Prat

Östhammar. En ond hund skällde upp mitt kattskrälle i en tall. Där sitter det nu och ylar, och dessutom har det regnat, så skrället är vått. Och jag står på en stege och säger ”kss, kss, kss”, men katten tycker att det är alldeles för läskigt att ta sig ner. Hon sitter en och en halv meter för högt upp och kommer inte ner, och jag sitter en och halv meter för lågt och kommer inte upp. Dumma hund! Hunden har säkert kommit hem vid det här laget och sitter och äter praliner i en soffa, medan min lilla stackars katt sitter med regn i morrhåren i en tall och ser solen gå ner och marken är så himla långt bort. Ner. Nåja. Ingen har någonsin sett kattskelett i träd, så det verkar som om katter ändå tar sig ner till slut.
Dumma hund.

Nej, jag bestämde mig för att inte testa teorin om katters förmåga att ta sig ner, så jag klättrade upp på grenarna där stegen tog slut, tog katten i nackskinnet och bar ner henne. Nu är hon rov för stridiga känslor: å ena sidan är hon tacksam för att jag tog ner henne ur trädet, men å andra sidan är hon förnärmad över att jag hanterade henne så respektlöst.

Östhammar. I två dagar har jag nu inte talat med Jan Guillou. Börjar tröttna på det här. Han ska förhansdreleasa sin bok här på den lokala bokaffären i morgon, lördag, och jag skulle göra en liten telefonintervju. Jag talade med förlaget, gav mitt telefonnummer och satte mig att vänta.

Gick på toaletten. Samtal missat, dolt nummer, sa telefonen.

Jag sa åt förlaget att jag var upptagen med en annan intervju, med en som inte var Guillou, mellan två och tre, och fem över tre ringer Guillou och säger, ja, det här är Jan Guillou. Ber om ursäkt, säger jag, men jag är upptagen i en intervju, kan jag ringa upp om en halvtimme? Guillou säger något som jag inte uppfattar, men som låter jakande och innan jag hinner fråga om telefonnumret, så har han lagt på. Dolt nummer.

Ringer till förlaget. Får allt tänkbart stöd av hygglig och hjälpsam tjej som uppenbarligen gör allt för att jag ska få ställa fyra sketna frågor till Jan Guillou, men det är kört. Han deltar i Skarapremiären av nya Arn-filmen.

I dag ringer jag till förlaget igen. Talar ånyo med Tove, som än en gång är fenomenalt hjälpsam. Ingen ringer. Ringer igen efter lunch. Tove lovar. Jag väntar. går på muggen. Samtal missat, dolt nummer. Men vafan!

Det finns en legend om någon personalchef på Expressen. Tjock bunt med ansökningar om sommarvikariat. Personalchefen tar de fem översta, slänger de fyra hundra andra: ”De hade otur. Det ska man inte ha som journalist på Expressen.” Jag hade legat i botten på den där dumma högen.

Tillägg, en halvtimme senare. Jan Guillou ringde upp en gång till, utan att jag var på muggen. Snällt av honom.

Östhammar. Naturligtvis grep jainist-guden in efter min myrmassmord. Han lät en bräda falla ner på mig och jag stack mig ordentligt på en antagligen förgiftad spik, så nu är jag förmodligen döende i blodförgiftning och ingen är här för att köra mig till doktorn i Mariannelund. Katten? Hon sover, och skulle ändå inte nå ner till gaspedalerna på bilen.

