Prat

Om några veckor, kanske tidigare, kommer vi att kunna vänta oss en arg konflikt med Ryssland. En oppositionell journalist från Vitryssland, Olga Klaskovskaja, har fått asyl i Europa, men miste asylrätten när hon åkte till Minsk för att vara med vid rättegången mot sin bror, också i opposition mot Lukasjenko.

Klaskovskaja kom till Sverige via Polen och Norge. Hon hade redan fått politisk asyl i Polen, men sökte sig vidare till Norge, där hon på nytt sökte asyl. Hon har beskrivit förhållandena i de norska flyktinglägren i första delen av en artikelserie, kallad ”Skandinavisk demokrati för flyktingar”. Hon jämför förhållandena vid flyktinglägret Haslemoen med ett koncentrationsläger. Hon beskriver hur ”araber och afrikaner” terroriserar henne, den enda europén i lägret. Till slut åker hon till Sverige, träffar en man, gifter sig, får barn. Och skiljer sig ganska snabbt.

Så då har vi en situation som följer: Klaskovskaja är i Sverige, men saknar uppehållstillstånd. Hon ska alltså utvisas tillsammans med sin elvaåriga dotter. Sonen, som är sju månader, är svensk medborgare och kan alltså inte utvisas. Tydligen vill inte pappan släppa iväg sin son till Vitryssland, och de sociala myndigheterna har bestämt att barnet ska bo med fadern tills Klaskovskaja från Vitryssland ansökt om uppehållstillstånd för att återförenas med sin son.

Den här storyn har redan blivit stor i Ryssland och Vitryssland, och vi kan vänta oss att det här tas upp av de ryska myndigheterna på högsta nivå. Finland har haft flera liknande fall, där Putin själv har lagt sig i Finlands omänskliga hantering av ryska kvinnors barn.

För det hela tolkas som ett angrepp på ryskheten (i det här fall vitryskheten…). Klaskovskaja utvisas, berövas barnet, förnedras för att hon är vitryss. Vad som föranlett de sociala myndigheterna att tilldela fadern vårdnaden är ointressant – i synnerhet som han själv är av turkisk härkomst. Allt bevisar att Sverige hatar Ryssland, Vitryssland, vitryssar och ryssar.

Rå styrka och naket våld, ja. Jag började tappert på en ny vägg i mitt blivande arbetsrum och försökte ta till tålamod som arbetsmetod. Jag slafsade på vatten, lät tapeterna mjukna, och så drog jag av lager för lager. Jag märkte tidigt att väggen buktade rätt rejält nere vid socklarna, och plötsligt lossnade hela rappningen. Där innanför – grov blåbetong.

Det stod ju rätt klart att rappningen lossnat från väggen och att renoveringsarbetet plötstligt var bra mycket mer omfattande än vad jag klarar. Här krävs gipsskivor. Eller nåt.

Det var bara att ge upp och ringa till närmsta målare. Om tre veckor kommer han och fixar arbetsrummet och sovrummet. Nästa helg åker jag nog till stugan och skottar.

För alla som undrat – det där med plasten fungerade inte heller. Rå styrka och naket våld är det enda som biter på tapeter.

Ja, jag har ju nämnt Albert Engström flera gånger nu, och vid det här laget har jag faktiskt bestämt mig för att ta mig igenom hela hans samlade verk. Det är ett lite roligt projekt – att liksom sänka sig ner i ett helt författar- och konstnärskap. Jag har ju nämnt hur det kommer sig att jag har en sådan här samling – jag ville ha en konkret bok av Engström, Moskoviter från 1923, och då hittade jag den i en stor, vackert inbunden samling. Lika bra att köpa hela surven; det var ganska billigt på en loppis i Östhammar.

I viss mån är det ju ganska klart redan nu vad AE är för en pappenheimare. Engström skriver i ett slags pseudo-reportagestil. Det mesta är framställt som om det vore skildringar av verkliga möten. Det som är uppenbar fiktion läggs i munnen på någon ”Janson som jag mötte utanför Rådmansö och som berättade…”

Det mesta talar väl för att allt är Engströms fantasier. Det är lite för många excentriska Östbom och Västman och Janson för att Roslagen faktiskt skulle kunna rymma dem. Engström har utan tvivel träffat en mängd kluriga gubbar, och så har han ställt samman små kompositporträtt som passar en på exotism törstande läsarallmänhet i Stockholm.

Det vore roligt att få höra om det finns folkliga berättelser om Engström. Han bodde i Grisslehamn rätt länge och satte byn på kartan, byggde atelje och målade både gubbar och kobbar. Vad sa byborna själva om hur de blev porträtterade? Ständigt supande och smugglande.

