Prat

Tbilisi. Nu har jag slagit på gasvärmaren, och plötsligt strålar en blid och livlig värma från alla mina element. Stengolven känns inte som skridskobanor längre. I går satt jag och såg en gammal rysk film som var oväntat rolig och frös som en hund. Jag sov, och för första gången efter ett par jetlag-nätter, riktigt bra i natt. Somnade tio, vaknade strax före sju och hoppade med ett huttrande skratt ur min säng.
Försök huttra och skratta samtidigt, så får ni se hur lätt det är.
Så jag bestämde mig för att slå på värmen. Det innebar två problem. Det ena var: hur kommer jag ut på balkongen. Eftersom jag bor på bottenvåningen är alla fönster och balkongdörrar enastående låsta. Att öppna en dörr är en komplicerad och ansträngade process, som omfattar en hel mängd olika manövrer. Handtaget ska, till exempel, lyftas uppåt vid en fas under processen.
Och sen, när jag kommit ut på balkongen, måste jag ju komma in i gasskåpet. Två lås även där. Och sen när jag kommit in i gasskåpet måste jag ju förstå hur lågan ska tändas. Där fanns två vreden: ett med en kran på, och ett med ett element. Jag tror jag förstod vilket vrede som skulle vridas, så jag vred på det. Omedelbart slog det upp en blå, fräsande, låga och jag drog slutsatsen att värmen nu var på.
Så nu brinner det en eld på min balkong. Elementen blev omedelbart varma. När jag kommer hem kommer jag antagligen att kunna basta.

Tbilisi. I Kurt Vonneguts Slakthus fem är Billy Pilgrim ”spastisk i tiden”. Han rycks från en tid till en annan, helt utan att själv kunna kontrollera det. Ena ögonblicket är han en gammal man som ser tillbaka på sitt liv; nästa ögonblick är han krigsfånge i Dresden under andra världskrigets sista månader. Och därefter hamnar han, som bekant, i en djurpark eller vad man ska kalla det, på planeten Trafalmadore.
Så kan det, som bekant, gå.
Jag är inte spastisk i tiden, men jag har svårartad jetlag efter den där dumma resan till Amerika alldeles i onödan. Så nu sover jag inte om nätterna, men gäspar mig genom dagarna. I går kväll jobbade jag verkligen hårt för att inte somna där jag satt framför tvn, men när klockan blivit tillräckligt mycket för att lägga sig, ja, då var jag fullständigt hundraprocentigt sömnlös. Jag kunde nästan inte blinka, så pigg var jag. Och klockan blev midnatt, och den blev ett och den blev två, sen måste jag nog ha somnat en stund, för vips så blev den fyra. ”Nu måste klockan vara fyra”, tänkte jag. Och när jag kollade var den en minut över fyra.
Och därmed var det färdigsovet. Jag låg och vred mig i ytterligare en och en halv timme, men halv sex bestämde jag mig för att det inte var någon idé att försöka hoppas på en och en halv timmes sömn. Så jag steg upp och läste i Generation Kill och blev imponerad av vad som kan vara ett av de bästa reportage jag läst.
Framförallt är jag imponerad av hur Evan Wright, författaren, fångat drivkraften hos killarna som sökt sig till det hårda soldatlivet. De har valt bort precis allt det som gör Amerika till Amerika. De väljer bort konsumtion och lyx och bekvämlighet, individualism och frihet, för att leva under extremt obekväma förhållanden, i total lydnad, underordning och disciplin. Så sitter jag där, snurrig av trötthet, och hänförs av Riktigt God Journalistik.
Men nu sitter jag – igen – på jobbet och somnar när jag skriver. Då och då har jag vaknat till och märkt hur jag har skrivit fyrtio rader o. Det är Ganska Sopig Journalistik.

Tbilisi. Tillbaka i stan. I går vad det stadsfest i Tblisi – stadens dag. Stan var fullsmockad med firande människor, och från åtminstone tre scener i centrum framfördes patriotisk musik och dans och trummerier. Fast mest av allt drällde folk bara runt och njöt av feststämningen.
Jag gick upp till Narikala-fästningen, som nästan hänger på berget över stan. Det visade sig vara ett älsklingstillhåll för förälskade ungdomar, och på varenda yta som var tillräckligt platt satt 17-åringar och höll om varandra.
Från fästningen kommer man vidare till ett stort, patriotiskt monument. En kvinna håller i ett svärd och en skål med vin. Fiender ska mötas med svärd, vänner med vin. Och från monumentet går en vindlande trappa nerför stupet, rakt till min vackra bostad. Trappan passerar två kyrkor, den nedersta hänger rakt ovanför min gård, och här stannade jag för att prata med prästen.

