Prat

För några år sen halades den sovjetiska flaggan från Senatshuset i Kreml, och åtminstone jag trodde att de sovjetiska idealen var döda och begravda. Visst väsnades en massa nostalgirörelser i och utanför ex-SSSR om en gammal god tid som aldrig existerat, men på det stora hela var de ideal och värderingar som Sovjetunionen representerade historia.

Men så upptäcker jag att utan att någon märkt det har USA förvandlats till en Sovjetrepublik. Kanske inte politiskt ännu, men kulturellt, socialt.

Ett grundelement i Sovjetideologin var ”familjekulten” – familjen var kommunismens innersta kärna. Sovjetunionen hävdade en starkt traditionell heterosexuell familjetyp där mannens uppgift var att försörja och leda, och kvinnans – omsorg och underhåll.

Vi tror väl lite till mans (och kvinns) att det här är ett familjeideal som är på väg bort, men så ser jag på TV5 hur en superamerikansk TV-serie – Seventh Heaven – hävdar rent sovjetiska familjeideal.

Okej, vidare. I det USA jag minns från när jag var liten rådde idealet ”Ensam är stark”. En amerikansk hjälte var alltid en ensam maverick som gjorde uppror mot trångsynta regler och litade till en högre moral. Om en Bad Guy kunde gömma sig bakom advokater och idiotiska lagar, så hade Dirty Harry alltid den moraliska rätten att gripa, döma och utföra domen. Det fanns en rättare rättvisa i individens moraliska kompass.

I dagens Sovjet-USA representeras rättvisan av ett arbetande kollektiv inom offentlig sektor. Helst inom försvarsmakten eller de rättsvårdande myndigheterna. Ofta inom vård och omsorg. Likväl – ett kollektiv. Samarbete, respekt för hierarkier – sådana är idealen i det USA som manifesterar sig i masskultur.

Jag noterar också att amerikanska arbetsplatser verkar ha tagit till sig den ärke-sovjetiska grejen med att hylla Arbetets hjältar – i Sovjet fanns som regel tavlor där särskilt framgångsrika arbetares porträtt exponerades. Och samma grej i skolorna: det ohöljda hyllandet av geniet, guldmedaljer till de framgångsrika. Föreställningen om ett avantgarde som ska inspirera massorna.

Och utrikespolitiskt… Precis som Sovjet hävdade rätten att av politiska skäl ingripa militärt i andra länder, har USA tagit på sig en liknande uppgift. Ideologispridning och statsbyggnad är den utrikespolitiska visionen. Hallå? När hände allt det här?

En gymkedja gör aggressiv reklam för sina tjänster. I ett ursinnigt tempo springer och hoppar och kastar och boxar slanka unga snygga människor och sätter sig därefter lätt svettiga runt halslinningen och ler lustfyllt i ett trendigt träfärgat omklädningsrum. Budskapet är naturligtvis att hos just den gymkedjan blir man slank och ung och snygg och får en snofsig väska på köpet.

Jag har skrivit tidigare om en bok som retade mig ursinnig för några år sen, om löpning, där samma fenomen kunde observeras – alla bilder föreställde leende, slanka, unga människor.

Och det är klart – även jag vill ju bli ung och slank, och jag vill också le. Men jag är nästan helt säker på att just den här formen av reklam är det som knäcker alla oss som verkligen måste strida mot övervikt och dålig kondis. Jag känner aldrig att jag har lust att le när jag springer min halvmil i Fagerskogen. Skulle det vara lätt och njutningsfullt att träna skulle knappast så många ha svårt att motivera sig.

Och varje gång jag ser den äckliga reklamen från det dyra gymmet känner jag det som en personlig förolämpning. Du passar inte hos oss. Du är för tjock, ful, gammal och svettig för att få vara med oss och hoppa. Förmodligen har jag för dåligt med pengar också.

Nu har jag sprungit i en månad och jag tycker nog att jag börjar få lite snurr på träningen. Det gör inte ont längre. Jag känner att jag nog skulle orka springa ett eller kanske två varv till, om det inte vore för det svåra underlaget och all snö. Det är inte roligt, men jag känner att det funkar. Min vilja är starkare än min ovilja. Men jag svettas som en gris och tror jag känner måttlig lust att brista ut i ett bländande lyxgymleende.

Först vill jag ha det sagt: jag är enormt nöjd med årets vinter. Minusgrader och snötäcke sen mitten av december, och inget talar för att allt ska smälta ner förrän långt fram i mars. Jag stormtrivs med allt det vita, jag tycker det är härligt med den kalla luften och solen är aldrig soligare än när den reflekteras i en miljon miljarder snöflingor på marken. Jag känner stark längtan efter att leta upp en renfäll och lägga mig i en snödriva.

