Prat

Enköping. För ungefär tjugo år sen var jag hårt engagerad i jakten på det perfekta svartbrödet. Det finns egentligen redan – Borodino-brödet från Ryssland, men hur skulle man kunna producera det i Gottsunda? Det var den uppgift jag slet med. Och misslyckades med. Jag testade mängder av olika slags surdeg och råg och kryddor, och än i dag har ingen lyckats baka Borodino-bröd utanför ex-Sovjet.

Det här vill jag ha sagt för att markera att när jag nu än en gång börjar experimentera med bröd, så apar jag inte efter någon trendig trend, utan fortsätter en gammal tradition. I dag tappade jag upp min första sats vildjäst i en fin burk. Nästa helg ska jag provbaka. Men Borodino-brödet kommer jag knappast att uppnå – det är något med vår råg som inte är som rågen är i Ryssland.

Enköping. När jag var femton började det snackas om att Beatles hade återförenat sig i smyg för att kolla om det var DE eller deras namn som sålde. Min musiklärare på Hertsöskolan visste att jag gillade Beatles och han spred snällt ryktet till mig. Det band som utpekades som de återförenade hette Klaatu och fanns naturligtvis inte på någon skivaffär i Luleå.

Lyckligtvis hade vi med stor möda lyckats samla ihop till en ohygglig massa pengar, så över Valborg i nian kunde vi ta bussen till Stockolm, där det fanns större skivaffärer än i Luleå. Och visst hade de Klaatu – andra skivan, Hope.

Häromdagen råkade jag nämna Sune Violent and the Glassbreakers för en kompis, och damen i fråga hade aldrig hört talas om verket. Och eftersom vi hade Internet nära till hans kunde jag hitta låten – från Norrbottens järns album Drömmarnas värld. Musik, skivomslag och allt – på en rysk sajt…

Hallå, hallå, alla jävla bönder

här kommer vi, som super och slår sönder

Hotellets lyxinredning kan ni stoppa upp i häcken

Snacka med vår manager, så skickar han er checken

Och även Klaatu, tamefan, som alltså tidsmässigt är ungefär samtida. Den skivan lyssnade jag på i stort sett dygnet runt i säkert två år. Mitt vinylex ligger antagligen nere i förrådet, om inte min förstfödda norpat den av någon anledning. Klaatu är finnbara på youtube. http://www.youtube.com/watch?v=IrpindPrm6s&feature=related och http://www.youtube.com/watch?v=elhTaC6jr88&feature=related och http://www.youtube.com/watch?v=erL15K5eRnI&feature=related

Men jag tycker nog att Klaatu har överlevt bättre än Norrbottens järn.

Enköping. Jag sitter hemma och slöar på dagen, och inser att alla program handlar om kläder och mat. Och jag inser tillika att jag tycker att mat och kläder är ointressanta. Jag både använder och behöver såväl mat som kläder, men jag tycker inte vare sig det ena eller andra är intressant. Mode är lika ointressant som fotboll. Mat är lika ointressant som dans.

Det här är nog nästan så nära man kan komma kätteri i dagens Sverige. Mat och mode är på något vis kvintessensen av det vi förutsätts älska i konsumtionssamhället. Men kan jag rå för att jag tycker att det är tråkigt att hacka lök och steka köttslamsor? Men alla våra medier förutsätter att vi fascineras av köksarbete.

Men effekten har blivit att mat har förvandlats till en tung prestigegrej. Har man gäster så gäller det att komponera en sofistikerad meny av märkvärdiga råvaror, tillredda med sällsynta och exotiska metoder. Det finns åtskilliga undersökningar som visar att ta emot gäster utgör en svårartad stress. Så pass att man hellre låter bli. Och så lägger man förmögenheter på fina kokböcker, men äter Familjen Dafgårds uppmikrade Herrgårdskebab, rea denna vecka på Ica Nazi.

Jag har bestämt mig för att undvika kokböcker. Jag har Vår kokbok – världens tristaste och enklaste kokbok – och det får räcka. Men jag tänker aldrig plocka hem frysta grönsaker eller djupfrysta middagar. Och aldrig att det kommer pulvermos över min tröskel.

Enköping. Jag har alltid varit svag för den här perioden – efter julhelgerna, då årets raksträcka börjar. I flera veckor råder arbetsro, fem dagars vecka, lite vila. Vardag, helg, vardag, helg i en behaglig rytm. Inga tramsiga klämdagar och dumma ledigheter och högtider som kräver middagsansträngningar. Bara en skön blandning av jobb och inte jobb. Det blir ljusare ute – redan i slutet av januari märker man det. Och det här är en tid som går som en blixt. Talgoxarna börjar sjunga. Februari kommer med den riktigt stränga kylan, men också med dagsmejan. Och i mars är det allvar. Vintern är bruten och vi behöver inte längre den här expressnabba perioden. I april saktar tiden in igen och i maj tar den små små steg som inte börjar sträckas ut förrän i augusti.

Enköping. Det är ju så modärnt och käckt att twittra, men jag har lessnat.

Enköping. Det råder svinkyla utomhus och snö. Jag har varit lite tystlåten under en period, och undanhållit alla mina läsare alla detaljer om allt märkvärdigt jag hittade när jag snöt mig under en kortare sjukdomsperiod. Ber om ursäkt om detta. Nu är näsan tom, året nytt och inget inskrivet i kalendern. Kalenderbladen är oskrivna som nysnö, och jag har alla möjligheter att lägga mig på rygg och göra änglar.

Så börjar jag året: med änglar i min oskrivna kalenders nysnö! Gott nytt!

Enköping. November är månaden utan skuggor, utan konturer. Utan färger. Novemberdimman är den gråaste dimma som finns, smeksam och våt. Det som kallas dagsljus så här års är inte ljus, det är omörker. I omörkret kan inga skuggor uppstå. Ingenting är torrt, våta kvistar slår mot ansiktet på cykelvägen när mörkret väl blivit alldeles mörkt. Men stadsmörkret är inte skogsmörker. Stadsmörkret är blekare, tunnare. Det ligger hela tiden ett skikt av omörker över mörkret, ett skymmande skikt av omörker som gör att man aldrig ser stjärnorna. Aldrig svärtan i en kall natt. Aldrig vintergatan och aldrig det iskalla knastrandet under tofflorna på väg ut till dasset.

Stadstystnaden är inte heller skogstystnaden. Inte ens mitt i natten blir tystnaden tyst. Vattenledningar susar och någon passerar tjoande förbi på vägen. Människan är mindre här, men fler. I skogen är människan större, men skogen är ännu större, och mörket och tystnaden och himmelen.

Enköping. Ett problem när man flyttar till en ny bostad, är att man inte har gardiner. Efter en vecka som wannabe-Laestadian har jag nu tröttnat på att inte ha gardiner, så jag gick till Åhlens för att handla gardiner. Och en gardinstång.

Ska väl säga att jag inte riktigt kan uppamma samma passion för gardiner som min gamla mor, som hade ett passionerat förhållande till alla former av textilarrangemang i fönster.

Jag köpte ett par raka historier som förlänar min lilla bostad en stram elegans. Stiligt.