Prat

Vi har städat ur stugan. Tömt, slängt, sålt. Efter 17 år lämnar jag stugan i Askön i Östhammar, och det känns mindre melankoliskt än jag väntade mig. Det känns som att det var tid att stänga stugkapitlet i livet.

Det har varit en fin stuga. En liten, enkel historia i skogarna söder om Östhammar. Tillgänglig med buss. En av de finaste svampskogar jag upplevt bara utanför dörren. Bra år kunde jag plocka en korg full med karljohan bara ett par tiotal meter utanför fönstret.

I januari 2021 tog stormen halva skogen. Andra halvan avverkade markägaren. Jag hade ett plockepinn av vindfällen över tomten. Alla idéer om att plantera och göra fint fick revideras. Det gällde att hugga upp träden, bränna riset. Hela våren gick åt att få ordning. Inga potatisar blev satta; inga frön sådda.

I vintras kom vildsvinen. Hela tomten bökades upp och såg ut som Finland efter kriget.

Ingen skog. Ingen tomt. Stugan hade förlorat sin mojo.

Jag har sedan 2009 flackat ganska mycket, men stugan har varit en fast punkt. Dit har jag tagit allt som jag inte flyttat med till Tbilisi, Hebron, Chisinau, Kiev eller Moskva. ”Jag tar itu med det här senare”, har jag tänkt.

Ett helt skjul fullt av böcker och gamla broschyrer. Arvegods.

Vi har slängt och slängt. Tre vändor till Östhammars återvinningscentral. Kurslitteratur från journalistutbildningen i början av 90-talet värmer nu vattenledningsvattnet i norra Roslagen. Ryska läroböcker i persiska som jag köpt med tanken ”bra att ha”. Det blev aldrig så. Litauisk-ryska ordböcker. Norsk-ryska. Bråte. Slängt.

Vi gjorde sista städningen nu. I morgon, måndag, lämnar jag nycklarna till nya ägaren. Och jag känner att jag kommit loss från något tyngande. Jag inser att jag hela tiden i stugan känt mig otillräcklig. ”Taket måste lagas!”. När taket är lagat ska hängrännorna fixas. Och när hängrännorna har fästs upp ser jag att rosorna borde beskäras. Och klematisen. Och all ved som inte är kapad och kluven. I år heller. Och stenen där mitt i pärlanne – när ska jag få bort den. Och jag har ju lovat att bygga en trädkoja, men först måste jag då få bort den stora hasseln som växer mellan de tre träd som är en perfekt bas för en trädkoja. Men först måste jag tömma latrinen. Och var kan jag hitta en ny slang till kisstunnan till separetten? Och gräsklipparen ska hämtas från verkstaden.

Stugan har varit en krävande familjemedlem. Jag är glad över att jag har haft stugan. De varma furutiljorna i glasverandan. Smaken på kaffet, kokt på det järnrika vattnet från brunnen. Pionerna.

Men nu är det över. Hejdå stugan.

Jag har skrivit tidigare om att kollapsen är något av den ryska statens överlevnadsmekanism. Ryssland är en statsbildning som existerat längre än de flesta andra europeiska stater, kanske just genom att emellanåt kollapsa och uppstå som något helt nytt, men ändå med många grundläggande element bevarade. Bara under 1900-talet genomgick Ryssland den här sortens kollapser vid flera tillfällen: revolutionstidens statskollapser 1917; bolsjevikernas skifte från världsrevolution till nationalpatriotism; tövädret under 50 – 60-talet. Perestrojkan, kupperna mot Gorbatjov 1991 och Jeltsin 1993 – också, kanske, Putins smygande revolution från 1999.

Revolutionen 1917 kom överraskande, men hade väntats i årtionden. Anarkister, socialister och nationalister hade kämpat mot tsardömet – ibland som allierade, ibland som fiender, men alltid överens om vari roten till det onda låg – i själva kejsarmakten. Blev Ryssland bara av med monarkin skulle allt hamna rätt av sig själv. Vi vet att det var inte så. Det tog inte många månader efter revolutionen för vänstern att resa sig mot bolsjevikerna, när det stod klart att Lenin och Stalin drev en rysk-nationalistisk och reaktionär politik.

