Betyder inte ryssars liv något?

Jag sitter i Enköping och hör om terrorn i Moskva. En stad som jag känner bättre än någon annan stad i världen. Bättre än Stockolm, definitivt bättre än Enköping. Jag bodde nära en av stationerna. Och jag ville naturligtvis följa nyheterna. Ingen jag känner verkar ha varit drabbad, men det är ändå… Min stad.

Och nästan på en gång dyker konspirationsspåret upp. Det är inget konstigt med det – även vid Elfte september fördes det fram idéer om att Bush själv låg bakom. Men det har ju aldrig varit en del av den normala rapporteringen. Vi skulle aldrig acceptera att en svensk reporter skulle spekulera om inte spanska regeringen själv lade ut bomber i Madrid. Att Tony Blair sprängde tunnelbanan i London. Men i Ryssland är det acceptabelt. Alla svenska medier bollar med teorin om att ryska politiker mördat fyrtio Moskvabor som en del i en maktkamp mellan olika läger.

Det kanske kan tänkas att det finns en sådan maktkamp – men är det rimligt att sitta och gissa om saker som ingen människa kan veta något om? Är det rimligt att ge utrymme åt konspirationsteorier bara för att vi talar om Ryssland? Kanske ska vi börja betrakta Sions Vises Protokoll som en relevant nyhetskälla? Eller? Jag kan hitta massor med förklaringar till allt ont i världen genom en snabb googling. Välj din fiende.

Varför uppfattar vi det som rimligt att svenska journalister och ”kännare” anklagar ryska ledare för att döda ryssar? Utan att vi har minsta bevis för det? Varför? Och varför uppfattar vi det rimligt att svenska medier spekulerar om saker som de inte har minsta aning om? Varför nöjer vi oss med att hitta på om sådant som vi aldrig kan få reda på, i stället för att berätta om det som hänt: en tragedi, ett utbrott av våld i en stad i Europa.

Spaghetti?

Jag undrar egentligen vad det var som avhöll våra mödrar från ris och spaghetti i forna dagar? När jag var liten och skulle fylla år, vilket inträffade mycket mer sällan när jag var ett barn än numera, då fick jag önska vad jag ville till mat på min födelsedag. Och då ville jag äta RIS. Denna extremt lyxiga, flärdfulla, exotiska rätt som jag betraktade som själva godhetens godhet av matvaror. Inget lockade mer än ris, och inget kändes mer njutbart än ris på min födelsedag.

Och spaghetti! De dagar då spaghetti serverades… Det var högtider!

Annars åt vi ju potatis. Ärtsoppa. Bruna bönor. Mamma gjorde storkok som hon frös in i mjölkpaket och ställde i frysen. De tinade sedan upp och konsumerades.

Men vad var det med ris och pasta som fick våra mammor att fasa? Ansågs ris och pasta livsfarligt för små barn på sextio–sjuttiotalet? Ansågs det näringsolämpligt? Krångligt?

Jag har ofta undrat över det där. Och nu ringer äggklockan: pastan är kokt!

Tvättstugetvivel.

Jag är en stor tvättstuguentusiast. Denna demokratiska institution, som ger vanligt folk tillgång till kvalificerade och kraftfulla tvättmaskiner. Denna multikulturella mötesplats. Men i dag utsattes jag för min första tvättstugulapp: ”Jag har tagit fel tid”.

Här kommer jag full av förväntan och smutsvätt för att tvätta min smutsiga byk, och så möts jag av en tvättstugudörr med dubbla lås och en sån lapp, skriven med darrig pensionärshandstil. Jag kommer inte in i tvättstugan. Om jag inte skulle använda trubbigt våld mot låset. Och tvättiden efter är upptagen och i morgon är själva jag upptagen.

Plötsligt förstår jag känslorna bakom formuleringar som ”Den som inte rensar luddfiltret ska dö”. En känsla av hopplöshet, av andra människors förakt för gemensamma regler. Jag inser den bottenlösa egoismen som låter en människa helt cyniskt gå in i en bokad tvättstuga och STJÄLA den av mig. Det finns ondska som krigsförbrytartrimunalen i Haag liksom aldrig når fram till. Och en säck av otvättad tvätt får vänta på bättre tider. Lediga tider.

Och utanför töar rekordvintern bort som metronomslag i en begravningsmarsch.

Plusgrader.

