Enköping. November är månaden utan skuggor, utan konturer. Utan färger. Novemberdimman är den gråaste dimma som finns, smeksam och våt. Det som kallas dagsljus så här års är inte ljus, det är omörker. I omörkret kan inga skuggor uppstå. Ingenting är torrt, våta kvistar slår mot ansiktet på cykelvägen när mörkret väl blivit alldeles mörkt. Men stadsmörkret är inte skogsmörker. Stadsmörkret är blekare, tunnare. Det ligger hela tiden ett skikt av omörker över mörkret, ett skymmande skikt av omörker som gör att man aldrig ser stjärnorna. Aldrig svärtan i en kall natt. Aldrig vintergatan och aldrig det iskalla knastrandet under tofflorna på väg ut till dasset.
Stadstystnaden är inte heller skogstystnaden. Inte ens mitt i natten blir tystnaden tyst. Vattenledningar susar och någon passerar tjoande förbi på vägen. Människan är mindre här, men fler. I skogen är människan större, men skogen är ännu större, och mörket och tystnaden och himmelen.