Prat

Bland alla de njutningar det innebär att vara med i en filmfestivaljury kan nämnas alla de presenter man får. Den här festivalen hölls i en liten stad i Sibirien, Chanty-Mansijsk. Invånarantal: ca 70 000. Bygden flödar av olja, så här finns det pengar. Länet är nummer två avseende intäkter till statsbudgeten: bara Moskva betalar mer skatt.
Och länet är stolt över filmfestivalen, och vi jurymedlemmar fick ett omfattande gåvopaket med allsköns krafs (en liten trumma, pennor, skrivhäften, dagbok, mössor, kepsar, brandgul t-shirt…). Och så fick vi länets praktgåva. En sån här:

Ett tjusigt skrin i ädelträ med länets vapen i bladguld. Men vad finns det i skrinet, kan man undra? Jo, det här:

Och vad är det för något? Jo, en sån här:

Ett slags bok i ädelträ, med länets vapen i bladguld och den stora katedralen i staden, även den i bladguld. Jag kan inte sluta fascineras av den här … saken. På något vis är det lite zen över alltihop. Vad fick du för någonting? Jo, en present. Ett svenskt län hade antagligen skänkt en kristallvas eller något sånt, men här har man liksom äntligen givit upp illusionen om att en present ska gå att använda. Kristallvaser kan man ha guldfiskar eller ostkrokar i. Det här är bara en present. Noll funktion. Dyrt (jag misstänker att det här skulle varit klassat som muta om jag varit tjänsteman och accepterat gåvan) men fullkomligt värdelöst. Nu har jag inte en aning om vad jag ska göra med eländet. Anläggningen väger över fyra kilo och ryms inte bland mina krigsmedaljer.

Chanty-Mansijsk. Känslan är lite konspiratorisk. Vi sitter i Sibirien på ett fint hotell och talar om yttrandefrihet, konst, verklighet, sanning och lögn. Men i alla offentliga sammanhang talar vi om gästfrihet, sibirisk värme och vänskap. Högtidstalen kunde vara hämtade från någon internationell kulturkongress 1973 eller nåt sånt. Men det är nu, det är i dag och det är i Ryssland.

Jag har inte träffat en enda journalist här som inte ironiserat över det politiska läget. Hur de kläms mellan annonsörer och politiska makthavare. Antingen är något politisk fel, eller så passar det inte näringslivet. En begåvad filmare gjorde ett reportage om en by här ute bland oljefälten. En ganska typisk sibirisk by: trähus med snickarglädje, liten kyrka, litet hembygdsmuseum. Folk levde och levde ganska gott här långt innan oljeborrningen började. Nu dör byn: här finns i och för sig hur mycket pengar som helst, men fisken har försvunnit ur Ob, tajgan glesnar, jakten blir omöjlig. Reportaget var ganska stillsamt egentligen: hur mycket är olja verkligen värd? Och knäcket sändes. Men den inplanerade reprisen ställdes. Reportern har satts i frysbox. Hon berättade att alla hennes jobb nu synas noggrant för att inte irritera annonsörerna. Här är det oljebolagen som äger yttrandefriheten.

En sorglig bild av ett Ryssland som verkar tystna. Men samtidigt en hoppfull bild av ett Ryssland som ändå fortsätter att försöka tala. Problemen i landet diskuteras. Makt och makthavare, politik och politiker ifrågasätts, men i allt trängre kretsar.

Festivalen här i Chanty-Mansijsk känns ibland nästan som en parodi: tänk er att Pajala skulle bestämma sig för att genomföra Cannesfestivalen. Det finns en lustig blandning av gigantomani och småskalighet här. Men festivalen är en mötesplats just där det här ifrågasättandet fortsätter. Allt kommer inte ut i sändning, men en hel del. På kvällarna sitter reportrar från hålor i Ural och Sibirien och snackar om fiffiga sätt att tala om svåra frågor utan att de som bestämmer riktigt kan komma åt att sätta stopp för alltihop.

