Prat

Jo, det är ganska trevligt att hälsa på på gamla jobbet. En redaktion är som regel befolkad av pratsamma, nyfikna människor, som tycker att det är genuint roligt att se en, efter alla dessa år. och så var det nu också. Själva ärendet på TV-huset tog kanske en halvtimme, men jag blev kvar i fyra timmar.

Ja, jag gjorde rätt som slutade. Jag hade kört fast i en rutin, som gjorde att jag inte längre använde hjärnan när jag gjorde inslagen. Kunde gå hem efter en dag på jobbet, efter tre-fyra inslag, utan att minnas vad jag berättat om. Då måste man sluta. Och jag saknar inte jobbet alls.

Men jag kan sakna miljön. Det kreativa samtalet. Det planlösa, men ändå målmedvetna snacket som aldrig slutar. Det respektlösa, men ändå, åtminstone oftast, inkännande tilltalet. Den platta organisation, där ingen någonsin tvekar om sin uppgift när det gäller. Jag saknar den stimmiga, stökiga, oglamourösa och illa möblerade redaktionsmiljön och alla dessa stimmiga, nyfikna och pratsamma kollegor, som blev mina vänner.

Det är en del grejer jag har funderat på under de senast dagarna. Först nyheten om att Carl Bildt ligger på 95:e plats på tidskriften Foreign Policys 100-i-topp-lista över världens stora tänkare 2010. Wohoo. Okej, jag är inte heller med på den listan, och knappast någon annan från den icke-engelskspråkiga världen heller. Jag kollade igenom listan, och det var uppenbart att de enda som var med, var de som så att säga ingår i den ganska insulära anlo-amerikanska kulturvärlden. Några muslimer, några indier, ett par kineser. resten britter och amerikaner, och de allra flesta fullständigt irrelevanta för alla utanför USA och, möjligen, Storbritannien.

Jag missunnar inte Carl Bildt det erkännande det innebär att vara med på en sådan lista – jag tycker bara att det är lite tröttsamt med den trånga värld som avspeglas i den. Jag är nästan helt säker på att Carl Bildt är med eftersom han twittrar. På engelska. God engelska. Han refererar sådant som sagts och publicerats på engelskspråkiga konferenser, seminarier och universitet; i engelskspråkiga medier och publikationer. Och vips har han blivit RELEVANT för den engelskspråkiga världen. Han blir lite av världspolitikens Paris Hilton. Känd för att man har hört talas om honom.

Nästa grej är Wikileaks-dokumenten, där allt fokus hamnat på att amerikanska diplomater använt svepande och inte alltid smickrande omdömen om utländska statschefers och toppolitiker. Berlusconi beskrivs som en playboy. Värsta heta nyheten. Att amerikanska UD systematiskt försökt registrera utländska FN-tjänstemän verkar inte alls vara lika intressant.

Lite festligt, förresten, att Sverige inte verkar nämnas alls. Foggy Bottom verkar förtiga svenska statsmän, trots allt vi gör! Inte ett enda förklenande omdöme, eller något omdöme alls, trots att vi styrde hela EU alldeles nyss! Skandal!

I dag var det ganska kall, minus sex, men å andra sidan härligt soligt. När jag sprang ner mt Rörhamn stod solen lågt rakt över marinan, där istappar hängde från kajplatserna. Det ger lite extra energi att få såna skönhetsupplevelser när man sprnger.

Vägarna var välplogade och lättsprungna, och kylan gjorde att det kändes motiverat att ta i lite extra för att komm in i stugvärmen igen. När jag sprang igenom sjäva staden mötte jag pensionärer på spark, och det är ju en annan härlig upplevelse.

