Prat

Askö. I dag, just i dag, är det exakt tjugo år sen jag blev uppringd av journalisthögskolan och erbjuden den sista reservplatsen. Ingen betänketid: kursen hade redan börjat för en vecka sen, och var jag inte på plats på måndag var det kört. Jag hade redan sagt upp mig från mitt jobb på Reso. Jag ville vidare.
Det var en rätt nervös helg, och jag hade rätt vaga föreställningar om vart jag skulle. Men på måndagen hade jag lyckats hitta vägen fram till institutionen för journalistik, medier och kommunikation för att ta mina första steg på vägen till tillvaron som världsreporter och uppburen publicist.

Askö. För att på rätt sätt göra isterband med dillstuvad potatis krävs: potatis, dill, mjölk, saltopeppar och en cykel, för att man ska kunna åka till konsum och köpa isterbanden.

Potatisen grävs upp och borstas av, skärs i tärningar och läggs i en stekpanna med olja. Man häller på mjölk, så att potatisen fortfarande bottnar. Och så får potatisen koka i mjölken i tio minuter. Sen hämtar man dill och klipper ner i stuvningen. Och under tiden har isterbandet fräst i en annan stekpanna, och så är det bara att äta.

Askö. Plötsligt talar alla om Bolt, och jag som har TV1000 och ser på de där små filmerna mellan filmerna tror som en idiot att alla talar om den tecknade filmen Bolt. Jag hade fullständigt missat att det är idrottstävlingar som pågår. Sen visade de på TV dagen därpå fyrahundra gånger hur en ung man från Jamaica hade sprungit satans snabbt i hundra meter.
Och jag blir så avensjuk. För min del ser det där historiska loppet ut precis som vilket sprintlopp som helst: en skock killar springer, en springer lite fortare än de andra. Jag ser inte det märkvärdiga. Det är som om jag vore färgblind, att riktiga människor ser nyanser som min defekta synnerv inte klarar. Sportblind.
Samma med fotboll. Jag blir avundsjuk på alla dem som har de här starka känslorna. För ett lag, för en spelare. Eller ishockey eller bandy eller vad fan som helst. Inte ens fotbolls-VM 1994 såg jag. Mina föräldrar var på besök, och jag skulle upp tidigt till jobbet – jag hade fått sommarjobb på Rapport – och jag minns hur jag irriterade mig på att mamma tjöt av engemang medan Sverige spelade mot Rumänien, medan jag låg och var vettskrämd över att inte duga på jobbet; mitt första TV-jobb.
Jag har aldrig varit särskilt framgångsrik i några idrotter själv. Jag var en ganska hyfsad målvakt i fotboll, för jag var inte rädd för bollen och inte rädd för att göra illa mig när jag kastade mig. Men i friidrott – bara feta Lena sprang långsammare än jag i skolan. Och mitt personbästa i höjdhopp är fyrtio centimeter.
Men jag klarar inte att förstå det som engagerar i idrott. Folk försöker förklara – spänning, bla bla. Jag är säker på att jag skulle tycka att den tecknade filmen Bolt är mer spännande än en aldrig så historisk idrottsprestation. Men tänk vad roligt alla de där har, som har så mycket spännande i sin värld. Som jag inte har.

Askö. Jag vaknar, som vanligt, till skottlossning. En underligt synkoperad rytm till symfonin av vind i löv och fågelsång. Det här är tid för att öva upp skyttet inför älgjakten, och jaktskyttebanan härintill är flitigt bokad. Jag har uppenbarligen blivit felprogrammerad på något vis, för ljudet av skottlossningen väcker starka känsor av trivsel. Jag är hemma. På verandan. Till och med en regnmulen dag som i dag blir jag genomlyst av morgonljus, morgonsus i träden. Morgonhumlor surrar bland morgonlavendel och morgonsalvia. Morgonflox och morgonrudbeckia i rabatten utanför. Pang, pang, pangpang. Det är som poeten sa: ”it’s fucking great to be alive”.

