Tbilisi. Tillbaka i stan. I går vad det stadsfest i Tblisi – stadens dag. Stan var fullsmockad med firande människor, och från åtminstone tre scener i centrum framfördes patriotisk musik och dans och trummerier. Fast mest av allt drällde folk bara runt och njöt av feststämningen.
Jag gick upp till Narikala-fästningen, som nästan hänger på berget över stan. Det visade sig vara ett älsklingstillhåll för förälskade ungdomar, och på varenda yta som var tillräckligt platt satt 17-åringar och höll om varandra.
Från fästningen kommer man vidare till ett stort, patriotiskt monument. En kvinna håller i ett svärd och en skål med vin. Fiender ska mötas med svärd, vänner med vin. Och från monumentet går en vindlande trappa nerför stupet, rakt till min vackra bostad. Trappan passerar två kyrkor, den nedersta hänger rakt ovanför min gård, och här stannade jag för att prata med prästen.
Han såg ut ungefär som ortodoxa präster brukar: som en jultomte i svart. Snälla ögon, vitt, långt skägg. Och han börjar genast förhöra sig om vad jag själv har för trosuppfattning.
– Vet du varför Gud har skapat gränserna? frågar han.
Jag svarar att jag inte tror att Gud har skapat gränserna, utan att de är produkter av mänskligt högmod. Gud har skapat oss, argumenterade jag, till bröder och systrar. Människor har gjort oss till fiender.
– Det stämmer i och för sig, men framförallt har Gud skapat gränserna för att synd inte ska spridas. För tjugo år sen fanns inte all den synd vi ser här i dag, och se hur det ser ut nu: kvinnor som går halvnakna… Och allt det kommer från utlandet.
Fader Andrej, som han heter, går på om sina gränser. Ekumeni och samarbete innebär folkens och därmed kyrkans död. Katolikerna har dragit igång ekumenin för att krossa den rätta läran. Ryssarna har upphört att vara ortodoxa. Osseterna har knappast någonsin varit det. Och georgierna har nog också egentligen vänt tron ryggen, fast de hela tiden demonstrativt gör korstecknet så fort de ser en kyrka.
Så talar vi med varandra i ungefär en timme. Han är mild och vänlig i talet, har den där roliga georgiska brytningen i sin ryska och verkar aldrig aggressiv, trots att han talar i ett ganska kategoriskt och hårt tonläge.
När jag går vet jag inte riktigt hur man gör: ska man skaka hand med en präst? Ortodoxa skulle kyssa honom, men hur hälsar lutheraner på ortodoxa präster. Jag bugar mig lite lätt, backar ett par steg och ger plats åt en liten tiggargumma som ber om hans välsignelse.