Prat

Folk brukar bli lite förvånade när jag säger att den dominerande drivkraften i Rysslands aggressiva utrikespolitik är romantiskt betingad. Vi svenskar föreställer oss gärna att krig är en fråga om konflikt kring resurser. USA startar krig för att få tillgång till olja. Sverige krigade på medeltiden för att ta kontrollen över Östersjöhandeln. Krig är ett instrument för att ta något man vill ha som motparten inte vill ge ifrån sig godvilligt. Det är rätt begripligt. Tryggt. Vi kan vänta oss att det blir fred bara alla fått sina behov mättade.

Men det är ju inte så.

Visst kan vissa krig (och andra typer av våld) förklaras med sned resursfördelning eller rovhunger rent generellt, men jag tror att om man skulle gå igenom världshistoriens alla casi belli skulle de nog ändå uppfattas som rätt tunna. Och aldrig att ”Jo, men vi MÅSTE ju bara få kontrollera Dardanellerna” skulle använts som casus belli. Nej, förvånansvärt ofta är krig, även i modern tid, en fråga om heder. Krig är ett uttryck för en hederskultur.

Vi kan se det i svensk, ganska ny, historia. Den ökända historien om den ökända hästen från Troja; Karl Gerhards text 1940 till Isaak Dunajevskijs musik, där han beskriver Nazitysklands ambassad som en trojansk häst. Svenska myndigheter ville förbjuda Karl Gerhard från att framföra sången, för att inte förolämpa Tyskland. För. Att. Inte. Förolämpa. Tyskland. Tredje rikets heder stod på spel; anfall Stockholm omedelbart!

Peter den store förklarade krig mot Sverige med hänvisning till att han blivit småsnålt bemött under en resa (inkognito) till Riga, som vid den här tiden var under svensk kontroll.

Kriget i Ukraina handlar om att de ryska ledarna vill att landet ska erkännas som stormakt. Det är alltså en fråga om heder. Det här var även orsaken till angreppet på Georgien. HEDER är den resurs Ryssland går till krig för. Och det är strängt taget ett romantiskt begrepp.

Det är många som föreställer sig att Putin ”inte kan tillåtas förlora ansiktet” genom för hårda krav på Kreml. ”Ge Putin lite Ukraina så han blir glad”. Men det är inte så hederskulturen fungerar. Det finns inget som Putin vill ha i Ukraina, inga territorier, inga råvaror, inga handelsvägar. Att tro att Putin skulle nöja sig med si eller så många kvadratmeter territorium är som att tro att våldtäktsmän skulle bli snälla om bara fler kvinnor vore villiga att ha sex godvilligt med dem.

En romantisk föreställning om storhet, ära, heder och allt sånt blarr tillåter Putin att utöva våld mot ett grannland, mot hela världen. Kriget i Ukraina är ett emotionellt krig. Ett romantiskt äventyr.

Det har under några månader pågått en kampanj mot transpersoner i det offentliga rummet. På ytan verkar det här rätt bisarrt. Varför lägga ner all denna hatfulla energi på män som vill klä sig som kvinnor? Är verkligen sagostunder med drag queens ett hot mot samhällets bestånd? Nej, det är det nog ingen som tycker. Det är väl vanlig moralpanik i stil med videovåldet och dansbaneeländet. Vi kommer att le ironiskt om några år över alla heta känslor kring en ynklig fråga.

Nej, mitt intryck är att det här är något mycket allvarligare. Kampanjen mot drag queens, och i förlängningen transpersoner, är ett medvetet grepp för att dra in homofobin i det politiska samtalets mittfåra. Det ska bli normalt att angripa HBTQI-personer. Acceptabelt. Hatets temperatur ska höjas försiktigt.

Det är så en hatkampanj fungerar. Angrip periferin. Skapa en föreställning om att barnen är hotade. Skapa en föreställning om att sagostunder med drag queens är ett sätt att sexualisera barn. Sexualisera barn – för att mätta pedofilernas hunger. Drag queens är ju, antyds det, ett slags pedofiler! Varför skulle de annars klä ut sig till kvinnor och tjata om att få låta barn sitta i knät på dem. Sådana är de, bögarna.