Sovjets fall kom även det överraskande, även om alla var överens om vad som var fel: blev Ryssland bara av med kommunismen skulle allt hamna rätt av sig själv. Världen gav allt stöd till Gorbatjovs vision av att reformera Sovjetunionen. Det internationella stödet till de nationella självständighetsrörelserna var ganska svalt. Utan kommunism var ju inte Sovjet något problem. Vi vet nu att det var så.

Ryssland befinner sig just nu i en revolutionär fas. Putin har ställt Ryssland där genom att identifiera varje form av maktskifte som just ett hot mot statens fortbestånd. I det ögonblick en statschef förklarar att ”staten, det är jag” uppstår den här revolutionära fasen. Vi vet att det kommer en revolution i Ryssland, men vi vet inte när.

Men det som är lite intressant nu, är skillnaden mot läget under kejsartiden och sovjettiden. Det är inte längre självklart vad som måste bort för att allt ska lösa sig. Det är ju ingen som på allvar föreställer sig att Ryssland förvandlas till en modern och fungerande demokrati, bara Putin försvinner.

Och kanske är det här som det sant revolutionära i Ryssland just nu. Det finns en växande insikt bland Rysslands oliktänkande, att den nödvändiga förändringen måste ske bland ryssarna själva. Det räcker inte att peka på att Putin/kommunismen/monarkin måste bort, eller att allt är byråkraternas/judarnas/kapitalisternas fel. Ryssland blir inte ett nytt Ryssland, bara för att vi byter Putin mot Smutin.

De här tankarna kan utforskas i den nya, ryska litteratur som uppstår just nu. En ganska lågmäld, men envis ton av oliktänkande som kan vara svår att höra. Vi i väst vill se protester, molotovcocktails och massmöten. Folkmassor med hötjugor och facklor som stormar Kreml. Barrikader som i Kiev 2014. Så förväntar vi oss det ryska motståndet. Och kanske kommer vi till en sådan punkt någon gång, men det är inte där som de nya tankarna just nu revolutionerar Ryssland.

Poeten och aktivisten Darja Serenko kallar sitt konto på Twitter för ”Tihiipiket” – Tichij piket, tyst demonstration. Hon är ansiktet utåt för aktivistgruppen FAS – feministiskt antikrigsmotstånd. Inte ledare, men just ansiktet utåt. Medlemmarna är anonyma, tysta, ensamma aktivister som går ut just ensamma och ställer sig att protestera i en tyst demonstration. De understryker att det Ryssland som måste byggas efter kollapsen kommer att behöva genomgå en lång och svår process, men att den processen ändå redan nu har inletts, med ryssar som förstår sitt ansvar för den ryska kolonialismen och herrefolksidén.

Det finns ett mardrömsscenario här. Putin har, likt Shakespeares Julius Caesar, låtit omge sig med feta människor vars enda ambition är att få vara mätta och leva i komfort. Putin är omgiven av viljesvaga nollor, men det kan komma en punkt när de känner att deras privilegier försvaras bäst genom att svika sin mästare. En punkt när nollorna runt Putin kohandlar med stormakterna – ”ni får Putin, men oss rör ni inte”. Och det kanske låter lockande. Putin till Haag. Vapenstillestånd. Gasleveranser och återöppnade Mercedes- och Volvosalonger i Ryssland. Så, i princip, slutade Koreakriget, som ännu, 70 år efter Stalins död, står på samma plats som då.

Så fryses kriget; rysk trupp fortsätter att besätta stora delar av Ukraina och så bevaras Putins makt, även om den fysiska Putin kanske, likt Milošević, hinner dö i sin cell i Haag innan han ställs inför rätta. Men affärerna med Ryssland drar igång, och vi kan låtsas att det är okej att äta Marabou och köpa Volvo igen.

Jag vet inget, precis som alla andra, om vad som faktiskt hände i helgen i Ryssland. Jevgenij Prigozjin marscherade à la Mussolini mot Moskva, bara för att vända 20 mil från stan efter att ha fått löften av Lukasjenka. Putin, som ett par timmar tidigare lovat att ge hårda straff åt dem som bär ansvaret för myteriet, lovade nu fri lejd och straffrihet.

Prigozjin, som å sin sida, ett par timmar tidigare lovat en ny president i Ryssland, tackade för kaffet och avvecklade hela projektet. Pyspunka på revolutionen.

