Det har under några månader pågått en kampanj mot transpersoner i det offentliga rummet. På ytan verkar det här rätt bisarrt. Varför lägga ner all denna hatfulla energi på män som vill klä sig som kvinnor? Är verkligen sagostunder med drag queens ett hot mot samhällets bestånd? Nej, det är det nog ingen som tycker. Det är väl vanlig moralpanik i stil med videovåldet och dansbaneeländet. Vi kommer att le ironiskt om några år över alla heta känslor kring en ynklig fråga.
Nej, mitt intryck är att det här är något mycket allvarligare. Kampanjen mot drag queens, och i förlängningen transpersoner, är ett medvetet grepp för att dra in homofobin i det politiska samtalets mittfåra. Det ska bli normalt att angripa HBTQI-personer. Acceptabelt. Hatets temperatur ska höjas försiktigt.
Det är så en hatkampanj fungerar. Angrip periferin. Skapa en föreställning om att barnen är hotade. Skapa en föreställning om att sagostunder med drag queens är ett sätt att sexualisera barn. Sexualisera barn – för att mätta pedofilernas hunger. Drag queens är ju, antyds det, ett slags pedofiler! Varför skulle de annars klä ut sig till kvinnor och tjata om att få låta barn sitta i knät på dem. Sådana är de, bögarna.
Homofobin är förmodligen den mest framgångsrika hatkampanj vi sett i Europa efter andra världskriget. Ännu för 30 år sedan verkade hatet mot HBTQI-personer sjunka undan. Diskriminerande lagar avskaffades. Polen är ett intressant exempel – landet avkriminaliserade manlig homosexualitet 1932 (Ryssland var först i Europa redan 1917, men återkriminaliserade den manliga homosexualiteten 1933). Att Polen i dag uppfattas som EU:s mest homofobiska land har inget att göra med polska traditioner eller polsk kultur eller nåt. Det är ett resultat av en systematisk och metodisk bearbetning av opinionen.
Hat har i alla tider varit en del av det offentliga samtalet i Europa, men demokratin har ganska framgångsrikt kunnat marginalisera hatretoriken. Antisemitismen i Sverige är förvisad till extremistgrupper; i vissa fall kamouflerad till ”antisionism”, men på det stora hela – ingen i det politiska samtalet lyfter fram ”judefrågan”.
Även ”judefrågan” på 30-talet formulerades som ett angrepp på periferin. Under nazisternas tidigaste tid angreps östjudarna – de trasiga flyktingarna från revolutionens Ryssland. Det var inte judarna som var problemet, nej, det var de konstiga östjudarna. De som inte var som våra judar. Så småningom, när hatet mot östjudarna blivit comme il faut, ja, då kunde man gå vidare.
Dagens kampanj mot sagostunder med drag queens kan verka löjlig, men, för att citera Shakespeare (ja, eller egentligen översättaren Carl August Hagberg), det är metod i galenskapen. Det är en metod för att få oss att acceptera hatet. Det är medvetna grepp för att få oss att hata, och sedan hata fler och fler. Och fler. Det är metod för att göra oss hatfulla.