Homofobin är förmodligen den mest framgångsrika hatkampanj vi sett i Europa efter andra världskriget. Ännu för 30 år sedan verkade hatet mot HBTQI-personer sjunka undan. Diskriminerande lagar avskaffades. Polen är ett intressant exempel – landet avkriminaliserade manlig homosexualitet 1932 (Ryssland var först i Europa redan 1917, men återkriminaliserade den manliga homosexualiteten 1933). Att Polen i dag uppfattas som EU:s mest homofobiska land har inget att göra med polska traditioner eller polsk kultur eller nåt. Det är ett resultat av en systematisk och metodisk bearbetning av opinionen.

Hat har i alla tider varit en del av det offentliga samtalet i Europa, men demokratin har ganska framgångsrikt kunnat marginalisera hatretoriken. Antisemitismen i Sverige är förvisad till extremistgrupper; i vissa fall kamouflerad till ”antisionism”, men på det stora hela – ingen i det politiska samtalet lyfter fram ”judefrågan”.

Även ”judefrågan” på 30-talet formulerades som ett angrepp på periferin. Under nazisternas tidigaste tid angreps östjudarna – de trasiga flyktingarna från revolutionens Ryssland. Det var inte judarna som var problemet, nej, det var de konstiga östjudarna. De som inte var som våra judar. Så småningom, när hatet mot östjudarna blivit comme il faut, ja, då kunde man gå vidare.

Dagens kampanj mot sagostunder med drag queens kan verka löjlig, men, för att citera Shakespeare (ja, eller egentligen översättaren Carl August Hagberg), det är metod i galenskapen. Det är en metod för att få oss att acceptera hatet. Det är medvetna grepp för att få oss att hata, och sedan hata fler och fler. Och fler. Det är metod för att göra oss hatfulla.

Det är i sommar 29 år sedan Aljaksandar Lukasjenka vann presidentvalet i det land som vi på den tiden ännu kallade Vitryssland. Han var en fullblodspopulist som lyckades formulera ett budskap som resonerade med stora delar av väljarkåren: sovjetnostalgi, längtan efter ordning och en känsla av att allt är någon annans fel.

Lukasjenka var en lantis som med visst fog kunde kalla sig själv för en man av folket. Ingen partikarriärist, ingen boklärd intellektuell, men inte heller någon landsbygdsromantisk nationalist. Hans drömland var ett Sovjet utan kommunism. Jag har alltid uppfattat Belarus som ett slags brukssamhälle. Landet är ett Timrå, Klippan eller Lövstabruk i storformat. Här finns en social kontroll som bygger på tanken att ”grannen ska inte tro att han är något”. Ivar Lo-Johanssons God natt, Jord beskriver Belarus ganska väl, fast boken ytligt sett skildrar statare i Ösmo.

Och nu har han försvunnit; inte synts på en vecka sedan han besökte Moskva och 9 maj-firandet med Putin. Redan då uppsvälld och med handen i bandage, och allt oftare frågar sig nu världen: har Lukasjenka dött? Och vad händer då?

Republiken Belarus’ konstitution (artikel 88) anger ordföranden i riksrådet (dvs talmannen i parlamentets överhus) som tillförordnad statschef i händelse av presidentens frånfälle. Val ska hållas tidigast 30 dagar och senast 70 dagar efter presidentens död. Just nu är det alltså Natallja Katjanava som tar över styret.

Katjanava har profilerat sig som relativt profillös: hon har en bakgrund som ingenjör och har den ganska typiska Lukasjenkarriästbakgrunden av total lojalitet – ”opolitiskhet” – och brist på personlig karisma som är en förutsättning för höga poster i staten i Belarus. Med all sannolikhet för närvarande vettskrämd inför perspektivet att plötsligt vara ansvarig för något. Själva essensen av makthavande i Belarus är att alltid kunna puffa över allt avgörande beslutsfattande till Lukasjenka.

Det finns i princip två scenarier för Belarus efter Lukasjenka:

Belarus koppling till Ryssland förstärks, eftersom ingen längre kommer att kunna hålla emot de ryska inviterna som Lukasjenka.

Belarus koppling till Ryssland försvagas, eftersom de nya ledarna inte kommer att ha samma band till Kreml som Lukasjenka.