Vad Prigozjin har fått för löften vet jag inte, men i princip kommer varje politiskt beslut i Ryssland hädanefter uppfattas som en del av överenskommelsen med Prigozjin. ”Jaha, Sjojgu avskedas – det är alltså en del av Prigozjins deal!”; ”Jaha, ryska trupper överger Melitopol – det är alltså en del av Prigozjins deal!”; ”Jaha, Putin har på sig en blå kavaj – det måste vara en hemlig signal till Prigozjin!”; ”Jaha, Putin avskaffar restaurangmomsen för att behaga Prigozjin!”

Prigozjin äger nu Putin. Varje beslut Putin tar är, eller kommer att uppfattas som, Prigozjins vilja.

Men det finns ett element i hela uppgörelsen som egentligen är en större grej än att Putin nu är Prigozjins parasja. Han har upphävt sitt eget existensberättigande.

Hela Putins raison d’etre som president är kampen mot kaoskrafterna. Putin stod för en skoningslös och kompromisslös kamp mot organiserad brottslighet, terrorism, extremism, kaos i ekonomin, rövarkapitalism. När terrorn slog till i Moskva eller Beslan fanns endast ett mål: slå ut terroristerna. Inga förhandlingar, inga fingrar emellan. Civila offer krävs ibland, men dem kan vi kalla hjältar efteråt. Linjen var densamma i Tjetjenien: uppnå seger till varje pris. Förhandlingar kan aldrig komma i fråga.

Det här är ju även linjen i Ukraina: Putin framförde sina krav på Ukraina och väst inför invasionen. Det var aldrig fråga om att förhandla; det var alltid fråga om att få det han ville ha.

Under helgen som gick tog alltså en representant för den organiserade brottsligheten till vapen mot Putin personligen. Mot Ryssland, eftersom enligt Kreml är Putin och Ryssland samma sak. Minst tio ryska regeringssoldater dödades; flera helikoptrar och ett transportflygplan sköts ner; inga kända offer på Wagnersidan. Och det förlåter nu Putin. Ingen ska straffas för att ha dödat ryska soldater.

Var och en med lite vapen vet nu att det är okej att skramla med dem inför Vladimir Putin och få vad man vill ha. Putin förhandlar ju med terrorister.

Folk brukar bli lite förvånade när jag säger att den dominerande drivkraften i Rysslands aggressiva utrikespolitik är romantiskt betingad. Vi svenskar föreställer oss gärna att krig är en fråga om konflikt kring resurser. USA startar krig för att få tillgång till olja. Sverige krigade på medeltiden för att ta kontrollen över Östersjöhandeln. Krig är ett instrument för att ta något man vill ha som motparten inte vill ge ifrån sig godvilligt. Det är rätt begripligt. Tryggt. Vi kan vänta oss att det blir fred bara alla fått sina behov mättade.

Men det är ju inte så.

Visst kan vissa krig (och andra typer av våld) förklaras med sned resursfördelning eller rovhunger rent generellt, men jag tror att om man skulle gå igenom världshistoriens alla casi belli skulle de nog ändå uppfattas som rätt tunna. Och aldrig att ”Jo, men vi MÅSTE ju bara få kontrollera Dardanellerna” skulle använts som casus belli. Nej, förvånansvärt ofta är krig, även i modern tid, en fråga om heder. Krig är ett uttryck för en hederskultur.

Vi kan se det i svensk, ganska ny, historia. Den ökända historien om den ökända hästen från Troja; Karl Gerhards text 1940 till Isaak Dunajevskijs musik, där han beskriver Nazitysklands ambassad som en trojansk häst. Svenska myndigheter ville förbjuda Karl Gerhard från att framföra sången, för att inte förolämpa Tyskland. För. Att. Inte. Förolämpa. Tyskland. Tredje rikets heder stod på spel; anfall Stockholm omedelbart!

Peter den store förklarade krig mot Sverige med hänvisning till att han blivit småsnålt bemött under en resa (inkognito) till Riga, som vid den här tiden var under svensk kontroll.

Kriget i Ukraina handlar om att de ryska ledarna vill att landet ska erkännas som stormakt. Det är alltså en fråga om heder. Det här var även orsaken till angreppet på Georgien. HEDER är den resurs Ryssland går till krig för. Och det är strängt taget ett romantiskt begrepp.