Icke desto mindre börjar jag känna mig trött på att springa i nysnö. I natt snöade det igen, inte så mycket, men tillräckligt för att det skulle vara slitsamt. Fötterna sjunker ner och glider undan; underlaget är ojämt och knöligt. Det är jobbigt. Det är lite märkligt när jag lämnar elljusspåret och kommer ut på asfalten – plötsligt känns det som om jag tappat en massa i vikt.

Men bortsett från löpspåret: jag säger JA till vintern!

Och så musiksnobberiet:

Taschen – Carnival

Wire – Boiling Boy

Nuria Lita – Kafez

Sage Francis – Personal Journal

Telepopmusik – Close

Wire – It’s a Boy

Muslimgauze – Namiki an Wadda

En vanlig runda utan snöproblem eller andra excesser. Det vara bara att spring och springa. I dag reflekterade jag över att det är hemskt vackert i skogen, men snöklädda svartgröna granar, och så reflekterade jag över att folk rastar sina hundar i skidspåren. Vad är det med människor som har hund? Varför tror de att skidåkare vill få hundskit på skidorna?

Dagens musik:

Запрещенные барабанщики – Куба рядом

Запрещенные барабанщики – Я рыба

Wire – The Queen of Ur and the King of Um

Aziz – Return to the Pharaoh

Disco Kids – Starlite

Black Devil – Follow Me

Liquid Liquid – Cavern

Cabernet Deneuve – Какое мне дело?

Soligt och kallt i dag, spåret lite mer upptrampat och lättsprunget. För första gången på rätt länge gick det lite fortare att springa. Men målet, att springa en mil på under en timme, känns väldigt avlägset.

Men det ska sägas att det känns bättre att springa när det är soligt och kallt, som nu. Jag gruvar mig för när det börjar töa ordentligt, och spåret blir moddigt och halt.

Dagens musik:

Кино – Пачка сигарет

Shellac – This is a Picture

Faxe – Time for Changes

Kiko – Electricity

Le Tigre – Deceptacon

Klaatu – Hope

μ-zic – World of Leather

Krishna P – Circulate

Varenda en jag talar med om att jag börjat springa kommenterar det hela med ”så härligt”, och så talar de om att hur sköööönt det är att springa. Varje morgon när jag vaknar, så tänker jag med fasa – snart ska jag ut och springa. Det är bara avskyvärt och jobbigt. Och jag har noterat att jag börjar svettas snabbare nu, än innan jag började springa. Det finns inte ett korn av det berömda löparknarket i mig. Det är rätt skönt när jag kommer hem och vet att jag inte ska springa på nästan 24 timmar. Men annars finns det inget som är skönt med att springa.

Dagens ipodskörd:

Nine Inch Nails – Head Like a Hole

Klaatu – Across the Universe in Eighty Days

Muslimgauze – Beit Nuba

Gogol Bordello – Huliganjetta

Zetat – Summer Breeze

Кино – Печаль

μ-ziq – Autumn Acid

Frank Zappa – No 3. Second Movement – Presto

New Order – Regret

Det är lite tröstlöst att springa en halvmil i nysnö, men det har sin charm ändå. I dag var det ett ymnigt snöfall när jag sprang, och man kan inte vara på dåligt humör när det snöar lapphandskar över världen. Men trött kan man bli. http://jogg.se/?sida=tdbfull&id=19475

Dagens musik:

New Order – Regret

Front 242 – Welcome to Paradise

Drexciya – Black Sea

Splint – Don, aman

Shellac – Canada

Underworld – Born Slippy

Klaatu – Prelude

New Order – Shellshock

Jag har gnällt högljutt över djupsnön i löpspåret i Fagerskogen, men så läste jag på ett löparforum att Gunder Hägg rekommenderade löpning i djupsnö som en mycket effektiv träningsmetod. Redan nu kan jag konstatera att jag är snabbare än Gunder Hägg, vilket med tanke på att han är död sen 2004 kanske inte är en så imponerande prestation.

I vilket fall som helst är det tydligen inte många som löptränar just nu, för spåret blir aldrig riktigt upptrampat: jag får liksom inget fäste att skjuta ifrån med fötterna när jag springer, och det ojämna underlaget gör att fötterna glider hit och dit. Jobbigt, men i dag gick det ganska bra.

Dagens musik:

New Order – Shellshock

Joe Michael – Dancing

Gogol Bordello – Haltura

Rewind – Night in the City

Starry Shehan – Don’t Cry

Balqis – Habibi

The Rapture – Heaven

LCD Soundsystem – Give it Up

Jag konstaterar ibland att det verkar som om det är mitt undermedvetna som manar fram musiken ur shuffeln: det kan inte vara en slump att en låt med titeln Give it Up kommer upp. Eller Shellshock! Eller Haltura!