Det finns möjlighet att argumentera för båda tankarna. Det är väl känt att Lukasjenka och Putin aldrig riktigt trivts tillsammans; Lukasjenka är inte intresserad av ”Rysslands storhet”, utan har ofta ganska eftertryckligt demonstrerat en ovilja att lyda Moskva. Belarus har, till exempel, inte erkänt Rysslands illegala annektering av Krim. Kommer Katjanava att orka, vilja, kunna hålla emot Kreml? Regimen i Belarus är helt beroende av Ryssland, men Lukasjenka har haft en slughet som ledare som vare sig Jeltsin eller Putin kunnat hantera riktigt.

Å andra sidan – Lukasjenko har drivit Belarus helt och hållet in i en beroendeställning. Rysk handel, ryska energileveranser, ryskt ekonomiskt stöd. Katjanava kan – fast det inte finns något som tyder på att hon skulle ha den viljan – utnyttja Rysslands svaghet för att mer eller mindre försiktigt klippa bandet, eller åtminstone lösa kopplen lite, till Putin.

Det är knappast troligt att det uppstår en maktkamp. Det finns liksom inga som kan kämpa. Allt politiskt oliktänkande har drivits i exil eller satts i fängelse. Alla i beslutsfattarkretsen är utvalda uteslutande på grund av sin lojalitet gentemot Lukasjenka. Den belarusiska ledare, Svjatlana Tsichanoŭskaja, som faktiskt vann det senaste presidentvalet släpps inte in i Belarus.

Och sedan får man ju också notera att Lukasjenka mycket väl kan överleva. Boris Jeltsin styrde Ryssland flera år efter en femdubbel bypass. Det var i och för sig en rätt stor katastrof för Ryssland, men han förblev president och tillsatte och sparkade en hel rad premiärministrar. Lukasjenka kan mycket väl fortsätta att styra på ungefär samma sätt. Inget har varit sunt med hans ledarstil under de 29 år som gått hittills, och en sjuk Luka behöver inte vara så värst mycket värre än en frisk.

EDIT: Korrigering av sakfel om successionsordningen enligt Lukasjenkas grundlag.

Det är dags att sluta prata om att Putin vill ha något slags genombrott, någon seger att visa upp inför Segerdagen 9 maj. Det är helt ointressant för honom. Han vill inte ha segrar alls! Han vill inskärpa att kriget är evigt. Att angreppet på Ukraina är Rysslands svar på ett krig som Väst fört mot Ryssland i årtusenden. Jag skulle påstå att fyrverkerismällen ovanför Kreml är en del av samma berättelse: Ryssland försvarar sig mot en arrogant fiende för vilken inget är heligt.

För Putin och männen i Kreml är det kriget som är krigets mål. Det finns ingen som vill ha slut på konflikten. Möjligen vill de ha så lite pang-pang som möjligt – stridsvagnarna och flygplanen är dyra. Men de har inget intresse för en FRED. Idealtillståndet är den frusna konflikten, som i Transnistrien, som i Abchasien och Sydossetien. En frusen konflikt tillåter Putin att upprätthålla fiendskap på ett ganska billigt sätt, utan att behöva göra insatser för återuppbyggnad, politiskt inflytande för de territorier han kontrollerar.

Redan i det tal Putin höll när han beordrade angreppet på Ukraina var han tydlig med att kriget inte handlar om Ukraina. Det är – sade Putin – Väst som vill krig. Som vill Rysslands utplånande. Och det här är en berättelse som idisslats i Ryssland i årtionden, om inte århundraden. Ett otacksamt Europa förstår inte att Ryssland gång på gång räddat européerna: mot mongolerna, mot Napoleon, mot Hitler.

Putin kommer tydligen att hålla ett tal i morgon, 9 maj, på videolänk. Här kommer han att upprepa tanken på det eviga kriget. Det krig Ryssland utkämpar är INTE angreppet på Ukraina – det är en ”militär specialoperation”. Ryssland utkämpar ett försvarskrig mot väst, mot Amerika, mot anglosaxarna. Det här kriget pågår nu, det pågick i fjol och för fem och tio år sedan. Segern 9 maj var – har det visat sig – bara en delseger i Rysslands eviga försvar mot väst: då var det Hitler; innan dess var det Napoleon och på 1700-talet var det Karl XII. Men det är samma krig. Så, ungefär, kommer Putin att säga.

