med högstyre på cykeln och limpsadel.

Det är lite drygt ett år sen jag anlade denna blogg, och under den tiden har jag totat ihop hundra inlägg. Jag har skrivit om te och katten och Jerusalem och Moskva och Svabensverk och Vasaloppet och mörker och om det lustfyllda i att gräva. Jag har diktat och hittat på och jag har talat sanning och till och med publicerat några bilder.

Enligt statistiken har jag ungefär åtta besökare per dag. Det är färre än vad jag hade som reporter vid Sveriges Television, men fler än om jag skulle ha skrivit för byrålådan. Ha! Jag har tillochmed blivit rekommenderad i en tidskrift – ”läsvärd” stod det.

Ibland har jag funderat på om jag inte borde kategorisera mig lite tydligare. Kanske ha en träningsblogg och en kattblogg och en städblogg. Jo, jag har på allvar funderat på att börja blogga om städning och andra hushållsgöromål (utom att laga mat, det är för tråkigt). Börja systematiskt skriva om olika nya preparat och städredskap, diskborstar och strykjärn och så. Det känns som om det är ett outforskat reportagefält. Inte så många skriver om städning. Det finns, underligt nog, hela tidskrifter som handlar om matlagning, men knappt ens en spalt om diskning.

Och ändå så är diskningen så mycket roligare än matlagningen! Gästerna har gått hem och man står där med händerna i varmt vatten och funderar över kvällen. Det är en perfekt avrundning, kontemplativ och produktiv på samma gång. Man får en stark känsla av att ett arbete blir utfört, och när man torkat alla fat och tallrikar, torkar av diskbänken
och sköljer av trasan – ja, då vet man att man gjort ett arbete. Och morgonen därpå stiger man upp i ett snyggt kök och kan omedelbart kasta sig över alla morgontidningarna. Solen lyser in genom balkongen och katten mumsar på sin frukost. Jag fattar inte hur de orkar, de som väntar med disken till dagen efter. Att försöka komma till liv i ett skitigt kök…

Men jag tror jag avstår från kategorierna. Det är roligare att bara lägga upp texter planlöst, precis som tankarna dyker upp. Ordning är fängelse.