Det är många som föreställer sig att Putin ”inte kan tillåtas förlora ansiktet” genom för hårda krav på Kreml. ”Ge Putin lite Ukraina så han blir glad”. Men det är inte så hederskulturen fungerar. Det finns inget som Putin vill ha i Ukraina, inga territorier, inga råvaror, inga handelsvägar. Att tro att Putin skulle nöja sig med si eller så många kvadratmeter territorium är som att tro att våldtäktsmän skulle bli snälla om bara fler kvinnor vore villiga att ha sex godvilligt med dem.

En romantisk föreställning om storhet, ära, heder och allt sånt blarr tillåter Putin att utöva våld mot ett grannland, mot hela världen. Kriget i Ukraina är ett emotionellt krig. Ett romantiskt äventyr.

Det har under några månader pågått en kampanj mot transpersoner i det offentliga rummet. På ytan verkar det här rätt bisarrt. Varför lägga ner all denna hatfulla energi på män som vill klä sig som kvinnor? Är verkligen sagostunder med drag queens ett hot mot samhällets bestånd? Nej, det är det nog ingen som tycker. Det är väl vanlig moralpanik i stil med videovåldet och dansbaneeländet. Vi kommer att le ironiskt om några år över alla heta känslor kring en ynklig fråga.

Nej, mitt intryck är att det här är något mycket allvarligare. Kampanjen mot drag queens, och i förlängningen transpersoner, är ett medvetet grepp för att dra in homofobin i det politiska samtalets mittfåra. Det ska bli normalt att angripa HBTQI-personer. Acceptabelt. Hatets temperatur ska höjas försiktigt.

Det är så en hatkampanj fungerar. Angrip periferin. Skapa en föreställning om att barnen är hotade. Skapa en föreställning om att sagostunder med drag queens är ett sätt att sexualisera barn. Sexualisera barn – för att mätta pedofilernas hunger. Drag queens är ju, antyds det, ett slags pedofiler! Varför skulle de annars klä ut sig till kvinnor och tjata om att få låta barn sitta i knät på dem. Sådana är de, bögarna.

Homofobin är förmodligen den mest framgångsrika hatkampanj vi sett i Europa efter andra världskriget. Ännu för 30 år sedan verkade hatet mot HBTQI-personer sjunka undan. Diskriminerande lagar avskaffades. Polen är ett intressant exempel – landet avkriminaliserade manlig homosexualitet 1932 (Ryssland var först i Europa redan 1917, men återkriminaliserade den manliga homosexualiteten 1933). Att Polen i dag uppfattas som EU:s mest homofobiska land har inget att göra med polska traditioner eller polsk kultur eller nåt. Det är ett resultat av en systematisk och metodisk bearbetning av opinionen.

Hat har i alla tider varit en del av det offentliga samtalet i Europa, men demokratin har ganska framgångsrikt kunnat marginalisera hatretoriken. Antisemitismen i Sverige är förvisad till extremistgrupper; i vissa fall kamouflerad till ”antisionism”, men på det stora hela – ingen i det politiska samtalet lyfter fram ”judefrågan”.

Även ”judefrågan” på 30-talet formulerades som ett angrepp på periferin. Under nazisternas tidigaste tid angreps östjudarna – de trasiga flyktingarna från revolutionens Ryssland. Det var inte judarna som var problemet, nej, det var de konstiga östjudarna. De som inte var som våra judar. Så småningom, när hatet mot östjudarna blivit comme il faut, ja, då kunde man gå vidare.

Dagens kampanj mot sagostunder med drag queens kan verka löjlig, men, för att citera Shakespeare (ja, eller egentligen översättaren Carl August Hagberg), det är metod i galenskapen. Det är en metod för att få oss att acceptera hatet. Det är medvetna grepp för att få oss att hata, och sedan hata fler och fler. Och fler. Det är metod för att göra oss hatfulla.

Det är i sommar 29 år sedan Aljaksandar Lukasjenka vann presidentvalet i det land som vi på den tiden ännu kallade Vitryssland. Han var en fullblodspopulist som lyckades formulera ett budskap som resonerade med stora delar av väljarkåren: sovjetnostalgi, längtan efter ordning och en känsla av att allt är någon annans fel.

Lukasjenka var en lantis som med visst fog kunde kalla sig själv för en man av folket. Ingen partikarriärist, ingen boklärd intellektuell, men inte heller någon landsbygdsromantisk nationalist. Hans drömland var ett Sovjet utan kommunism. Jag har alltid uppfattat Belarus som ett slags brukssamhälle. Landet är ett Timrå, Klippan eller Lövstabruk i storformat. Här finns en social kontroll som bygger på tanken att ”grannen ska inte tro att han är något”. Ivar Lo-Johanssons God natt, Jord beskriver Belarus ganska väl, fast boken ytligt sett skildrar statare i Ösmo.