Han såg ut ungefär som ortodoxa präster brukar: som en jultomte i svart. Snälla ögon, vitt, långt skägg. Och han börjar genast förhöra sig om vad jag själv har för trosuppfattning.
– Vet du varför Gud har skapat gränserna? frågar han.
Jag svarar att jag inte tror att Gud har skapat gränserna, utan att de är produkter av mänskligt högmod. Gud har skapat oss, argumenterade jag, till bröder och systrar. Människor har gjort oss till fiender.
– Det stämmer i och för sig, men framförallt har Gud skapat gränserna för att synd inte ska spridas. För tjugo år sen fanns inte all den synd vi ser här i dag, och se hur det ser ut nu: kvinnor som går halvnakna… Och allt det kommer från utlandet.
Fader Andrej, som han heter, går på om sina gränser. Ekumeni och samarbete innebär folkens och därmed kyrkans död. Katolikerna har dragit igång ekumenin för att krossa den rätta läran. Ryssarna har upphört att vara ortodoxa. Osseterna har knappast någonsin varit det. Och georgierna har nog också egentligen vänt tron ryggen, fast de hela tiden demonstrativt gör korstecknet så fort de ser en kyrka.
Så talar vi med varandra i ungefär en timme. Han är mild och vänlig i talet, har den där roliga georgiska brytningen i sin ryska och verkar aldrig aggressiv, trots att han talar i ett ganska kategoriskt och hårt tonläge.
När jag går vet jag inte riktigt hur man gör: ska man skaka hand med en präst? Ortodoxa skulle kyssa honom, men hur hälsar lutheraner på ortodoxa präster. Jag bugar mig lite lätt, backar ett par steg och ger plats åt en liten tiggargumma som ber om hans välsignelse.

Washington. – America is dying. We have lost everything that made us into America. Det är mottagning på svenska ambassaden och jag talar med en av de där extremt vältaliga och illusionslösa reaktionärer som jag åtminstone inbillar mig bara finns i USA. Roten till det onda, menar han, ligger i att amerikanerna har lämnat Thomas Jeffersons föreställning om staten som ett nödvändigt ont som måste tyglas av medborgarna, och anammat en europeisk uppfattning om den välvilliga faderliga staten.
– And it all began with Lincoln! We’ve been a dying empire since then.
Han hinner tala om kristna värderingar och om den lömska och extremt framgångsrika marxistiska attacken mot familjen, som planerades av Gramsci, den italienska kommunisten. Det är nästan skrämmande reaktionärt, men samtidigt är hans retorik full av humor, självdistans och förakt för USA:s besatthet av enkla svar. Vi har att göra med en oerhört klyftig och beläst kille. Han vet vad han talar om, han har byggt ett slags modell, en världsuppfattning, och så manövrerar han inom den och får allt att stämma.
Valet om två veckor är ett ödesval för USA. Obama är i grunden socialist, McCain saknar alla statsmannakvaliteter. Obama har potential att bli statsman, men har hittills nöjt sig med att tala om ”change” – whatever that is. Vi talar i kanske en kvart med varandra, och jag tror aldrig jag har lärt mig så mycket om USA någonsin. Och haft så roligt under tiden.
Och kanske är det den här gladlynta pessimismen som är det typiska i det amerikanska politiska samtalet. Det pågår ju en miljon andra valkampanjer just nu, och en slogan, riktad mot en motståndare, löd: ”NN – too corrupt, even for congress”

Washington. – Hello, how are you? Oh, like your tie! Nej, jag kan inte låta bli att bli påverkad av alla välgångsönskningar och allt smicker. I varenda fricking affär så blir jag tillfrågad om min hälsa av en kvittrande expedit. How are you tonight, sir? Och är man nu van vid en aning mindre leende servicekultur drabbas man av splittrade känslor: å ena sidan är det fantastiskt att för några ögonblick känna sig som världens viktigaste person, å andra sidan reagerar ryssen i mig och undrar vad de är ute efter. De kan ju inte vara så snälla bara så där.
En annan stor nackdel med shoppingen här är att jag inte kommer undan med mitt sk italienska trick. I Italien har de aldrig kläder i min storlek, och jag kan lugnt gå in i de dyraste, finaste butiker och prova kavajer för 3000 euro. Men eftersom de naturligtvis inte passar, så kan jag inte köpa dem, och så upprätthåller jag illusionen om att jag egentligen skulle ha köpt den, om den nu inte bara funnits i barnstorlek. Okej, synd, hejdå. Och så slipper jag erkänna att jag inte har råd med kavajer för 3000 euro.
Men det funkar inte här. Jag gick inte i en butik och provade en riktigt riktigt fin kavaj för 700 bux. Och nog fan hade de en som passade! Den satt som om den varit skräddarsydd. Tweedaktig, vinterlämplig. Välsydd. Fin, en dröm i kavajväg, om det inte varit för att jag inte har 700 dollar att lägga på kavajer, ens. Bara att säga – well, I’ll check a few others as well, see ya around, and have a great evening! Pinsamt. För att trösta mig gick jag till ett snabbköp tvärs över vägen och köpte Peanut Butter Filled Pretzel Nuggets. Det olämpligaste man kan äta. Bingo i transfett, typ, och förklaringen till att de faktiskt ha kavajer i stora storlekar här i Amerrka.