Fort gick det också – dagens kilometertid är min snabbste här i Öregrund. och detta trots att mina låtar var i långsammaste laget:

The Radio Dept – Bad Reputation

Nine Inch Nails – That’s What I Get

Outkast – So Fresh and So Clean

Leonard Cohen – Dance Me to the End of Love

Jilala Il – Nocturnal Ritual

Waterfront Home – Take a Chance

Galaxie 500 – Snowstorm

Rage Against the Machine – Bullet in the Head

The Cure – The Same Deep Water as You

Isolée – Djamel et Jamshid

Nathan Fake – Stops

I dag snöade det ymnigt under hela rundan, och det hade även snöat hela natten. Det är fullständigt fantastiskt snöigt i Öregrund. Alla ljud blir dämpade och mjuka, och jag får rentav intrycket att även människorna blir dämpade och mjuka. På Kavarövägen mötte jag en plogtraktor och sprang över på andra sidan för att inte vara i vägen, och traktorföraren saluterade min solidariska gärning med en kamratlig hälsning.

Det är något med traktorförare. Det är lätt att förstå kungens faiblesse för traktorer och grävmaskiner… Tänk, snart kommer grävmaskiner att bli en överklassymbol, nu, när kungen kommit ut med sin hobby. På varje garageuppfart på Djursholm och Saltsöbaden kommer blänkande grävmaskiner att stå parkerade.

Ja, det har kanske inte så mycket att göra med träningen, men det är jag som skriver, och jag som bestämmer vad det ska stå.

Rundan gick bra, trots det ymniga snöskred. På sina håll inne i själva ”stan” har snödrivor schaktats ihop, vilket gör att jag får springa lite andra vägar mellan sjöbodarna. Men Öregrund är fullständigt ljuvligt i vinterskrud. Jag känner mig rent privilegierad när jag springer nerför Västergatan och ser det grå havet mellan röda och gula trähus. Det är värt mödan.

Och soundtracket till den här upplevelsen var:

Nine Inch Nails – The Perfect Drug

Cocteau Twins – Fifty-Fifty Clown

Muslimgauze – Paper Mache Efiji of Bishan

Farook Salama – Ana fi Entizarak

Stone Roses – I Am the Resurrection

Запрещенные Барабащики – Человек-амфибия

Talong Back Sunday – Slowdance on the Inside

Scraps of Tape – The Fury of Babies

A Silver Mt Zion – Long March Rock or Doomed Airliner

Snapper – Hang On

I dag sprang jag i Öregrund igen, och när jag kom ner till hamnen så jag att Gräsö inte längre existerade. där Sveriges tionde största ö brukar ligga, fanns endast ett grått töcken, och dit var den klargula färjan på väg, utan att jag kunde varna. Vanmäktig fick jag nöja mig med att fascineras av färjprakten – det vägverksgula mot det snöstormsgrå havet och den snöstormsvita himlen.
Det var annars närmast idealiska löpförhållanden: 5 minus, lätt snöfall och luddig snö på vägen. Jag gillar sånt. dock var det lite halt här och där, och på Kavaröbrovägen halkade jag och föll lite.
Och så hade jag ett intermezzo med en plogtraktor, som verkade förfölja mig genom nästan hela centrala Öregrund. Det kan ha bidragit till att jag fick en ganska fin tid.

Jag tycker också att jag hade ganska tur med låtarna i luren i dag:

Leonard Cohen – Dance Me to the End of Love

LCD Soundsystem – Thrills

Isolée – Rest

Telex – Moskow Diskow

Deep Purple – Fireball

The Tiger Lillies – Souvenirs

New Order – Ruined in a Day

VNV Nation – Amhran Comhrac

Ny dag och ny runda. Hemskt halt i spåret, eftersom det snöat lätt under natten. Det är ansträngande att springa och hela tiden vara på sin vakt så att man inte ska halka och slå sig fördärvad.
inget mycket att säga – det var en okej runda. Somvanligt ingen annan i spåret. På cykelvägen hem ett par hundvandrare, som inte plockat upp bajs efter sina, eller någon annans, hundar. Saknar havsutsikten i Öregrund. Och mycket annat.
Det underliga med dagens löptid var att tiden för runda blev på sekunden den samma som i går. 33,12. Märkvärdigt.

