Prat

Tbilisi. Det finns tiggare i Tbilisi. Det finns massor med tiggare. En ligger på en pappskiva utanför ett kafé nära min bostad. Hon verkar vara där dygnet runt. Andra rör sig runt i stan – promenerar man hit och dit stöter man ihop med dem på helt olika ställen i stan. Många är ganska påstridiga, och approacherar en med en hel bukett språk: daj money, genetsvale! Alltid förstår man något. Vi utlänningar brukar annars normalt bli tilltalade på ryska av tiggarna. Barn tigger på engelska.
Men i en undergång sitter en kvinna och sjunger. Insnodd i en massa svart tyg ser hon ut som en liten människopuppa. Hon sitter på samma ställe kväll efter kväll och kanske även dag efter dag, men det vet jag inget om. Och hon sjunger en ändlös sång som hela tiden är exakt lika föränderlig. Hennes röst är svag, men hon verkar ha hittat en ton som får hela undergången att resonera, och vi som passerar kommer med i frekvensen och våra fickor och fettvalkar kommer i svängning. Hennes svaga röst fyller undergången och oss som passerar med underliga känslor och hon verkar inte bry sig det minsta om oss. Hon ligger bortlutad mot väggen, söker inte kontakt, söker oss inte med blicken och har ingen liten skål eller en hatt att lägga pengarna i. Det är som om det är hon som vill ge oss någonting, i en annan valuta än den vanliga.

Tbilisi. Invid porten till Berijas stuga växer ett träd med Sharonfrukt. De där tomataktiga, söta, guldfrukterna som säljs på Dyra Hyllan i fruktavdelningen. Här växer såna på träd. Sharonfrukt heter ”churma” på ryska, och jag skulle ju alltså briljera med mitt ordförråd. Men i huvudet låg sharonfrukten kvar, och det jag sa var: ”Nämen titta! Shaurma!” Och shaurma betyder ju naturligtvis kebab. Så i stället för att göra alla imponerade, gjorde jag mig till en fjompig figur inför hela världen. Bittert. Måste dra åt slipsen extra hårt i dag och hålla tyst.

Tbilisi. Klockan 18 varje dag går hon till 9 april-parken i centrala Tbilisi med en stor kastrull för att mata katterna. Alla är veterinär, pensionär och katternas skyddshelgon.
– De hör på långt håll att det är jag som kommer, och då samlas de allihop just på den här platsen. Jag har kommit hit i tre år nu, varje dag i alla väder, oavsett om jag är frisk eller sjuk. Katterna litar på mig.
Katterna glufsar hungrigt i sig bovetegröten, kokt i hönsbuljong. Förut fick de bröd uppblandat i buljong, men brödet har blivit för dyrt och Allas pension är liten. Hon ska ha mat själv också.
Det är samma katter varje dag. Hon har namn på varenda en, och hon vårdar dem, kastrerar dem, befriar dem från parasiter och ser till att de är friska. I fjol vinter var det väldigt kallt, och hon fick lov att ta hem en kattunge för att han inte skulle frysa ihjäl.
– Många här tror att jag är något slags galning, en blazjennaja, en helig dåre. Men det är bara det att jag som veterinär inte kan med att se djur fara illa. Jag märkte att de här katterna var hungriga och spred smittor. Jag var helt enkelt tvungen att gripa in.
Alla är liten och späd, men har ett slags aristokratisk hållning. Hon är mörk och intensiv och ser respekten för djuren som en markör för hur mycket man respekterar människor.
– Många här är grymma mot djuren, i synnerhet barn. Jag har sett småpojkar försöka köra över kattungar med cyklar. Men även vuxna verkar bara uppskatta djur som man kan äta. Kan man inte göra grillspett av djuren, då är de värdelösa. Och om man betraktar djur på det sättet, ja, då är steget inte långt till att förakta alla som är svagare än en själv.
Vi har ett långt samtal. Vi talar om kriget och demokratin, och på något sätt är allt kopplat till katterna. De som förstår att man måste respektera djur, de förstår också att man måste respektera människor. Djurplågeri och människoförakt är samma sak.
Jag frågar om jag får ge katterna 20 lari – hundra kronor ungefär, men hon tackar nej, för deras räkning.
– Jag vill inte att folk ska börja tro att jag är en tiggerska. Det kostar mycket pengar att sköta om katterna, men skulle jag ta emot pengar, skulle folk börja tro att jag behåller pengarna själv. Så, tack, men nej tack.