Men det är ändå lite motbjudande att behöva sitta så här, halvt underjordiskt, och försöka överlista fega redaktörer och självcensur. Ryssland är större än så.

Chanty-Mansijsk. Glamour, filmer, högtidsmiddagar är min vardag här i Sibirien. Vi tittar på film från morgon till kväll för att utse värdiga vinnare av priset Zolotoj Buben – ett TV-pris som sedan tolv år delas ut här i Chanty-Mansijsk. Jag är med i juryn och har redan hunnit vara med i TV tre gånger. Värsta kändisen i Chanty-Mansijsk. Rysslands näst rikaste region. Olja, naturligtvis.

Filmerna är bra. Det är rätt imponerande att se den nivå som små sketna lokal-TV-kanaler i Ural visar upp på kameraarbete och grafik. Sämre är det med själva journalistiken. Vi har sett mycket skit bland de pärlor som vi ändå finner.

Det är första gången jag deltar i en internationell filmfestival, och det här ju kanske inte Cannes precis, men det är ändå rätt imponerande. Det är en fest för hela staden: Chanty-Mansijsk har en 70 000 invånare, så vi märks ju. Staden är närmast täckt av brandgula plakat med festivalens logga.

Annars ser vi just inte så mycket av Sibirien där vi sitter i ett rum och tittar på film. Hotellet är lyxigt värre. Man får nästan känslan av att byggmästaren tittat i kataloger och noggrant valt ut det som är dyrast.

I morgon är det den högtidliga prisutdelningen. Jag som är yngst ska få dela ut priset för bästa barn-TV-program!

I morgon fyller Kalle Anka 60 år i Sverige. Eller egentligen: tidningen Kalle Anka & C:o fyller 60 år. Och jag skulle nog vilja påstå att jag lärt mig mer ur Kalle Anka än av det mesta av mina universitetsstudier. Kalle & C:o är mitt universitet.

Jag tror att själva fascinationen inför språkets möjligheter vaknade ur Kalle Anka. Här fanns en helt annan uppsättning ord och begrepp än på Paradvägen i Vännäs. ”Nu var du allt listig som en räka”, ”rädde sig den som kan”, ”nevö-hypnotism” och ”läskeblask” är bara några av de ord som brändes fast. Jag var ju tvungen att förstå vad ”nevö” var för att kunna fatta Kalle Anka. En gång uppträdde ordet på Ring så spelar vi: ”Vilket slags släktrelation är en nevö” frågade Tellemar. Slutsiffra 6, Värmland eller nåt sånt meningslöst. Men jag VISSTE! En brorson, pep jag från frukostteet (vi drack te på lördagmorgonarna och åt rostat bröd. Det var vår lyxiga lördagsfrukost).

Kalle reste ständigt till Timbuktu och Långtbortistan. Timbuktu har jag kvar på listan över obesökta platser, men nog fan har jag varit i Långtbortistan, och dessutom ganska ofta. I ett äventyr var Kalle i Venedig och dök efter dogerna ringar, som varje år vid en ceremoni kastades ut i Canale Grande för att markera stadens äktenskap med havet. Och när jag var i Venedig häromåret så såg Dogepalatset ut precis som i Kalle Anka.

Kalle Anka var min värld. Så fort jag lärt mig läsa var Kalle Anka min domän, min sfär. Mina föräldrar verkar inte ha läst Kalle Anka just. Kanske trodde de inte det var intressant? Det här pågick ju under en period när serier dessutom betraktades som något väldigt olämpligt. Kalle var dessutom en representant för amerikansk kulturimperialism.

Men det är fel. Kalle Anka är snarast tvärtom, en total försvenskning av en amerikansk produkt. Kalle Ankas översättare lyckades föra över texterna helt och hållet. Svenska namn, svenska uttryck. Och i slutändan: ett svenskt kulturutryck. Just läskeblasken är ju ett praktexempel. Det kan inte finnas något ord på originalspråket som har sådana bottnar. Läskeblask. Rytmen, de två sk-en, två öppna vokaler runt en sluten.