Så vitt jag vet sprang jag nu i dag för första gången i plusgrader, sedan den heroiska nystarten i januari. Det snöade dessutom i natt, så det låg ett litet täcke kramsnö över spåret, vilket egentligen inte var någon nackdel: fint fäste och mjukt att springa på. Inte ett dugg halt. Jag märkte i dag att jag tänkte på annat medan jag sprang (jag funderade över Georgien och den underliga skandalen, där TV-kanalen Imedi publicerade en fejk-nyhet om att Ryssland invaderat igen). Det här måste ju innebära att jag gjort framsteg.

Tiden hyfsad, sämre än i förrgår, men hyfsad.

Låtlistan i dag:

Wire – A Public Place

Sonar – Close Your Eyes

Underworld – Luetin

The Stone Roses – I Wanna Be Adored

Konfekt – Drive

Taking Back Sunday – Set Your Phasers on Stun

Кино – Прогулка романтика

Vårvinter.

Allt funkar eftersom jag springer på morgnarna. Det är fortfarande ganska kallt om nätterna, och när jag springer, vid niotiden, har inte snön börjat slaska ordentligt ännu. På vägen till skogen finns det ett par våta ställen, det finns ett par ställen med barmark, men mest är det fast, hårdpackad snö fortfarande. Och inte förfärligt halt. Och i själva skogen är spåret hårt, knöligt, men inte svårsprunget. Och min tider är ganska okeja.

Men den stora grejen är väl ändå den starka känslan av vårvinter. Varje cell i min kropp ropar efter renfäll, apelsin och chokladtermos. Solen är aldrig soligare än så här års.

Och i lurarna kvittar följande:

Rey Ra – Marrakesh

Red Sparrowes – Alone and Unaware, the Landscape was transformed in front of Our Eyes

Alice Deejay – Better off Alone

Ada – Each and Everyone

Black Devil – Timing, Forget the Timing

The Rapture – Olio

Jubileum.

15 januari började jag springa efter ett 15 månaders uppehåll. I dag sprang jag mitt 29 pass sedan nystarten. Just den här veckan har varit riktigt bra: varje dag har gått snabbare än den föregående, och då känner jag ändå att jag har fått hålla igen lite på grund av halkan.

Strängt taget tycker jag det känns bra att kunna se hur pass snabbt jag ”kommit tillbaka”. Det första som försvann var träningsvärken; det tog bara några dagar. Och nu, två månader efteråt, är jag nästan tillbaka på samma tider som före upphållet. Det är ett bra tag kvar, men det känns som om jag är på väg dit.

Det som kanske känns bäst är att jag liksom envisat mig igenom alla tunga perioder. Djupsnö och leda. Jag tycker fortfarande det är förödande jobbigt och gör ont och allt, men jag vet ju att jag klarar det. Det finns ingen anledning att låta bli. Och nu kommer snön så småningom att töa bort, och då kommer det ju att bli ännu enklare att springa.

I lurarna i dag:

Muslimgauze – Please Leave Calcutta as You Found it.

Bedhead – Beheaded

Cabernet Deneuve – Какое мне дело?

Muslimgauze – Rent a Hookah

A Silver Mt. Zion – Broken Chords Can Sing a Little

The Clientele – From a Window

Кино – Война

Rekord!

I dag sprang jag som en oljad blixt i medvind och utförsbacke. Snittiden på kilometern blev 6,34 och det är väl egentligen inte så vansinnigt imponerande, men det var roligt ändå att springa snabbare än jag gjort på 15 månader. Jag tycker det är rätt skönt att veta att det går att komma igång igen, och jag har korpat åt en plats åt träningen i min extremt glesa agenda.

Det ska bli skoj att se hur tiderna blir när jag får springa på ett torrt och jämt underlag. Nu är halkan här, och det är i synnerhet jobbigt på cykelvägarna ut mot Fagerskogen. Här och där finns det bar asfalt och det fäste jag får då känns nästan skrämmande.

Men jag måste ändå säga att det är förunderligt vad lite folk det är i Fagerskogen! I dag såg jag för ANDRA gången på hela vintern en skidåkare. Sammanlagt har jag sedan mitten av januari, på två månader alltså, bara sett några enstaka motionärer.

Kanske är det att jag springer på morgnarna? Alla andra tränar efter jobbet.

Och ingen annan får lyssna till exakt den här låtlistan:

Kid Koala and Money Mark – Carpel Tunnel Syndrome

Кино – Алюминивые огурцы

Isolée – logiciel

A Silver Mt. Zion – Blown-Out Joy from Heaven’s Mercied Hole

The Committee – Dub U Say

New Order – Temptation