Hittills verkar det finns några kardinalämnen i Albert Engströms prosa: minnen från barndomen i Småland, gymnasiet i Norrköping och studentåren i Uppsala, Roslagshistorier, jaktberättelser och reseskildringar. Kortare eller längre resor, där världen cirkulerar kring Albert Engström som normalitet. Alla som inte är Albert Engström bryter mot normen i Albert Engströms universum. Framförallt kvinnor. Jag ska återkomma till Albert Engströms kvinnoskildringar.

Jag må verka lite i överkant kritisk mot AE – jag tycker framförallt att han är lättviktig. Men då och då bryter det fram en äkta berättare och observatör i allt prat. Han ritade sina gubbar och skrev sina roliga berättelser för att finansiera en ganska vidlyftig livsstil. Det mesta är smörja. Men det finns viktiga observationer och känsliga skildringar av utsatthet, ångest och främlingskap. Jag ska komma till dem senare.

Jag har nu bott tre månader i min lägenhet i Norrtälje. Just i dag firar jag tremånadersjubileum. Wohoo. Men jag har slaknat lite i min renoveringsiver. Jag blev klar med vardagsrummet och ena hallen just före jul, och kände att jag ville slippa fira julhelgen i en byggarbetsplats. Ja, och sedan var det svårt att komma igång igen. Dessutom var det rum som stod näst i kö helt belamrat av bokkartonger.

Så jag har ägnat mig åt viktigt förarbete – att gruva sig. Men nu har jag gruvat mig färdigt, och i dag har jag satt igång med att klösa loss tapeterna från väggarna.

Det här är ett ganska gammalt hur – byggt 1948 – och det är lager på lager på lager av tapeter. Senaste ägarna målade vitfärg på tapeterna, pepprade väggarna (och taken) fullkomligt av borrhål och dubbelhäftande färg. Jag vill ha rena, snygga väggar, och egentligen inte vitt heller. Men så här många lager tapeter funkar inte – de är bubbliga och knöliga och väggarna ser trista ut. Alltså måste allt av.

Och harrejösses vilket jobb det är! Nu har jag testat olika modeller – riva av tapeterna torrt och skrapa med en tapetskrapa (jättejobbigt). Ånga (också jättejobbigt). Slafsa på vatten (jobbigt). Och i min jakt på att slippa jobba hårt, så har jag nu testat en modell som går ut på att slabba på vatten, klistra upp plastfilm och låta stå över natten. I morgon bitti får vi se hur det blev. Ska bli spännande.

Planen för det här rummet är att måla alla väggar, men ha en vägg i en avvikande färg – jag har rätt mycket färg kvar sedan hallen. Fast arbetsrummet ska få extrajobba som sovrum ett tag, för nästa projekt är sovrummet. Jaja. Lagom till ålderdomshemmet är jag väl klar med det här.

Sista dagen på P4 Uppland. Tre månader i ett medium som jag tidigare inte jobbat med, och oj, vad jag har haft roligt. Radio är ROLIGT. Det går snabbt och det finns en närhet mellan reporter och lyssnare som jag inte upplevt i vare sig tidningar eller TV. Röster binder starka band.

Tre månader är naturligtvis ingenting, men lite har jag ju lärt mig. Jag har sänt ensam på helger, dragit i reglage och tryckt på knappar och så är det jag som kontrollerar etern. Det enda som hindrar mig från att utropa proletariatets diktatur från min radiotribun är att jag väljer att snällt läsa mina nyheter.

Snabbheten i radio är nästan hisnande, och jag gillar att man ständigt uppdaterar med nytt material. Kanske bullar Ekot upp till Lunchekot och Ekot kvart i fem, men här handlar det om att få ut allt. Snabbt. Snabbast. Det känns som att lokalradion är det medium som lättast tagit till sig webbens möjligheter.

Jag har fått sända, jag har fått göra reportage, korta nyheter, intervjua kommunalråd, fotografera kyrkor i motljus. Jag har blivit inlåst i garaget på julafton. Jag har gjort intervjuer och glömt att slå på bandaren. Jag har upprepat skämtet – ”Ja, eftersom det här är radio så behöver jag ta en bild” – säkert tjugo gånger. Jag har fått se Storvreta och Bålsta – två vita fläckar färre på min karta!

Jag har fått jobba i ett roligt gäng kunniga reportrar och haft en av de bästa chefer jag någonsin träffat – nyhetschefen Lisa Helgesson. Jag är en bättre journalist i dag, än jag var för tre månader sedan, och det är er förtjänst! Tack, allihop!