Jag och Kalle träffas inte lika ofta längre. Det finns ingen Kalle-dagsstripp i tidningarna, och jag orkar inte köpa tidningen med alla grejer i. Hos frisören läser jag ibland en tidning då och då, men får nästan aldrig vänta tillräckligt länge för att hinna läsa ut ett äventyr. Dock minns jag ett ganska färskt avsnitt, där Alexander Lukas charmat Kajsa med att skriva en dikt till hennes ära. Och nu måste ju Kalle göra det också. Så i en ruta sitter Kalle och våndas över sitt poem och konstaterar:

”Jag kan bara komma på ett enda rim på Kajsa, och det är inte ett dugg romantiskt!”

Så. Drygt en vecka har gått sedan jag avbröt mitt nästan tre månader långa uppehåll från träningen, och nu börjar springandet fungera igen. Första veckan hade jag en ruskig träningsvärk, men efter lite vila över helgen så var värken borta. Den här veckan har jag kunnat springa som förr, nästan. Och lite fortare går det också. Första rundan efter uppehållet tog mer än en timme. På en vecka har jag kortat tiden med nästan tio minuter på nio kilometer. Det är skönt när man har medgång.

Nicaragua och Venezuela har erkänt, i Rysslands spår, Abchasien och Sydossetien som självständiga stater. Okej, jag fattar att här handlar det inte om höger/vänsterfrågor, utan om en vilja att ha mäktiga vänner. Nicaragua och Venezuela styrs i och för sig av ledare som låtsas vara vänster, men framförallt är båda länderna angelägna om att få köpa ryska vapen billigt, exportera till Ryssland etc.

Men att man på fullt allvar kan få höra vänsterdebattörer tala om Rysslands USA-kritik som något progressivt? Är de knäppa i huvudet? Till och med Naomi Klein antyder att Putins avståndstagande från chock-kapitalismen är progressivt. Och hon är definitivt inte knäpp i huvudet.

Georgienkrisen har många sidor och bottnar och hörn, och jag ser många anledningar till att inte uttala sig för självsäkert om Rysslands skuld och ansvar. Ryssland HAR en skuld, och Ryssland HAR ett ansvar, naturligtvis. Men det är ändå inte en helt entydig konflikt det här.

Vad jag däremot med all säkerhet kan säga att det finns inte ett vänster-gram i rysk politik. Möjligen finns det ett par kryddmått sovjetretorik, men den skulle jag inte ta på för stort allvar. Ryssland under Medvedev–Putin är en ärkekonservativ stat. Här hyllas alla de traditionella värderingarna: fosterländskhet, respekt för överheten, kyrkan. Tronen, altaret, svärdet och penningpungen. Rysslands USA-kritik är en kritik från HÖGER! Ryssland har alltid haft lättare att samarbeta med höger-presidenter i USA: Eisenhower, Nixon, Reagan, medan Carter och Clinton hela tiden innebar krångel i relationerna.

Ryssland blir begripligt först när man ser landet som en konservativ imperialiststat. Det finns inget dunkelt eller gåtfullt i Ryssland: en vanlig banal reaktionär regim, som för vanlig banal reaktionär politik.

Kamrater – inse fakta: Ryssland är HÖGER! USA är VÄNSTER (i jämförelse).

Häromdagen uppmanade en tjeckisk politiker till bojkott av vinter-OS i Ryssland. Det är väl år 2014 som det är dag, så det finns ju lite tid att fundera på bojkotten. Och i våras talades det en del om att bojkotta OS i Kina.

Och då har jag börjat undra om det överhuvudtaget skulle fungera. Låt säga att Sverige bestämmer sig för att bojkotta OS i Sotji (Sotji ligger bara någon mil från Georgien, så kopplingen till konflikten är fullt relevant). Okej, vi säger NÄE, vi ska inte legitimera Ryssland och dess aggressiva politik genom att delta i ett diktaturens propagandajippo.