Hela den ryska krigsretoriken handlar om Rysslands tappra försvar. Kriget mot Ukraina beskrivs som en motståndshandling. Vi ser i dag massor med videor och tidningsartiklar där ryska experter och tyckare lyfter fram en förestående ukrainsk motoffensiv. Fienden beskrivs som övermäktig; de egna misslyckandena och missbedömandena lyfts fram: ”vi trodde på en snabb seger…”. Kremlmedierna längtar efter motoffensiven, eftersom den kommer att kunna användas för att beskriva Rysslands motstånd mot det blodtörstiga väst.

Så snälla: glöm det här med att ”Putin vill visa upp segrar”. I sammanhanget kan jag ju nämna, som en tröst, att Putin inte heller kommer att använda kärnvapen. Putin vill inte ha segrar. Putin vill inte ha något avgörande. Han vill ha ett evigt krig.

Själva segerdagen förutsätter att kriget fortsätter. Segerdagen firas för att uppmärksamma Rysslands makt, inte för att glädjas över att kriget är slut. Segerdagen är meningslös om inte kriget är evigt.

Jag vill lägga till att jag har träffat ganska många ryska veteraner från själva kriget. Deras minne skiljer sig från den berättelse om kriget (SEGERN) som Kreml vill hävda. Jag kan respektera dem, deras minne och deras berättelser. De berättar om rädsla och hunger, om hemlängtan och fasor. Deras vittnesmål tystas av Kreml.

Det ryska adjektivet нормальный – normal’nyj – påminner rätt mycket om den svenska motsvarigheten, normal. Men likheten är ganska ytlig; det ryska ordet har ett mycket bredare bruk än det svenska. Ordet har naturligtvis betydelsen: ”enligt norm”, alltså ett slags kyligt konstaterande av att form och funktion i det som relateras är enligt förväntade parametrar. Bilen fungerar normalt. Bofinken migrerar normalt söderut om vintern. Tågen i tunnelbanan går normalt med tre minuters mellanrum.

Men i ryskans ”normal’nyj finns en emotionell aspekt av längtan” som nog saknas i det svenska ordet. I boken Normen av Vladimir Sorokin (född 1955) ingår en lång dikt där han leker med pendlingen mellan det lexikala normalt och längtans normalt. Låt oss citera några avsnitt – översättningen är min, beklagar.

Normal födsel
Normal pojke
Normalt skrik
Normal andning
Normal navelsträng
Normal vikt
Normala händer
Normala fötter
Normal mage
Normal sömn

Vi förstår att dikten beskriver livets början. Pojken i dikten växer upp och genomlever skola och första fyllan, första snattariet…

Normal basar
Normal gubbe
Normal grabb
Normal femma
Normal snut
Normal polisstation
Normal kvarterspolis
Normal mamma
Normal örfil

Allt normalt. All denna normalitet fortsätter i flera sidor och blir nästan hypnotisk.

Normal specialist
Normal narkos
Normal operation
Normalt tillstånd
Normalt blodtryck
Normal puls
Normal andning
Normalt hjärtflimmer
Normalt adrenalin
Normal koma
Normal hjärtstart
Normal hjärtmassage
Normal död.

Normaliteten som den längtan och skräck som dominerar vanliga ryssars tillvaro manas fram. Normaliteten är på något vis ständigt främmande, kanske i synnerhet för ryssar i Sorokins generation; han var trettio år när Gorbatjov inledde perestrojkan och i princip ingenting i Sovjetunionen var normalt.

För den generation som växte upp i Sovjet var en ”normal bil” något endast partikarriärister kunde hoppas på – det var inte ens frågan om att bilen var dyr; kötiderna för att få en privatbil var evighetslånga, oavsett hur mycket pengar du hade tillgång till. Sovjet premierade karriärister med förtur, snarare än hög lön. Än i dag är en ”normal bil” ofta något ouppnåeligt – gärna en fabriksny Mercedes E-klass, en tung BMW eller något i den stilen. Ordet ”normal’no” kan också användas som en ironisk kommentar till något fräckt beteende – ”Normal’no! Hon trängde sig före i kön!” Något i stil med ”det var just snyggt!”

Hela sovjetkommunismen utlovade normalitet i framtiden. Ja, umbäranden och bristvaror nu, men SEDAN, när vi byggt kommunismen: DÅ! Då kommer överflödet och allt blir normalt.