Det talas ofta om att vi, som är emot högerextremism, främlingsfientlighet, homofobi, islamofobi, xenofobi, misogyni etc., ska ”ta debatten”. Och jag undrar ibland – vilken debatt? När rassarna talar om att invandringen kostar si och så mycket och att de pengarna borde gå till pensionärerna – vad är det för debatt vi ska ta? När de säger att invandrare är överrepresenterade i fängelserna – ska vi säga ”nej, det är de inte”?

Det handlar ju inte om en debatt! Tror folk verkligen att rasister bryr sig om sakförhållanden? Rasister, främlingsfientliga, invandrarkritiska – vad vi än väljer att etikettera dem som drömmer om ett slätkammat majoritetssamhälle – agerar utifrån ett slags estetisk norm. De har något emot hudfärg, hårfärg, klädstil, rörelsemönster, kroppsform, kön, ålder… Ja, vad som helst som bedöms bryta mot en underförstådd norm.

I grunden handlar det om rädsla. Jag är också rädd. Jag har också fördomar. Men jag gör dem inte till en politisk ideologi. Jag strider mot fördomarna och min egen inskränkthet och det är jobbigt och gör ju ont.

Jag är rätt säker på att invandringen kostar pengar, och jag tror även att invandrare är överrepresenterade i brottstatistiken. Det här är ett problem bara om man tror på fenomenet ”kollektiv skuld”. Fattiga är också överrepresenterade i brottstatistiken. Betyder det att vi borde jaga ut alla fattiga ur landet? ”I Sverige borde bara människor med en medelinkomst på över 28 000 i månaden få leva”.

Det finns ingen kollektiv skuld, det finns ingen kollektiv dygd. Vi gör val, var och en för sig. De här valen är svårare eller lättare, men vi gör dem som individer. Den som söker trygghet i Sverige har gjort sitt val utifrån sin egen personliga motivation, och ska tas emot som en gäst med öppna armar. Den som väljer att begå brott ska lagföras, oavsett om hon är svensk eller syrian eller tysk eller rik eller fattig eller kvinna eller man eller sverigedemokrat eller vad vi än väljer att klistra för etikett på den enskilde.

Debatten handlar inte om invandrare, utlänningar, flyktingar. Det handlar inte om integration eller assimilering eller utanförskap – det handlar om att bemöta människor som människor. Med respekt och krav på ansvar.

Alla busslinjer har en speciell karaktär. Linje 677 mellan Norrtälje och Uppsala är lite av en kameleont som skiftar form flera gånger under den 90 minuter långa turen. På busshållplatsen i Norrtälje väntar vi och hoppas att vi ska slippa buss RUC115 – en trång och obekväm, gammal buss som Nobina verkar hoppas kunna köra slut på genom att slita ut den på Uppsalalinjen. Då tittar vi pendlare längtansfullt mot de moderna och rymliga dubbeldäckarna på Stockholmslinjen. Tänk att det är så stor skillnad mellan 676 och 677.

Bussen börjar sin linje med arbetspendlare från Norrtälje. Det är ganska gott om plats och aldrig trångt vid avresan. Efter Rösa trafikplats förvandlas bussen plötsligt till en skolbuss för barn som ska till Rimbo. Här blir det plötsligt trångt och ganska stimmigt i bussen. Den krokiga, krängande sträckan mellan Finsta och Liesta är det rätt vanligt att folk, mest små barn, får stå och försöka hålla sig på fötter i kurvorna.

I Rimbo töms bussen nästan fullständigt. Några sluga Rimbobarn tar bussen till nästa hållplats för att slippa gå till skolan, men efter hållplatsen Hagen är bara vi hardcore-pendlare kvar. Damen med silvermössan. Kostymkillen med den stora näsan. Näspiercade tjejen. Vi, resenärs-raukar. Vi, som efter en krängande tur inomskärs mellan Norrtälje och Rimbo, nu ger oss ut på Uppsalaslättens ocean. Efter Rimbo är det knappt att det kommer ombord några nya passagerare. Ja, kanske någon gång i Gottröra eller Knivsta, men annars – ro.

Det är avkopplande att åka buss. Jag fattar inte dem som väljer att ta bilen. Ja, okej om man måste ha bilen i jobbet, eller om man jobbar utanför centrum och måste ta sig ytterligare någonstans. Resan tar en timme med bil, en och en halv timme med buss. Men i bussen kan man sitta och slöa (åtminstone efter Rimbo). Läsa, sova, surfa (för de har wifi på bussen). Och bussen hem på fredag kväll…

Nu byter jag jobb och då byter jag också buss. Det ska bli intressant att möta buss 686 till Kista. Nya landskap, nya passagerare. Nytt liv.