Askö. Det är något visst med den här tiden på året. Hösten ropar från skogen och ger sig till känna, men sommaren sitter lugnt och tryggt och uppför sig som om ingenting kan rubba den. Allt är fylligt och runt, uppsvällt av mognad och fruktbarhet. Grönheten är grön på ett nytt sätt.
En regnig dag ger höstkänsla, en solig dag: sommaren är evig. Kvällarna mörknar och ljuden från skogen blir annorlunda. Lavendeln blommar och dignar av fjärilar och under björkarna kommer de första björksopparna fram.
Stans sommargäster flyttar söderut, till hårda hus av sten och balkonger mellan ekande gårdar. Inga svalor flyger längre mellan grantopparna. Fem blommor sitter högst upp på en gänglig och nästan tom fingerborgsblomma: förgänglighet! Men för en humla verkar de här sista blommorna vara ett fynd: hon snokar noggrant igenom blommorna och flyger hem till hummelhuset, uppfylld av chanserna på att bli Månadens Medarbetare.

Askö. Jag vaknade tidigt i morse och insåg att jag hela natten legat och lagat rör. Jag steg upp, slog av vattnet för hundramiljonte gången, tog i tu rörkopplingarna och la på extra långa blånor, extra kladdigt rörkitt. Skruvade dit kopplingarna med lite extra styrka och – nu droppar inte kopplingarna längre. Golvet är torrt. Livet är vackert, och i kväll ska jag på opera.

Askö. Ett fint gammalt axiom lyder: if it ain’t broken, don’t fix it. Det irriterade mig att det droppade lite från ledningen till tvättmaskinen. Jag bestämde mig för att sätta dit linblånor. Jag skruvade glatt loss alla kopplingar och rev blånor i lagom längd och skröv så fast kopplingarna igen. Och naturligtvis, när jag slog på vattnet igen, uppstod dekorativa små fontäner i stället för det löjliga lilla droppet. Stängde av vattnet, av med kopplingarna igen. blånor och täckkitt. Ihop med eländet. När jag försiktigt slog på vattnet igen: nästan bra, men sämre än tidigare. Nytt försök. Nästintill acceptabelt. Men nu började tvättmaskinen konstra i stället.
På’t igen. Efter ytterligare ett par isär- och ihopsättningar fungerar nu hela anläggningen nästan lika bra som innan jag lagade den. Fast det droppar mer. I morgon ska jag laga sönder rören ännu mer. Det är trots allt ganska roligt att moka rör.

Askö. Prideveckan lider mot sitt slut. Nu är det dags för Prydveckan.

Hallå där, Per Enerud, som arrangerar den första prydfestivalen i Askö. Vad är ”prydfestivalen” för nånting?

– Prydfestivalen är framförallt en manifestation för oss som tycker om att ha kläder på oss utomhus. Vi som kämpar för rätten att generat titta bort inför synen av naken hud. Proud to be Prude är vår paroll.

Vad gör man på en prydfestival?

– Ja, jag brukar gå omkring påklädd här på tomten. Långbyxor, naturligtvis (jag är ju faktiskt konfirmerad). Ja, och så dricker jag en kopp kokkaffe och tar mig en mandelkubb (på rea på Ica inne i stan). Kanske hör jag en stund på Sommar, om det inte för mycket snusk. Melodikrysset kan också passa. På kvällen tittar jag en stund på TV. Discovery har ofta bra program.

Men är det inte trevligt med alla glada människor som stolt lever ut sina sexualiteter.

– För dem är det säkert trevligt och jag vill eftertryckligt framhålla allas rätt att hålla på hur de vill med vem de vill. Och samtidigt vill jag därmed för min egen del också framhålla min rätt att hålla det där för mig själv. Jag är pryd, inte asexuell. Jag skulle rentav vilja påstå att jag vill resexualisera människokroppen genom att återge den dess hemlighetsfullhet. Sexualiteten är en öm blomma som inte mår bra av skarpt ljus och buller.

Ska man uppfatta Prydfestivalen som en puritansk och livsförnekande manifestation av gamla stofiler?

– Ja, gärna. Stofili är en underskattad perversion. Det här är vår festival. Ja, min, då, eftersom det ju bara är jag som deltar.