Men Ryssland odlar även en föreställning om att landet representerar en normalitet som gått förlorad i Väst, men som ännu är en möjlighet i Ryssland. Den starkt Kremlvänlige statsvetaren Sergej Karaganov återkommer upprepade gånger till just Rysslands normalitet i en intervju för ryska regeringsorganet Rossijskaja Gazeta:

Karaganov: I Väst försöker de isolera Ryssland även för att landet utgör ett allvarligt social-moraliskt hot mot den moraliska atmosfär som eliterna i de flesta västländer skapat. Vi är normala. Vi är nationella. Vi står för suveränitet. Vi står för kärlek mellan man och kvinna. Därför har man blockerat oss och försöker blockera oss ännu mer.

Rossijskaja Gazeta: Det är som i Internationalen: ”Störtas skall det gamla snart i gruset…” Ja, men om vi nu lyckas störta det här gamla, den monopolära ordning som amerikanerna skapat. Vad är det som kommer efteråt?

Karaganov: Då kommer vi så småningom att återvända till det normala, till normala värderingar. Vi har aldrig avstått från dem i Ryssland.

Kamil Galeev, som är forskare på Wilson Center i Washington, resonerar i en Twittertråd kring hur just normaliteten är en drivkraft i det ryska angreppet på Ukraina (och Väst). De ryska ledarna och de ryska medierna beskriver Ryssland som normalt, medan Väst (och Ukraina) representerar olika former av avvikelser: språkliga, moraliska, estetiska. Putin har flera gånger beskrivit Ukraina som ”artificiellt”. Motståndet bevisar hur onormalt, främmande Ukraina blivit. Ryskt är lika med normalt.

Men det är inte det vanliga normalt som här avses. Det är längtans normalt. Det normalt som uppstår när Ryssland besegrat nazismen, USA och bögarna. När vår tids kriser ridits ut och Ryssland befriat världen från det onormala. Kommunismens normalt. Eller det normalt som vi alla kommer att få leva i efter apokalypsen.

I det ryska språk som upprättats av Kreml är det normala något genuint främmande. Men efterlängtat och eftertraktat. Det blir omöjligt att förstå varför ukrainarna och andra fiender är motståndare till det som är bra. Visst, det är för djävligt nu, men snart blir det ju normalt om de bara slutar bråka. Allt ska bli som den ukrainska quislingen Vladlen Tatarskij triumferande sade i september 2022: ”Vi ska mörda alla, vi ska råna dem som förtjänar det. Allt ska bli som vi gillar det!” Normalt.

Det är sjuttio år sedan Stalin dog, och i flera veckor och månader var internationella bedömare övertygade om att Sovjetunionen inte skulle överleva maktskiftet. Det var tydligt att diktaturen, utan Stalin vid rodret, inte skulle överleva. Tre klaner: polisen, militären och kommunistpartiet, dominerade i rysk politik, och under våren 1953 verkade allt stå färdigt för inbördeskriget. Kollapsen var en självklarhet. Ingen diktatur i historien hade någonsin överlevt diktatorns död.

5 mars, medan Stalin ännu inte dött, noterar Dagens Nyheter att allt talar för att Stalins död kommer att leda till en maktkamp.

Enligt en vida spridd uppfattning kan man vänta en maktkamp mellan Stalins närmaste män, som ger hopp om en minskning av det ryska trycket på omvärlden och som rent av kan leda till att det nuvarande storpolitiska dödläget löses upp (DN 5 mars 1953, s. 1)

6 mars, samma dag som Stalin dog, men innan nyheten nått världen, refererade Dagens Nyheter till en presskonferens med den förre amerikanske Moskvaambassadören William Standley:

Standley framhöll vid en presskonferens att Stalins död kommer att följas av en rasande maktkamp, som slutar med att de besegrade drivs till underjordisk verksamhet (DN 6 mars 1953, s. 6),

Ett par dagar senare, 9 mars, finns en entusiastisk annons på sidan 2 i DN, där bokförlaget Natur & Kultur marknadsför boken Kommunismens kommande nederlag av James Burnham. ”Stalin död – kommunismen död” förklarar bokförlaget nyutgåvan av boken från 1949.

Och visst pågick en maktkamp, men den var begränsad till rätt futtiga palatsintriger; avundsjuka och fiendskap mellan en liten klick män i Stalins innersta krets. Ingen av männen i den innersta kretsen hade någon maktbas att tala om: de var medelmåttor; det slag av feta män som Shakespeares Julius Caesar ville se omkring sig. De var formellt ledare för partiet och för militären och polisen, men skulle aldrig fått massorna att följa dem.

