Leve Kalle!

I morgon fyller Kalle Anka 60 år i Sverige. Eller egentligen: tidningen Kalle Anka & C:o fyller 60 år. Och jag skulle nog vilja påstå att jag lärt mig mer ur Kalle Anka än av det mesta av mina universitetsstudier. Kalle & C:o är mitt universitet.

Jag tror att själva fascinationen inför språkets möjligheter vaknade ur Kalle Anka. Här fanns en helt annan uppsättning ord och begrepp än på Paradvägen i Vännäs. ”Nu var du allt listig som en räka”, ”rädde sig den som kan”, ”nevö-hypnotism” och ”läskeblask” är bara några av de ord som brändes fast. Jag var ju tvungen att förstå vad ”nevö” var för att kunna fatta Kalle Anka. En gång uppträdde ordet på Ring så spelar vi: ”Vilket slags släktrelation är en nevö” frågade Tellemar. Slutsiffra 6, Värmland eller nåt sånt meningslöst. Men jag VISSTE! En brorson, pep jag från frukostteet (vi drack te på lördagmorgonarna och åt rostat bröd. Det var vår lyxiga lördagsfrukost).

Kalle reste ständigt till Timbuktu och Långtbortistan. Timbuktu har jag kvar på listan över obesökta platser, men nog fan har jag varit i Långtbortistan, och dessutom ganska ofta. I ett äventyr var Kalle i Venedig och dök efter dogerna ringar, som varje år vid en ceremoni kastades ut i Canale Grande för att markera stadens äktenskap med havet. Och när jag var i Venedig häromåret så såg Dogepalatset ut precis som i Kalle Anka.

Kalle Anka var min värld. Så fort jag lärt mig läsa var Kalle Anka min domän, min sfär. Mina föräldrar verkar inte ha läst Kalle Anka just. Kanske trodde de inte det var intressant? Det här pågick ju under en period när serier dessutom betraktades som något väldigt olämpligt. Kalle var dessutom en representant för amerikansk kulturimperialism.

Men det är fel. Kalle Anka är snarast tvärtom, en total försvenskning av en amerikansk produkt. Kalle Ankas översättare lyckades föra över texterna helt och hållet. Svenska namn, svenska uttryck. Och i slutändan: ett svenskt kulturutryck. Just läskeblasken är ju ett praktexempel. Det kan inte finnas något ord på originalspråket som har sådana bottnar. Läskeblask. Rytmen, de två sk-en, två öppna vokaler runt en sluten.

Jag och Kalle träffas inte lika ofta längre. Det finns ingen Kalle-dagsstripp i tidningarna, och jag orkar inte köpa tidningen med alla grejer i. Hos frisören läser jag ibland en tidning då och då, men får nästan aldrig vänta tillräckligt länge för att hinna läsa ut ett äventyr. Dock minns jag ett ganska färskt avsnitt, där Alexander Lukas charmat Kajsa med att skriva en dikt till hennes ära. Och nu måste ju Kalle göra det också. Så i en ruta sitter Kalle och våndas över sitt poem och konstaterar:

”Jag kan bara komma på ett enda rim på Kajsa, och det är inte ett dugg romantiskt!”

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.