Och nu har han försvunnit; inte synts på en vecka sedan han besökte Moskva och 9 maj-firandet med Putin. Redan då uppsvälld och med handen i bandage, och allt oftare frågar sig nu världen: har Lukasjenka dött? Och vad händer då?

Republiken Belarus’ konstitution (artikel 88) anger ordföranden i riksrådet (dvs talmannen i parlamentets överhus) som tillförordnad statschef i händelse av presidentens frånfälle. Val ska hållas tidigast 30 dagar och senast 70 dagar efter presidentens död. Just nu är det alltså Natallja Katjanava som tar över styret.

Katjanava har profilerat sig som relativt profillös: hon har en bakgrund som ingenjör och har den ganska typiska Lukasjenkarriästbakgrunden av total lojalitet – ”opolitiskhet” – och brist på personlig karisma som är en förutsättning för höga poster i staten i Belarus. Med all sannolikhet för närvarande vettskrämd inför perspektivet att plötsligt vara ansvarig för något. Själva essensen av makthavande i Belarus är att alltid kunna puffa över allt avgörande beslutsfattande till Lukasjenka.

Det finns i princip två scenarier för Belarus efter Lukasjenka:

Belarus koppling till Ryssland förstärks, eftersom ingen längre kommer att kunna hålla emot de ryska inviterna som Lukasjenka.

Belarus koppling till Ryssland försvagas, eftersom de nya ledarna inte kommer att ha samma band till Kreml som Lukasjenka.

Det finns möjlighet att argumentera för båda tankarna. Det är väl känt att Lukasjenka och Putin aldrig riktigt trivts tillsammans; Lukasjenka är inte intresserad av ”Rysslands storhet”, utan har ofta ganska eftertryckligt demonstrerat en ovilja att lyda Moskva. Belarus har, till exempel, inte erkänt Rysslands illegala annektering av Krim. Kommer Katjanava att orka, vilja, kunna hålla emot Kreml? Regimen i Belarus är helt beroende av Ryssland, men Lukasjenka har haft en slughet som ledare som vare sig Jeltsin eller Putin kunnat hantera riktigt.

Å andra sidan – Lukasjenko har drivit Belarus helt och hållet in i en beroendeställning. Rysk handel, ryska energileveranser, ryskt ekonomiskt stöd. Katjanava kan – fast det inte finns något som tyder på att hon skulle ha den viljan – utnyttja Rysslands svaghet för att mer eller mindre försiktigt klippa bandet, eller åtminstone lösa kopplen lite, till Putin.

Det är knappast troligt att det uppstår en maktkamp. Det finns liksom inga som kan kämpa. Allt politiskt oliktänkande har drivits i exil eller satts i fängelse. Alla i beslutsfattarkretsen är utvalda uteslutande på grund av sin lojalitet gentemot Lukasjenka. Den belarusiska ledare, Svjatlana Tsichanoŭskaja, som faktiskt vann det senaste presidentvalet släpps inte in i Belarus.

Och sedan får man ju också notera att Lukasjenka mycket väl kan överleva. Boris Jeltsin styrde Ryssland flera år efter en femdubbel bypass. Det var i och för sig en rätt stor katastrof för Ryssland, men han förblev president och tillsatte och sparkade en hel rad premiärministrar. Lukasjenka kan mycket väl fortsätta att styra på ungefär samma sätt. Inget har varit sunt med hans ledarstil under de 29 år som gått hittills, och en sjuk Luka behöver inte vara så värst mycket värre än en frisk.

EDIT: Korrigering av sakfel om successionsordningen enligt Lukasjenkas grundlag.

Det är dags att sluta prata om att Putin vill ha något slags genombrott, någon seger att visa upp inför Segerdagen 9 maj. Det är helt ointressant för honom. Han vill inte ha segrar alls! Han vill inskärpa att kriget är evigt. Att angreppet på Ukraina är Rysslands svar på ett krig som Väst fört mot Ryssland i årtusenden. Jag skulle påstå att fyrverkerismällen ovanför Kreml är en del av samma berättelse: Ryssland försvarar sig mot en arrogant fiende för vilken inget är heligt.