Kommunismen hade varit död i årtionden när Stalin dog. Han och Lenin hade personligen skickat miljoner vänsteraktivister i exil och i dödsläger. Det som återstod var kryperi, angiveri och feghet – den byråkratiska statens mest solida grundpelare. Maktkampen mellan männen i Kreml 1953 handlade aldrig om visioner och politik: den handlade om komfort och personlig trygghet.

Och nu är vi där och talar om Vladimir Putins hälsa och spekulerar i (och hoppas på) diktatorns död. Som om personen Putin är det bränsle som får den ryska staten att röra sig; det klister som håller jätteriket Ryssland samman. Utan Putin – inget Ryssland. Redan 2014 sa det ryska parlamentets talman, Vjatjeslav Volodin att ”så länge Putin finns, finns Ryssland. Utan Putin – inget Ryssland”.

Tyckare i väst har redan börjat räkna enligt Volodins ekvation och dela upp landet: avkolonisera. Tatarstan, Tjetjenien, Burjätien, Karelen… alla de hundratals icke-ryska folken ska äntligen, bara Putin försvinner, få sin välförtjänade frihet. Utan Putin finns ju inget Ryssland.

Och kanske är det ett önskvärt scenario. Kanske skulle ett upplöst Ryssland innebära en behaglig framtid för oss och för alla dessa koloniserade folk – och för ryssarna själva. Visst kan vi hoppas och fantisera. Precis som folket i östra Tyskland sommaren 1953 hoppades på att Stalins död inneburit förändring, bara för att finna sig under beskjutning av rysk militär. Eller folket i Ungern 1956.

Allt talar för att kryperiet och fegheten kommer att spela samma roll vid maktskiftet efter Putin som 1953, vid Stalins död. En liten krets fega män, livrädda för att mista sin komfort, kommer att ge varandra slappa örfilar – så kommer maktkampen mellan de ”mäktiga klanerna” i Kreml att se ut. De kommer att noggrant se till att behålla sina personliga privilegier och försöka övertyga omvärlden om att nya tider kommit. Erbjuda ”förhandlingar” om Krim och östra Ukraina; erbjuda ”eftergifter”.

Under drygt hundra år har ryska staten gång på gång ”kollapsat”. Kejsarriket blev Republiken Ryssland, som blev Ryska federativa socialistiska sovjetrepubliken som blev Socialistiska sovjetrepublikernas union som blev Ryska federativa socialistiska sovjetrepubliken igen, och sedan, nu, Ryska federationen. Och varje gång har Ryssland återuppstått som imperialistisk stormakt. De nya härskarna har avvisat alla band till den gamla regimen, samtidigt som de svartsjukt bevarat den nya regimens rätt till den gamla regimens tillgångar och erövringar. Statskollapsen är lite av den ryska imperialismens överlevnadsmekanism. När den gamla regimen inte längre orkar hålla uppe våldet för att bevara sin makt, kollapsar den och överlämnar våldsapparaten till de nya härskarna. Och världen hyllar befrielsen och bjuder de nya ledarna till samarbete. Kollapsen är det beständiga.

Vi ska ha klart för oss att kärnvapen är militärt meningslösa. Krig är något väldigt praktiskt och pragmatiskt. Allt handlar om att motståndaren inte ska kunna göra motstånd. Skjut sönder, döda, hindra. Men hela vitsen med kriget är att tvinga på en motståndare din egen vilja. Över 200 dagar av ursinnigt och framgångsrikt motstånd har visat att Ukraina inte tänker underkuvas.

En hel del ryska experter skriver att det nu är rätt tid att sätta in kärnvapen mot ”centrum för ordergivning”. Det handlar i princip om att försöka få ihjäl Zelenskyj. Men vad tyder på att det ukrainska motståndet skulle brytas för att presidenten dör? Det är inte han som är det ukrainska motståndet; det är det ukrainska folket.

Det finns inga militära vinster på att sätta in kärnvapen mot Ukraina. Kärnvapnen har endast politisk och emotionell funktion. Ingen militär. Men frågan är om det är ett krig längre.