Tbilisi. Efter lite springade på lägenhetsvisningar så fann jag till slut en anständig bostad. En stor tvåa (sovrum och vardagsrum) med ett fint kök och ett rymligt badrum. Stor hall med videoövervakning i porten. En nackdel är möjligen att det inte finns minsta tjusig utsikt över Tbilisi, utan nästan tvärtom: jag bor vid foten av en bergsbrant, så rakt utanför fönstret har jag ett bersgmassiv, och längst upp står det en kyrka. Jag trodde att jag skulle bli väckt av kyrkklockor i morse, men de har tydligen inte mässa så här tidigt på morgnarna. Men det är skönt att äntligen fått lämna hotellet bakom soptunnan och packa upp. Inget ont om hotell Dzveli Ubani, men det är ändå rätt behagligt med egen bostad.
Lägenheten ligger i stadsdelen Sololaki. Det är en backig stadsdel med krokiga små gator med kullersten. Små kyrkor, en synagoga och högst uppe på berget ett patriotiskt minnesmärke från Sovjettiden. Kom gärna och hälsa på. I går drällde jag omkring lite i mitt nya grannskap och noterade att det finns massvis med små butikeer och kaféer överallt. Särskilt lade jag märke till ett kafe, stort som en telefonkiosk. Jag gick förbi vid niotiden i går kväll, och på bardisken satt en flicka och spelade gitarr. En skylt förkunnade: Live på kafé Salve Nino X. Så där satt Nino X, på det minsta kafé man kan tänka sig och lirade gitarr inför en publik för sju personer. Fönstret mot gatan stod öppet och gardinerna dansade i vinden och det var den bästa spelningen någonsin.
Och så har jag fått prickar över bokstäverna, så att jag kan skriva som folk.

Eftersom jag inte själv hunnit börja fota: http://www.panoramio.com/photo/7087962

Tbilisi. Som namnts cirkulerar snacket bland oss nyanlanda framst kring temat ”lagenhet”. Det ar liksom det forsta man fragar nar man talar med nagon. Och alla berattar om hur de akt runt och tittat pa urtjusiga eller hopplosa stallen i varenda del av stan. Ska man bo nara jobbet eller inne i stan? Ska man bo tjusigt eller genuint?
I gar var jag och nagra av kollegerna ute och tittade: forsta lagenheten var vitmenad och tom, men ganska fin anda. Andra lagenheten sag ut som en rockvideo fran 1987, med neonfargade lampor och stalrorsmobler. Tredje lagenheten var dyr, men rena drommen, med ett vardagsrum pa 60 kvadratmeter, oppen spis och stor balkong med utsikt over hela stan. Min spanska kollega snappade raskt at sig den innan troga Enerud hann reagera. Och hon hann dessutom pruta ner manadskostnaden med 200 euro. Raskt marscherat, det maste man nog saga.
De flesta lagenheterna ligger i stadsdelen Vake, som ar Tbilisis svar pa Soder. Har finns de sma butikerna, kafeerna, krogarna. Stadsdelen klattrar pa bergsvaggen upp mot den fd Stalinparken och harifran ser man staden som en silverskal. Lite avigt att ta sig till och fran jobbet bara, men det verkar som om de flesta i EU-missionen bor i de har faggorna, sa det gar kanske att ordna nagot slags samakning.
Det borjar kannas angelaget att skaffa nagot eget. Att bo i ett litet hotell bakom en soptunna har sin charm, men det ar faktiskt den sortens charm som tenderar att erodera ner ganska snart. Jag ar trott pa att inte kunna packa upp! Hotellrummet har inga byralador att forvara klader i, och bara en kladgalge. Det finns inget skrivbord och ingen stol och TV:n ar stor som ett frimarke.

Tbilisi. Nu har jag kommit fram. Jag sitter i Lavrentij Berijas stiliga sommarpalats, med vinden i tunga gardiner ut mot en valdig patio. Man kan ha det samre. Vadret ar svensk sommar, utsikten ar Kaukasus. Berija valde en trevlig plats att ha sommarstuga pa. Nara staden, men anda helt fritt fran allt buller och alla avgaser. Och byggnaden ar helt fri fran alla tankbara sovjetsymboler. Inte en endaste liten hammare eller skara. Det ar som om sovjetpamparna ville undvika att bli paminda om jobbet. Jag har varit i andra sana har anlaggningar och markt samma sak. Inga symboler, men arkitektur som i Moskvas tunnelbana. Palatsen ar nasta lika fina som tunnelbanan.
Hur som helst ar det mesta ganska kaotiskt annu. Jag jobbar at EU:s observatorsmission, och annu befinner vi oss i ett slags fodslovandor. Palatset ar fint, men knappast idealiskt som arbetsplat (vi har till exempel fruktansvart daligt ljus pa arbetsplatserna – jag kommer att bli blind av att sitta och jobba i halvdunkel). Internet kommer och gar, men pa nagot satt lyckas vi jobba. Mer om det nar jag vet mer om vad vi gor.
Stora samtalsamnet ar lagenheter. Alla soker nagonstans att bo. De flesta bor sa lange pa hotell: nagra pa fina, jag pa ett extremt enkelt, bakom en soptunna. Och alla drommer om att hitta en tvaa, modernt utrustad, med utsikt over floden, nara en park och pa bekvamt avstand fran jobbet, och helst for under 1000 dollar i manaden. Vi betalar ju sjalva. I vilket fall som helst ar det ett gynnsamt lage for olika agencies. De har fatt ett par hundra utlanningar att hyra ut lagenheter at, sa marknaden ar het het het.
Hotellet dar jag bor pa ar mitt eget val. Jag har bott dar forr, och det ar ett litet enkelt stalle dar jag betalar 50 euro natten. Varmt vatten i duschen och en hyfsad sang, men bara tva galjar och ingen stans att sitta. Men det ligger i gamla stan och kanns genuint. Roligt att snacka med familjen som ager stallet: hora deras syn pa vad som pagar, vem som bar skulden och vad som kommer att handa i framtiden. Altl det ingar i priset, och sa en frukost med suluguniost, nyplockade vindruvor och ris med koriander. Man kan ha det samre.

