Mackar.

Vad är det speciella med mackar? Varför är alla så himla fixerade vid bensinmackar? Det ges praktiskt taget dagligen ut böcker om gamla mackar och män i min ålder (dvs nästan tresiffrigt) ruskar på huvudet och drar sig till minnes hur de med högstyrecyklar och limpsadel fräste runt bland Esso och Nynäs och tiggde klistermärken. Jag gjorde det. BP hade en figur som hette Beppe Pyssling.

Okej, det är lite gulligt att minnas, men varför just bensinmackar? Varför är det aldrig någon som minns, nostalgiskt, gamla EPA-varuhus? Eller Lantmännenbutiker? Eller – för att ta något som ju ändå fullständigt utrotats: kiosker. De fina gamla kioskerna där man köpte godis av en tant. Eller färgaffärerna?

Nu blev jag sugen på att skriva en bok om färgaffärer. De underliga dofterna i färgaffärerna, och det underliga utbudet: snören och färg och pytsar och filter. Allt som inte fanns i riktiga butiker, det fanns i färgaffärer.

Kanske är det för att EPA-varuhusen och färgaffärerna inte hade klistermärken. Bensinmackarna var stenhårda på att lansera sina varumärken, eftersom de sålde exakt samma sak till exakt samma pris. Bensinen var ju inte bättre på Caltex än på Nynäs. Alltså fick man fokusera på att göra sitt varumärke attraktivare.

Men då handlar det ju inte om bensinmackar, utan om varumärken, och varför är det ingen som bryr sig om gamla varumärken? Konsum-åttan – utrotad och bortglömd. Icander och Monica – Ica-Stigs tecknade föregångare – utrotade och bortglömda. Eller är det själva bensinen som lockar: doften av olja, trassel och järnfilsspån. Själva essensen av vuxenlivet för pojkar med högstyre på cykeln och limpsadel.

3 reaktioner till “Mackar.”

  1. Sybehörsaffärer var också skojiga! Där kunde man köpa brodergarn/resårband/knappar/strumpor/näsdukar/sidenband/sytråd/synålsbrev och MASSOR med annat!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.