Men dagens idrottsmän har ju i första hand sina lojaliteter till sina sponsorer, och inte mot sina nationella idrottsförbund. Det är sponsorerna som bestämmer över idrottsmännens öden. De är bundna av kontrakt, och jag har svårt att tro att det i kontrakten finns stadgat att det är okej att utebli av politiska skäl från stora internationella idrottsevenemang. Så Sverige stannar hemma från OS. Skidåkarna och hockeyspelarna och idrottsförbund och klubbar mister sponsorsmiljoner pga kontraktsbrott. En bojkott skulle aldrig accepteras av de aktiva eller av förbunden. Ett inställt OS vore en annan bulle, naturligtvis, men då är det ju IOK som ställer in.

Det är bara att konstatera: ett land kan inte längre fatta beslut. Det är inte längre staten som är den yttersta makten.

Det arabiska kalifatet på 700-800-talet var ett oerhört sofistikerat system. En penningekonomi till skillnad från vad som gällde i Europa vid den här tiden, där byteshandel, jordinnehav etc. var det viktiga. I Arabvärlden var pengar det som gällde för byte av varor och tjänster. Arabvärlden hade ett system för landförläning som kallas iqta. Ordet bygger på en stam som har med ”dela av” att göra, men det kan vi strunta i så länge. Det intressanta med iqta-systemet var att det var ett sätt för staten att lämna över ansvaret för ett visst landområde till en pålitlig eller förtjänt person. All jord tillhörde staten, men rätten att härska och ta upp skatt outsourceades till privatpersoner. För en viss period. MEN det här var aldrig frågan om en förläning av det europeiska slaget, där vasallens motprestation låg i att han förväntades vara lojal mot sin furste. Nej, här var det frågan om en privatisering av statens skatteuppbörd, rättsystem etc. Man betalde för sin iqta, och sen skötte man den som man hade lust. Och eftersom systemet var tidsbegränsat så gällde det som iqta-vasall att suga ut bönderna så mycket som möjligt under de ynka år man hade makten i bygden.

Staten fick in pengar till statskassan genom iqta-betalningarna. Iqta-vasallen fick in (mycket mer) pengar från de arma bönderna i det land han satts att härska. De enda som förlorade var, som sagt, bönderna.

Men haken var ju att det här skapade en extrem kortsiktighet. Ingen iqta-innehavare var ju intresserad att under sina år vid köttgrytorna genomföra vägbyggen, jordbruksreformer… Sket väl han i hur bönderna fick in sina pengar. Sket väl kalifen också i, så länge han fick in sina pengar. Och bönderna hade ju, på grund av det hysteriska skattetrycket, aldrig möjlighet att själva genomföra några jordbruksreformer.

Och jag tycker det här påminner löjligt mycket om de moderna privatiseringarna av järnvägar, telenät och allt möjligt. Okej, staten behåller något slags kontrollrätt, definierar villkoren för hur järnvägstrafiken ska bedrivas. Men företagen själv har inget intresse i långsiktighet. Företagens enda intresse är att maximera avkastningen åt aktieägarna. Och det är väl inget fel i det. I sig. Men blir det bra kommunikationer?

I Arabvärlden ledde den här formen av outsourcing till att kalifatet upplöstes – ett imperium från Persiska viken till Atlanten, med Spanien och Sicilien, Grekland och Turkiet, Egypten inom sina gränser rasade samman. Det ersattes av ett nytt imperium på nästan samma område, det osmanska, Turkiet, med andra ord, men även här fick iqta-systemet exakt samma konsekvenser: teknisk stagnation, uppbromsad tillväxt och till slut: upplösning.

Nu har vi i Europa tagit upp iqta-systemet. Staten lämnar ifrån sig skyldigheter och uppgifter åt privata intressen: mot betalning. Staten får in sina pengar, företagen får in sina. Och det är svårt att förstå varför det skulle funka bättre hos oss än i kalifatet.