Hur gör man när man packar resväskan för att vara borta ett år? Lite marigt, faktiskt. Jag kan ju liksom inte packa ner flera hundra par kalsonger, utan får lita på att jag kommer att kunna få tag på tvättmaskiner även i Georgien.
Och ska min gamla ryska lärobok med: Självstudier i georgiska” Jag har aldrig orkat längre än till första sidan. Att georgiskan har ett alldeles eget alfabet är en sak, men första ordet man ska lära sig är ”pappa”, vilket på georgiska blir ”mama”… Då inser man att det där är nog ett rätt motsträvigt språk.
Och ska varma jackan med? Behövs sånt under palmerna på Rustaveliavenyn i Tbilisi?
Lika bra att vänta med att packa tills jag måste sopa ihop allt som bara finns i närheten i full panik. Det löser sig.

Jag lovar: bara en sista liten text om festivalen. Som ju är slut och över och färdig och priserna utdelade och besvikna icke-pristagare tröstade och hemresta. De brandgula plakaten fladdrar sorgligt i en allt snålare vind över Obs sumpiga stränder.

(Tjusiga varuhuset i Chanty-Mansijsk)

Kanske har jag varit lite överraljant i tonen. Festivalen har haft en del småfåniga drag, det går inte att bortse ifrån. Men ändå får jag nog säga att jag tycker att vi i juryn kunde jobba på ett bra sätt. Två filmer om det politiska förtrycket i Vitryssland fick pris. En oerhört ironisk och busig film om ryska ämbetsmäns vana att hänga Ledarens porträtt på väggen fick diplom, och pristagaren höll ett tal där hon sa att hon hoppades att Ryssland en dag skulle bli ett land där folk slutar älska makten och börjar respektera sig själva.

(Gubbjury, jag vet)

Vi dumpade skoningslöst glittriga bilder från turistsatsande Potemkin-regioner; vi gav pris åt en knivskarp ordlöst kortfilm om livet på en höghusgård där fulheten och gråheten och monotonin nästan gjorde ont. Men där ändå något slags liv tränger fram som maskros genom stenplattor.

Festivalpresidenten, en enormt imponerande och skärpt kvinna, Ljubov Korneeva, fick makt-partiet Enade Rysslands pris, men distanserade sig leende från partiet i sitt tacktal. Hon fanimig markerade att partiet inte hade något inflytande över hur hon leder festivalen, hur många TV-apparater (för det var partiets pris) de än försöker muta henne med.

(Kaxiga festivalpresidenten Ljubov Korneeva)

En tidningskoncern gav ett specialpris, en bärbar dator, åt en tjej från en liten stad för ett obekvämt reportage om Rysslands ovilja att acceptera handikappade barn som människor. Läkarna ville skriva av ett barn som fötts i 28 veckan eller så som missfall. Mamman ville låta barnet leva. Läkarna formligen tjatade på mamman om att hon skulle ge upp barnet, men hon krävde att pojken skulle få leva. Efter flera veckor i kuvös skulle de lämna sjukhuset, men då fanns barnet inte registrerat: mamman hade fått missfall. Pojken var skadad, svårt handikappad, men levande. Och i dag, flera år senare, är han en glad liten pojke som kan ge kärlek.

Så okej. Någonstans bland all fjompig pompa pågick en manifestation för Rysslands rätt att tala. Någonstans mellan snittar och champagne skedde möten mellan ryska (och vitryska och franska och tjeckiska och en liten svensk) reportrar. Det händer saker.

Samtliga bilder i det här inlägget är tagna av Svetlana Bakusjina från Novosibirsk, vinnare i Art Video-klassen. www.bakushina.ru