Östhammar. Det finns en indisk religion som kallas jainism. Utan att gå in på alla detaljer, så har religionen en dramatisk tolkning av budet Du skall icke dräpa. Jainisterna tolkar det här som att man överhuvudtaget inte ska döda – ens flugor eller maskar eller vad som helst. De troende bär ofta ansiktsmask för att inte råka andas in insekter. Om det nu skulle visa sig att det är jainismen som är rätt, då ligger jag djävligt illa till, eftersom jag nu hela dagen hängivit mig åt myrgenocid. Ett myrsamhälle ansåg det vara lämpligt att bosätta sig en vedhög på gården, och när jag nu ville bära in veden i vedboden fick jag göra det med miljoners myrbarns skrik i mina öron. De små bäbismyrorna, små vita och runda, drösade ut i det skoningslösa solljuset för att dö. Deras arma föräldrar försöker dra in dem i stacken, men jag fortsätter att plocka undan ved och skyfflar barr och myrbäbisar över stora delar av Roslagen. En och annan myra lyckas komma åt att bita mig, men det ont de gör mig är inget mot det ont jag gör dem. Men jag har i alla fall gott om ved i vedboden och det är en forn och genuin känsla av tillfredsställelse i att se så mycket ved prydligt staplad: JAG slipper i alla fall frysa i vinter. Sen att jag får tillbringa alla de kommande evigheterna i ett jainistiskt helvete… det är smällar man får ta. Förresten var myrorna elaka mot gräshoppan i sagan: ”Har du spelat hela sommaren får du väl dansa i vinter”. Nu får de malliga myrorna dansa i vinter, rätt åt dem.

Östhammar. I sommar har jag ett roligt sommarjobb. Jag är lokalredaktör. I fjol hade jag nästan samma sommarjobb, också roligt: då var jag utrikeskorrespondent. Och det är väl de flesta övertygade om att utrikeskorrespondent är tyngre och viktigare än lokalredaktör. Jerusalem och Ramallah smäller högre än Östhammar och Alunda. Och kanske är det viktigare. På något sätt. Muren, flyktinglägren, terrordåden. Skräcken, hatet. I fjol stod vi och filmade i tårgas vid muren; i år åker jag omkring i sommartorra Roslagen och gör reportage om bygdegårdsdagar.
Jag jobbade i tretton år på SVT och nästan hela tiden med utrikesfrågor, och nästan aldrig var det någon som reagerade på det jag berättade om. Jo, något brev någon gång när vi gjort inslag om utsatta barn eller fattiga gamla. Men alla de där jobben om demonstrationer på Västbanken och jordbävningar i Indien… Inte ett ord.
Världen är större än Östhammars kommun, men jag får en underlig känsla av att världen är mer på riktigt här. En bygdegårdsfest eller problemen med sinande brunnar är konkreta problem för verkliga människor, och i morgon läser de jag skrivit om det jag skrivit. Människorna i flyktinglägren i Ingusjien fick aldrig se reportagen. De jag skriver om i dag möter jag på biblioteket i morgon.
Det här är ett jobb med en närvaro som nästan känns hisnande för en gammal utrikare. Beskriver jag något fel eller falskt eller oärligt, så får jag höra det i morgon när jag köper lunchsallad på Adas kaffestuga. Stavar jag namnet fel på en palestinsk tonåring i Betlehem så får hon aldrig reda på det, och tittarna bryr sig inte.

Kanske är nyheterna här små nyheter, små plågor. Men det här är på riktigt.

Här och där i lärdomsstaden finns enkla klisterlappar som hänvisar till en webbplats, ”vaken.se”. Det talades om en plats för sanningen om den globala korruptionen och planerna på en ny världsordning. Sajten ser lite lättvänstrig ut, och språkbruket och bildvalet gör att det är lätt att få för sig att det är en sajt för unga vänsteranhängare. Men listigt inblandat i vänsterretoriken ligger gammal, traditionell högerextremism.

Här ett citat:

För att skydda den kunskap och den makt som gått i arv så har det
inrättas olika sällskap där kunskapen och makten förvaltats.
Traditionellt sett har religion och den styrande samhällsklassen varit
likadana genom tiden, och det har varit prästerskapet som blivit den
bas viket makten har vilat på.

Vi har idag fortfarande flera olika sällskap med anor hundratals år
tillbaka i tiden. Det är sällskap som Tempelriddareorden,
Frimurarorden, Jesuitordern för att nämna några få. – http://vaken.se/modules/wiwimod/index.php?page=IntroText

Frimurartestet är en praktisk metod för att avslöja högerextremister. Där det förs resonemang om frimurare brukar det nästan alltid föras resonemang om judar. Föreställningen om små slutna sällskap utanför samhällets kontroll; ovanför samhällets kontroll. Och mycket riktigt: vaken.se innehåller precis de vanliga kopplingarna mellan frimureri och judendom: det pågår en sammansvärjning mot det arbetande folket, och judarna och frimurarna leder sammansvärjningen. Ryska revolutionen blir en produkt av denna judiska sammansvärjning. Dags för ett nytt citat:

Professor Antony Sutton kunde i boken ”Wall street & The
Bolshevik Revolution” bevisa hur den svenske bankiren Olof Aschberg
tillsammans med J.P Morgans Guaranty Trust Company, Rotschilds agent
Jacob Schiff, Kuhn-Loeb & Company, William Boyce Thompson, direktör
för Chase Manhattan Bank och Rockefeller avsatte sammanlagt flera
miljoner dollar till den ryska revolutionen enligt dokument i bl.a
statsdepartementet och Congressional Record i September 1919

och

Trotsky kunde åka vidare till den väntande festen hos frimurarbrodern
Lenin i Genevé. Tillsammans tog de sig med revolutionärerna i ett
förseglat tåg via Tyskland vidare till Ryssland och resten är som det
heter historia. – http://vaken.se/modules/wiwimod/index.php?page=RyskaRev

Sajten länkar till uppenbart antisemitiska, antimarxistiska webbplatser, med judefientliga illustrationer och långrandiga resonemang om den judiska konspirationen.

vaken.se är ett uppenbart högerprojekt, som givits ett slags vänsterstyling, ungefär som fascisterna i Tyskland valde att kalla sig socialister. Jag bara hoppas att inga aningslösa vänsterungdomar faller i Vakens vak.

Östhammar. Jag undrar om jag inte mötte en lycklig man i fredags. En man på semester. Trevlig camping vid en fin sjö. Husvagn med förtält fullt av bekväma campingmöbler. Satellit-TV. Okej, det är ju snarast stereotypen för en svennesemester av värsta slag: långtidscamping med husvagn och staket runt husvagnstomten. När det dessutom framkom att han bodde fyra komma tre kilometer från campingen… Och hund hade han också.
Och år efter år ställer de upp sin husvagn vid sjön vid campingen, bygger upp sin lilla terrass alldeles vid vattnet. Här finns vänner och bekanta och allt är hemtamt och bekvämt. Om semester är tänkt att vara avkoppling, är det svårt att tänka sig något mer avkopplande än det här.
Mannen var solbränd och avspänd, uppenbart avkopplad. Lycklig, fyra komma tre kilometer från vardagen. Längre bort än så är den inte.

Jag kan inte hantera en såg, jag kan inte laga min mat och jag kan inte sy heller. Materia trivs inte under mina händer och jag misstänker att jag strängt taget är mer en tankarnas och idéernas hantverkare. Och just därför verkar jag för alltid dömd att behöva handskas med saker. Häromveckan lagade jag sönder min Internetuppkoppling. I dag ägnade jag mig åt bilrep. Dvs jag åstadkom en hysterisk repa i min bil. Tänk Titanic. Hade min bil varit en båt hade jag legat på havets botten: eller, som Kalle Anka skaldade – o skänk mig en grav i det isgröna hav där blott vågorna lyss till min gråt.
Min bil repades alltså, Titanic style, på hela babords sida. Jag framför nu ett av Roslagens mest skamfilade motorfordon. Titanics kapten skämdes så över repan att han omedelbart beordrade u-läge. Jag har inte den möjligheten: jag måste färdas runt precis hela världen för att alla människor ska kunna driva gäck med mig och min fula fula bil.
Och jag blir alltså tvungen att ägna mig åt verklighet som repade bilar. Verkstad, mekaniker som förundras över klumpiga stadsbor, dyra pengar. Jag VILL inte lägga pengar på bilar och maskiner, men materian kräver dyra gåvor. En titanisk repa längs hela bilen kommer att kosta löjligt mycket pengar att åtgärda, och om jag skulle göra en topp-tusenlista över vad jag gillar att göra av pengar på, så ligger bilen rätt långt ner, om den ens platsar. Nä, fy fan. Enda trösten är ju att verkligheten egentligen inte existerar, på riktigt, egentligen.
Och TV6 har döpt om Blixt Gordon till Flash Gordon – fånigt. When will they ever learn?