Musik i dag:

Daft punk – Emotion

Кино – Хочу перемен

Lady Sovereign – Shhhh!

The Specials – Concrete Jungle

Ascii Disco – tzssrrck

Ian Drury and Hazel O’Connor – Peaches

The Cure – Disintegration

Jag köpte ett nytt R90-ställ i går, ett avsett för vinterförhållanden. Och i dag provsprang jag det nya stället, och det var väl bra. Men fast jag köpte xxl kändes det lite trångt. Kort i ärmarna. Det var också ganska kallt att springa i bara en kortärmad tröja under stället. Bör nog köpa ett par långärmade. Men annars var det ju skönt att slippa ha en fleece-tröja.

Tiden blev okej. Fagerskogsrundan är lite kortare, men backigare, och underlaget är halt och knöligt, så 6,45 på kilometern får väl anses som ganska bra.

Musiken i dag:

Кино – Хочу перемен

Тату – Я сошла с ума

7 Seconds – 99 Red Balloons

666 – Paradoxx

1999 – Beauty is the Winner

1999 – Butterflies

1999 – Looking Good

1999 – Once Karma

1999 – Nekropolis

Det känns som om jag borde kolla shuffle-funktionen på ipoden…

Ja, jag köpte en padda, en Ipad. Och det är inget snack om att det är en fantastisk mackapär. Jag är inte riktigt säker på vad det är för en grej egentligen. Det är inte riktigt en dator, och det är inte absolut inte en telefon. Jag tycker det verkar jobbigt att använda den för att läsa böcker, och att skriva med den är rätt bökigt.

Men som journalist upptäcker jag ett fantastiskt instrument: Flipboard. En ”app”, dvs ett miniprogram, som hanterar twitter.

Jag har aldrig riktigt fattat tjusningen med twitter: varför skulle man vilja skriva inlägg på 140 tecken om att man passerar Mjölby? Varför skulle man vilja läsa inlägg på 140 tecken om att någon annan passerar Mjölby?

Men grejen är ju att man kan länka till något intressant: man läser någon fascinerande artikel i en obskyr men välinformerad tidning, och så lägger man upp länken i twitter: ”Nya rön om näverbreven i Novgorod: http://asdölasdfölajksdfölaksdjf.com”.

Flipbord lägger upp länken i läsbart skick. Man får en liten tidskrift som bygger på de twittrar man söker, och så vips, har man designat sin egen multispråkliga tidningar från källor man verkligen litar på. Det är hur fränt som helst. OCH man får redan på om en som kompisar passerar Mjölby. Ibland kanske rentav en bild.

Okej, det här låter säkert extremt basic för er som kan sånt här på riktigt, men för mig är det en medierevolution. Jag har nu en dagstidning som kommer ut 3600 gånger i timmen, ungefär. Man kan också göra samma grej med Facebook – alltså få folks länktips utlagda som tidningsartiklar.

För mig som inte har en Iphone är det lite nymodigt med det där med att förstora hit och dit med fingrarna. Det är också rätt coolt.

Hakar – man kan inte spela alfapet på betapet.se. Det lär väl komma så småningom, men jag saknar det lite.

Man kan inte heller facebook-chatta, och det finns ingen Skype-app (man kan använda en app för Iphone, men den är lite trång.

Överhuvudtaget tycker jag det är lite obekvämt att skriva med maskinen. Det är ett touch-skärmstangentbord av hysteriskt känsligt slag, så man är närmast TVUNGEN att pekfingervalsa, i stället för att skriva som folk. Det finns ju inte heller å, ä eller ö, utan de måste produceras genom att man håller kvar på a eller o. Då poppar å:n och sånt upp. Avigt för en som är van vid vettiga tangentbord.

Jag har inte hunnit experimentera med att försöka få ur saker ur manicken: hur gör jag, till exempel, om jag ska visa en presentation? Maskinen har ingen usb-port.

Men jag är naturligtvis nöjd. Det är rätt skönt att sitta på Öregrundsbussen och stila och känna allmogens avundsjuka. Bara en sån sak.