För Putin och männen i Kreml är det kriget som är krigets mål. Det finns ingen som vill ha slut på konflikten. Möjligen vill de ha så lite pang-pang som möjligt – stridsvagnarna och flygplanen är dyra. Men de har inget intresse för en FRED. Idealtillståndet är den frusna konflikten, som i Transnistrien, som i Abchasien och Sydossetien. En frusen konflikt tillåter Putin att upprätthålla fiendskap på ett ganska billigt sätt, utan att behöva göra insatser för återuppbyggnad, politiskt inflytande för de territorier han kontrollerar.

Redan i det tal Putin höll när han beordrade angreppet på Ukraina var han tydlig med att kriget inte handlar om Ukraina. Det är – sade Putin – Väst som vill krig. Som vill Rysslands utplånande. Och det här är en berättelse som idisslats i Ryssland i årtionden, om inte århundraden. Ett otacksamt Europa förstår inte att Ryssland gång på gång räddat européerna: mot mongolerna, mot Napoleon, mot Hitler.

Putin kommer tydligen att hålla ett tal i morgon, 9 maj, på videolänk. Här kommer han att upprepa tanken på det eviga kriget. Det krig Ryssland utkämpar är INTE angreppet på Ukraina – det är en ”militär specialoperation”. Ryssland utkämpar ett försvarskrig mot väst, mot Amerika, mot anglosaxarna. Det här kriget pågår nu, det pågick i fjol och för fem och tio år sedan. Segern 9 maj var – har det visat sig – bara en delseger i Rysslands eviga försvar mot väst: då var det Hitler; innan dess var det Napoleon och på 1700-talet var det Karl XII. Men det är samma krig. Så, ungefär, kommer Putin att säga.

Hela den ryska krigsretoriken handlar om Rysslands tappra försvar. Kriget mot Ukraina beskrivs som en motståndshandling. Vi ser i dag massor med videor och tidningsartiklar där ryska experter och tyckare lyfter fram en förestående ukrainsk motoffensiv. Fienden beskrivs som övermäktig; de egna misslyckandena och missbedömandena lyfts fram: ”vi trodde på en snabb seger…”. Kremlmedierna längtar efter motoffensiven, eftersom den kommer att kunna användas för att beskriva Rysslands motstånd mot det blodtörstiga väst.

Så snälla: glöm det här med att ”Putin vill visa upp segrar”. I sammanhanget kan jag ju nämna, som en tröst, att Putin inte heller kommer att använda kärnvapen. Putin vill inte ha segrar. Putin vill inte ha något avgörande. Han vill ha ett evigt krig.

Själva segerdagen förutsätter att kriget fortsätter. Segerdagen firas för att uppmärksamma Rysslands makt, inte för att glädjas över att kriget är slut. Segerdagen är meningslös om inte kriget är evigt.

Jag vill lägga till att jag har träffat ganska många ryska veteraner från själva kriget. Deras minne skiljer sig från den berättelse om kriget (SEGERN) som Kreml vill hävda. Jag kan respektera dem, deras minne och deras berättelser. De berättar om rädsla och hunger, om hemlängtan och fasor. Deras vittnesmål tystas av Kreml.

Det ryska adjektivet нормальный – normal’nyj – påminner rätt mycket om den svenska motsvarigheten, normal. Men likheten är ganska ytlig; det ryska ordet har ett mycket bredare bruk än det svenska. Ordet har naturligtvis betydelsen: ”enligt norm”, alltså ett slags kyligt konstaterande av att form och funktion i det som relateras är enligt förväntade parametrar. Bilen fungerar normalt. Bofinken migrerar normalt söderut om vintern. Tågen i tunnelbanan går normalt med tre minuters mellanrum.

Men i ryskans ”normal’nyj finns en emotionell aspekt av längtan” som nog saknas i det svenska ordet. I boken Normen av Vladimir Sorokin (född 1955) ingår en lång dikt där han leker med pendlingen mellan det lexikala normalt och längtans normalt. Låt oss citera några avsnitt – översättningen är min, beklagar.

