Vad händer sedan?

Jag har skrivit tidigare om att kollapsen är något av den ryska statens överlevnadsmekanism. Ryssland är en statsbildning som existerat längre än de flesta andra europeiska stater, kanske just genom att emellanåt kollapsa och uppstå som något helt nytt, men ändå med många grundläggande element bevarade. Bara under 1900-talet genomgick Ryssland den här sortens kollapser vid flera tillfällen: revolutionstidens statskollapser 1917; bolsjevikernas skifte från världsrevolution till nationalpatriotism; tövädret under 50 – 60-talet. Perestrojkan, kupperna mot Gorbatjov 1991 och Jeltsin 1993 – också, kanske, Putins smygande revolution från 1999.

Revolutionen 1917 kom överraskande, men hade väntats i årtionden. Anarkister, socialister och nationalister hade kämpat mot tsardömet – ibland som allierade, ibland som fiender, men alltid överens om vari roten till det onda låg – i själva kejsarmakten. Blev Ryssland bara av med monarkin skulle allt hamna rätt av sig själv. Vi vet att det var inte så. Det tog inte många månader efter revolutionen för vänstern att resa sig mot bolsjevikerna, när det stod klart att Lenin och Stalin drev en rysk-nationalistisk och reaktionär politik.

Sovjets fall kom även det överraskande, även om alla var överens om vad som var fel: blev Ryssland bara av med kommunismen skulle allt hamna rätt av sig själv. Världen gav allt stöd till Gorbatjovs vision av att reformera Sovjetunionen. Det internationella stödet till de nationella självständighetsrörelserna var ganska svalt. Utan kommunism var ju inte Sovjet något problem. Vi vet nu att det var så.

Ryssland befinner sig just nu i en revolutionär fas. Putin har ställt Ryssland där genom att identifiera varje form av maktskifte som just ett hot mot statens fortbestånd. I det ögonblick en statschef förklarar att ”staten, det är jag” uppstår den här revolutionära fasen. Vi vet att det kommer en revolution i Ryssland, men vi vet inte när.

Men det som är lite intressant nu, är skillnaden mot läget under kejsartiden och sovjettiden. Det är inte längre självklart vad som måste bort för att allt ska lösa sig. Det är ju ingen som på allvar föreställer sig att Ryssland förvandlas till en modern och fungerande demokrati, bara Putin försvinner.

Och kanske är det här som det sant revolutionära i Ryssland just nu. Det finns en växande insikt bland Rysslands oliktänkande, att den nödvändiga förändringen måste ske bland ryssarna själva. Det räcker inte att peka på att Putin/kommunismen/monarkin måste bort, eller att allt är byråkraternas/judarnas/kapitalisternas fel. Ryssland blir inte ett nytt Ryssland, bara för att vi byter Putin mot Smutin.

De här tankarna kan utforskas i den nya, ryska litteratur som uppstår just nu. En ganska lågmäld, men envis ton av oliktänkande som kan vara svår att höra. Vi i väst vill se protester, molotovcocktails och massmöten. Folkmassor med hötjugor och facklor som stormar Kreml. Barrikader som i Kiev 2014. Så förväntar vi oss det ryska motståndet. Och kanske kommer vi till en sådan punkt någon gång, men det är inte där som de nya tankarna just nu revolutionerar Ryssland.

Poeten och aktivisten Darja Serenko kallar sitt konto på Twitter för ”Tihiipiket” – Tichij piket, tyst demonstration. Hon är ansiktet utåt för aktivistgruppen FAS – feministiskt antikrigsmotstånd. Inte ledare, men just ansiktet utåt. Medlemmarna är anonyma, tysta, ensamma aktivister som går ut just ensamma och ställer sig att protestera i en tyst demonstration. De understryker att det Ryssland som måste byggas efter kollapsen kommer att behöva genomgå en lång och svår process, men att den processen ändå redan nu har inletts, med ryssar som förstår sitt ansvar för den ryska kolonialismen och herrefolksidén.

Det finns ett mardrömsscenario här. Putin har, likt Shakespeares Julius Caesar, låtit omge sig med feta människor vars enda ambition är att få vara mätta och leva i komfort. Putin är omgiven av viljesvaga nollor, men det kan komma en punkt när de känner att deras privilegier försvaras bäst genom att svika sin mästare. En punkt när nollorna runt Putin kohandlar med stormakterna – ”ni får Putin, men oss rör ni inte”. Och det kanske låter lockande. Putin till Haag. Vapenstillestånd. Gasleveranser och återöppnade Mercedes- och Volvosalonger i Ryssland. Så, i princip, slutade Koreakriget, som ännu, 70 år efter Stalins död, står på samma plats som då.

Så fryses kriget; rysk trupp fortsätter att besätta stora delar av Ukraina och så bevaras Putins makt, även om den fysiska Putin kanske, likt Milošević, hinner dö i sin cell i Haag innan han ställs inför rätta. Men affärerna med Ryssland drar igång, och vi kan låtsas att det är okej att äta Marabou och köpa Volvo igen.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.