Washington. Det ska genast sägas
att Washington inte är det minsta trovärdigt som Amerika.
Georgetown, där jag nu befinner mig, påminner mer om
Leiden i Holland eller en del av Londons borouhgs. Huvudgatan,
M-street, har en vag känsla av Brixton över sig – inte
det gamla Brixton med raskravaller och Clash, utan dagens
yuppifierade, världsmusiks-, världsmats-Brixton. Det är
inte dåligt, men det är ju inte Amerika! Var är
skyskraporna? Var är gangstrarna?

Det starkaste intrycket av stan
hittills är jetlag. Jag har flugit i nästan två dygn
från Tbilisi och tycker redan tidigare att det är
tröttsamt att flyga. 15 timmar i flyg på två dygn är
inte behagligt, så när vi skulle ut och göra stan i
går kväll, kändes det som om min själ
fortfarande irrade omkring någonstans över Atlanten. Jag
hade svårt att ta in intrycken av de barer och pubbar som
skulle besökas och som var enastående. För mig
framstod de som vanliga pubbar med vanlig pub-publik. Sen gick vi
till ett sk legendariskt hamburgerställe – Johnny Rocket’s –
och åt hamburgare och milkshake. Om Georgetown känns
otypiskt för USA, så gjorde Johnny Rocket’s sitt bästa
för att kompensera. Här fanns precis varenda
amerikaschablon koncentrerad: galonsoffor, hamburgare, servitörer
i vita båtmössor… Hamburgarna var sådär,
skulle jag påstå. Ingenting jämfört med
originalet, Starlight Diner i Moskva.

På vägen hem igen slank jag
in i en stor fin bokaffär och kände tydligt att man ska
vara skärpt i huvudet när man handlar böcker, så
jag gick till hotellet.

Jag lyckades hålla mig vaken till
tio i går kväll (sex på morgonen, Tbilisi-tid), och
har nu ganska nyss stigit upp efter en natt i den pösigaste säng
jag någonsin besovit.

Klockan är nu halvåtta på
söndagmorgonen¸och jag har Amerika utanför mitt
fönster!

Tbilisi. Jag och en av de andra svenskarna gick på en liten promenad vid lunchtid för att njuta av oktoberhettan. Runt Berijas datja finns en stor och generös park, och en kvarts promenad bort finns ett litet lusthus med utsikt över bäckravinen. Så vi gick dit, eftersom vi kände oss lite trötta på att sitta inomhus. Och så var det ju precis så varmt och härligt som det bara kan vara i oktober. Nämnde jag att det är vackert väder här?
Efter en stund säger Margareta: – Det ska ha funnits en ormfarm här en gång i tiden. Där man hade ormar för att få serum. Men efter Sovjets fall och inbördeskriget i början av 90-talet så upphörde all verksamhet och ormarna smet. ”Jo, säkert” tänker jag.
Vi promenerade vidare, passerade ett tomt, anslående överarkitekterat hus som uppenbarligen varit avsett för partieliten. Och så kom vi till lusthuset och njöt av utsikten över den lummiga bäckravinen. Långt därnere porlade en paradisisk bäck. När vi sett oss mätta på all prakt gick vi hem igen och pratar om Stalins död och avrättningen av Berija. Plötsligt hugger Margareta tag i mig. Och visst fan ringlar en orm på asfalten. En rejäl baddare, lite längre än huggormarna i Gottröra, men säkert tre gånger så tjock. Den rinner iväg och slinker över en trottoarkant, men erbjuder inga äpplen.
När vi kommer tillbaka ser vi att de har plockat fram en varningsskylt: ungefär som en sån som varnar för kurvig väg, fast med en orm på.

Tbilisi. Ett av de riktigt stora problemen med att bo i Tbilisi är maten. Man äter jämt, känns det som, och allt är enastående gott. Stan är pinfull av restauranger av alla slag (har inte sett någon sushirestaurang ännu, men det finns säkert en någonstans).
Men mat mat mat. Och framförallt: överallt serveras chatjapuri. Chatjapuri är ett djävulens påfund. Det kan mycket väl vara det godaste som finns. Rentav själva godheten i sig.

Chatjapuri kan kanske bäst beskrivas som ett slags calzone av smördeg, fylld med ost och ost och ost och ägg. Och ibland extra ägg. Osten ska väl helst vara den salta suluguniosten härifrån, men man kan, enligt DN:s recept nedan, använda sig av mozarella också:

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=118&a=419985

Och såna här pjäser serveras till alla måltider. Och det är så gott att det är störtsvårt att avstå. Det är en himla tur att jag inte har med mig en våg hit ner, för annars skulle jag nog ganska snart inse hur pass raskt jag marscherar på vägen mot tresiffrigheten.

Tillägg:

Jag fick mig tillskickat ett slags skämt som jag ser som min skyldighet att bilägga. Det är fruktansvärt roligt om man bara förstår det roliga:

Встречаются два грузина. Один другому говорит:

– Слушай, Вано, я
вчера прихажу дамой, хачапури, сматрю – жена лежит, хачапури, с другим
грузином, хачапури. Ну, я ее взял, хачапури, и убил, хачапури.

– Слушай, Гоги, а причем тут хачапури?

– Как причем – у русских блин, у нас хачапури.