Normal födsel
Normal pojke
Normalt skrik
Normal andning
Normal navelsträng
Normal vikt
Normala händer
Normala fötter
Normal mage
Normal sömn

Vi förstår att dikten beskriver livets början. Pojken i dikten växer upp och genomlever skola och första fyllan, första snattariet…

Normal basar
Normal gubbe
Normal grabb
Normal femma
Normal snut
Normal polisstation
Normal kvarterspolis
Normal mamma
Normal örfil

Allt normalt. All denna normalitet fortsätter i flera sidor och blir nästan hypnotisk.

Normal specialist
Normal narkos
Normal operation
Normalt tillstånd
Normalt blodtryck
Normal puls
Normal andning
Normalt hjärtflimmer
Normalt adrenalin
Normal koma
Normal hjärtstart
Normal hjärtmassage
Normal död.

Normaliteten som den längtan och skräck som dominerar vanliga ryssars tillvaro manas fram. Normaliteten är på något vis ständigt främmande, kanske i synnerhet för ryssar i Sorokins generation; han var trettio år när Gorbatjov inledde perestrojkan och i princip ingenting i Sovjetunionen var normalt.

För den generation som växte upp i Sovjet var en ”normal bil” något endast partikarriärister kunde hoppas på – det var inte ens frågan om att bilen var dyr; kötiderna för att få en privatbil var evighetslånga, oavsett hur mycket pengar du hade tillgång till. Sovjet premierade karriärister med förtur, snarare än hög lön. Än i dag är en ”normal bil” ofta något ouppnåeligt – gärna en fabriksny Mercedes E-klass, en tung BMW eller något i den stilen. Ordet ”normal’no” kan också användas som en ironisk kommentar till något fräckt beteende – ”Normal’no! Hon trängde sig före i kön!” Något i stil med ”det var just snyggt!”

Hela sovjetkommunismen utlovade normalitet i framtiden. Ja, umbäranden och bristvaror nu, men SEDAN, när vi byggt kommunismen: DÅ! Då kommer överflödet och allt blir normalt.

Men Ryssland odlar även en föreställning om att landet representerar en normalitet som gått förlorad i Väst, men som ännu är en möjlighet i Ryssland. Den starkt Kremlvänlige statsvetaren Sergej Karaganov återkommer upprepade gånger till just Rysslands normalitet i en intervju för ryska regeringsorganet Rossijskaja Gazeta:

Karaganov: I Väst försöker de isolera Ryssland även för att landet utgör ett allvarligt social-moraliskt hot mot den moraliska atmosfär som eliterna i de flesta västländer skapat. Vi är normala. Vi är nationella. Vi står för suveränitet. Vi står för kärlek mellan man och kvinna. Därför har man blockerat oss och försöker blockera oss ännu mer.

Rossijskaja Gazeta: Det är som i Internationalen: ”Störtas skall det gamla snart i gruset…” Ja, men om vi nu lyckas störta det här gamla, den monopolära ordning som amerikanerna skapat. Vad är det som kommer efteråt?

Karaganov: Då kommer vi så småningom att återvända till det normala, till normala värderingar. Vi har aldrig avstått från dem i Ryssland.

Kamil Galeev, som är forskare på Wilson Center i Washington, resonerar i en Twittertråd kring hur just normaliteten är en drivkraft i det ryska angreppet på Ukraina (och Väst). De ryska ledarna och de ryska medierna beskriver Ryssland som normalt, medan Väst (och Ukraina) representerar olika former av avvikelser: språkliga, moraliska, estetiska. Putin har flera gånger beskrivit Ukraina som ”artificiellt”. Motståndet bevisar hur onormalt, främmande Ukraina blivit. Ryskt är lika med normalt.

Men det är inte det vanliga normalt som här avses. Det är längtans normalt. Det normalt som uppstår när Ryssland besegrat nazismen, USA och bögarna. När vår tids kriser ridits ut och Ryssland befriat världen från det onormala. Kommunismens normalt. Eller det normalt som vi alla kommer att få leva i efter apokalypsen.

I det ryska språk som upprättats av Kreml är det normala något genuint främmande. Men efterlängtat och eftertraktat. Det blir omöjligt att förstå varför ukrainarna och andra fiender är motståndare till det som är bra. Visst, det är för djävligt nu, men snart blir det ju normalt om de bara slutar bråka. Allt ska bli som den ukrainska quislingen Vladlen Tatarskij triumferande sade i september 2022: ”Vi ska mörda alla, vi ska råna dem som förtjänar det. Allt ska bli som vi gillar det!” Normalt.