Prat

Askö. Pären! Det kosmiska mysteriet! Den fullständigt orimliga matematik som säger att en potatis plus en plätt jord blir tio potatisar! I dag tullade jag på potatisskörden, mest för att kolla hur det såg ut. Potatisen har stått hög och grann i ett par veckor och blommat med vita blommor och det är utan tvekan så att jag varit nyfiken. Det kändes lite fånigt att lägga ut potatisen i fåror i somras, och de första skotten var ganska ynkliga. Men sen tog det fart: blasten sköt upp och är väl nästan meterhög nu.
Vi odlade ju alltid potatis hemma i Vännäs, och jag minns ständigt hur pass känsligt det var med skörden: frosten fick inte ta potatisen. Frosten brukade komma i slutet av augusti – överhuvudtaget verkade trädgårdskulmen och frosten sammanfalla. Att försvara mammas dahlior mot frost var det stora uppdraget i augusti. Och att se till att frosten inte tog pärena.
Alltså kunde jag ju inte för min livligaste fantasi tänka mig att man kunde ta upp potatis i juli! Men det gick. Min första egna potatisskörd står i köket och väntar på att bli lunch. Bara potatis. Salt. Lite dill och smör. Min egen potatis, min egen dill. Det funkade!

Askö. Mycket talar för att det kan bli ett fint svampår. De som intresserar sig för kantareller rapporterar om stora mängder ute i skogarna, medan jag hittills inte sett några karljohan på mina vanliga ställen. Men att gå i skogen och känna föraningen av svamp där ute. Snart kommer det att växa champinjoner och fjällskivlingar överallt, snart kommer jag att kunna lägga tidningar på verandabordet och sitta där och rensa, trä svamp på tråd och hänga upp under taket. Det är bara att konstatera – det finns så enormt med njutning överallt.

Askö. Från ryssvärme – rysshetta, snarare, i Moskva, storstadsbuller, tunnelbaneträngsel, espresso på uteserveringar. klubbar, pubbar… – till tystnad, svalka och en närmast bländande grönska hemma i pörtet i skogen. Det kan knappast kännas egendomligare. För bara några timmar sen kunde jag höra porschar dundra förbi på Mosfilmovskaja; nu kan jag, med lite ansträngning höra gräset växa: pumporna hörs definitivt – ett lite gurkaktigt knekande där de fyllnar till invid pärlanne. Jag är hemma, men en vecka i en världsstad sätter sina spår. Jag hade nog gärna stannat lite till.

Askö. Det är som det sägs i Karl-Bertil Jonssons julafton: ett väl utfört arbete skänker en inre tillfredsställelse och är den grund varpå ett välordnat samhälle vilar. Och nu har jag utfört ett arbete väl, och både jag, med en inre tillfredsställelse, och det välordnade samhället vilar. Kära läsare: det lyckades mig att sammanfoga vattenledningen med tvättmaskinen, och i detta nu, i skrivande stund ska jag kanske förtydliga, tvättar tvättmaskinen min första tvätt.
Ett par dagars skrämmande möten med den främmande hantverksdiskursen: ”vad äre för dimension?” ”Talar du om ett utkast?” Ett par onödiga vändor till och från röraffären, men nu har jag skruvat itu, satt ihop, tagit isär, vridit runt, skurat upp, skurit av, lagt blånor, bytt blånor. Och nu är arbetet utfört. Den nya, blanka maskinen morrar belåtet och tuggar lystet på mina underkläder.
Jag, däremot, ska värma gårdagens svamppytt. Det kommer också att skänka en inre tillfredsställelse.

Askö. Första fredagen på semestern. Vacker dag med många timmar i hängmattan. Jag har en utomordentligt bekväm, behagligt skuggigt placerad, hängmatta, och däri har jag legat och läst John Ajvide Lindqvists Människohamn.
Min tvättmaskin leveraredes också, men leveranskille berättade att jag behövde en koppling för att koppla in maskinen. Så jag letade fram en polygrip och började rörmoka.
Naturligtvis vet jag att man ska stänga av vattnet i förväg, så allt gick utmärkt. Och naturligtvis vet jag att det finns hur många dimensioner som helst på rör, så jag mätte. Och sen tog jag cykeln för att ge mig av till stan. Östhammar, alltså. Och rörmokarbutiken var naturligtvis semesterstängd: även rörmokare har hängmattor. Så jag handlade kopplingen på en byggvaruaffär. Och naturligtvis var det ingen där som hade minsta hum om vad som krävdes. Men jag köpte en koppling och cyklade hem. Och naturligtvis passade inte utrustningen det minsta.
Men det var roligt att vara i en stad och inte i en skog. Jag pumpade cykeldäcken och besökte biblioteket. Jag får tvätta en annan dag.

Askö. Häromnatten drömde jag att jag rensade ogräs. Jag nöp till om kvickrot och maskros och drog upp långa, långa rötter. Och i dag slog drömmen in! Under större delen av förmiddagen har jag knäböjt i grusgången och nupit om kvickrot och maskros och dragit upp långa, långa rötter. Coolt. jag är synsk!

Askö. Okej, tomten är översållad med smultron. Röda små skenfrukter i gräset. Och jag undrar mest – vad är dealen. Nog är väl jordgubbar bättre? Inte är det som relationen vildhallon – trädgårdshallon, där vildhallonen helt enkelt är vansinnigt mycket godare. Men jordgubbar är ju svårt mycket godare än smultron, dessa överreklamerade små underjordgubbar. Fast jag gillar namnet: smultron. Jag tycker det är lite spännande att bär nästan alltid på svenska slutar på -on: lingon, hjortron, odon, hallon… Melon. Citron.
Anyway – det är väl lite rart med små barn som plockar smultron på ett strå, men på det stora hela är väl smultron ganska meningslösa. Rara, men meningslösa.

Askö. Det finns ett särskilt slags guld som bryter fram när regnet upphör. Ett guld i buskarna och träden. Det finns ett annat slags guld i talltopparna sent på kvällen, när solen gått ner, utom för tallarna, som fortfarande kan se solen när de står på tå. Ytterligare ett slags guld finns mellan veden just innan elden tar sig i spisen. Och så finns guldet i den flädersaft som mognat färdigt. Det finns guld överallt; jag är en mycket rik man.