Putin har aldrig kallat kriget för krig, och ända tills helt nyligen ville han (och många ryssar) låtsas att den ”speciella militäroperationen” inte hade med ryssarna att göra. Fortsätt shoppa. Rysslands nationalideologi är fortfarande konsumtion. Men nu har kriget passerat en ny, emotionell gräns. Det handlar inte längre om att besegra Ukraina, tvinga på Ukraina Rysslands vilja, underkuva Ukraina. Det handlar om blodshämnd.

Putin vill inte längre vinna kriget; han kämpar för sin ”heder”. Det har att göra med ett slags tjuvheder, där en hederlig tjuv aldrig erkänner sina brott, hur mycket han än bevisats och döms. Att erkänna är att samarbeta. Att samarbeta är ärelöst och förvisar dig i fängelset till de mest förnedrande positionerna. Det ryska ordet ”parasja” betyder den gemensamma skittunnan i cellen (man har inte ensamcell i ryska fängelser). Ju högre rang i tjuvhierarkin, desto längre från skittunnan. Parasja är också ordet för ”passiv homosexuell”. Putin kämpar nu för att inte bli, eller bli uppfattad som parasja.

Och här blir nu plötsligt kärnvapnen rätt rimliga. De har, som sagt, inget militärt värde, men de fungerar emotionellt. Vi befinner oss i blodshämndens logik. Inte krigets, utan blodshämndens.

Det här elementet har varit en central del i Putins politik i över tjugo år, men hittills har blodshämnden varit mer lokal och konkret inriktad mot enskilda: Anna Politkovskaja, Boris Nemtsov… Nu har blodshämndslogiken nått kärnvapenknappen. Det är kanske inte heller en slump att en av de första som högljutt började kräva insats av taktiska (dvs ganska små, såna som i Hiroshima och Nagasaki) kärnvapen var Ramzan Kadyrov.

”jag vet inte vad försvarsministeriet rapporterar till överbefälhavaren (dvs Putin), men enligt min personlig åsikt måste mer beslutsamma åtgärder vidtas, som att utropa krigslagar i gränsterritorierna och insats av kärnvapen med begränsad sprängkraft. Det finns ingen anledning att fatta varenda beslut utifrån vad vi tror att de ska tycka i Amerika och i Väst; de har redan gjort så mycket för att skada oss. ”

https://t.me/RKadyrov_95/2911

Så där är vi nu. Vi kan konstatera att Putin redan, och kanske för länge sedan, övergivit idéerna om ett maktskifte i Ukraina och en Kremlvänlig lydfurste. Nu handlar det om Putins personliga fantasier om ett befängt hedersbegrepp. Och nu är kärnvapnen fullt rimliga. Han har inget emot att vara mördare, men han kommer inte att vara en som erkänner sina brott.

Bara för att valdagen är över är det inte slut på vårt inflytande. Politikerna bestämmer inget; de har vårt uppdrag att fatta beslut, och vårt jobb är att ständigt ligga på och ställa krav. Det är också vårt ansvar att se till att både de och vi följer våra lagar och våra etiska normer.

Demokratin har inte havererat, bara för att ett odemokratiskt parti haft de största framgångarna i valet. Den koalition detta parti tillhör ska, helt enligt alla den parlamentariska demokratins regler, nu försöka bilda en regering. Jag tycker det är viktigt för de små partierna, M, L, och KD, att minnas att de samtliga har tappat röster. De är mindre än vid förra valet. Det enda parti som vunnit väljare i deras koalition är Sverigedemokraterna. Det är de som nu ställer kraven på koalitionens junior partners.

Oavsett valresultatet: Sveriges grundlag gäller. Sveriges lagar gäller. Ingen har avskaffat medborgarnas och mediernas uppdrag att granska de makthavare som nu tar över. Ingen har avskaffat vår plikt att personligen vägra delta i övergrepp eller tiga om orättvisor.

Vi vet vad som hänt. Det är inte Sverigedemokraternas eller ens Moderaternas, Liberalernas eller Kristdemokraternas fel om Sverige överger rättssäkerhet och anständighet. Det är vårt. Vi som teg och blundade. Vi som tittade bort.

Demokratin är inte frågan om vem som ”vann valet”. Demokratin handlar om att vi aldrig någonsin ska hålla käft när vi ser något fel. Det är fortfarande vi som bestämmer!