Prat

Jag är en medelålders man med fördomar. En kvinnlig kollega på ett tidigare jobb refererade till sin sambo, och jag utgick från att sambon var man. Jag känner mig hotad bland stora skockar unga män, oavsett om det är utanför en fotbollspub eller en förortspizzeria. Jag bor segregerat, i bostadsrätt. Jag har en espressomaskin och sommarstuga och förstår svampskogen bättre än förorten.
Jag är alltså en människa med fördomar. Men en fördom jag inte tror att jag har, det är att jag skulle vara fördomsfri. Jag tror inte jag är upplyst. Jag vet att jag är präglad av klibbiga stereotyper. Och att det inte är lätt att befria sig från dem.
Jag vill inte vara ”tolerant”. Jag vill inte ”tolerera” andra än dem som är som jag. Jag vill kunna betrakta alla lika självklart inklusivt som dem som är som jag.

Häromdagen skrev Norrtelje tidning om ett läger för unga transpersoner mellan 12-20.

Och där slog den här fördomsfullheten in. Tolvåriga transpersoner? Är inte transsexualitet en sexuell identitet, undrade jag för mig själv. Är det rimligt att skicka tolvåringar på läger för att utveckla och diskutera sin sexuella identitet? Riskerar man inte att tvinga in tolvåringarna i begränsade och begränsande identiteter?

Jag tycker det är bra att tolvåringar får ställa frågor, och jag vill att tolvåringar ska få testa ramar och identiteter, men jag vill ändå att tolvåringar ska slippa etiketteras som ”transpersoner”. Inte för att det är något fel i att vara transperson, och inte för att det skulle vara något fel i att vara nyfiken, utan helt enkelt för att jag vill att människor ska få vara sig själva. Transpersoner, fotbollsgrabbar, hockeyflickor, schackpojkar, hästtjejer, underbara sprakande människor som kan få världen att dansa och växa.

En vecka i Moskva är uppfriskande och underbart. Ingenstans är en dubbel espresso lika dubbel; ingenstans är sushi lika sushig. Till de senaste underverken i Moskva hör cykelbanor och hyrcyklar! Moskvas borgmästeri har låtit anlägga cykelbanor på sina håll i stan, inte för att det kanske ska ses som ett sätt att lösa Moskvas trafikproblem: jag har svårt att se Moskvaborna åka cykel till jobbet. Nej, cykeln är en leksak, lite som rullskridskor, och nu har man öppnat nya möjligheter till sund rekreation åt Moskvaborna.

Mindre sunt känns det politiska klimatet. Sedan Putin bestämde sig för att konstitutionen var hans personliga lilla leksak så kan ingen kalla Ryssland för en demokrati. Det går inte ens att låtsas att Ryssland är demokratiskt. Och ingen låtsas längre. Det finns andra länder som försöker låtsas vara demokratier, men inte Ryssland. Demokrati är inte bara rösträtt och sånt jox – demokratin rymmer även rätten att avstå från att rösta. Demokrati är rätten att få göra sina egna val – oavsett vad pappa, prästen eller presidenten tycker. Ryssland tycker inte så.

Ryssland har börjat betona ganska kraftfullt något man kallar ”traditionella värderingar”. Dessa värdering ställs i kontrast mot mänskliga rättigheter. Just det. I kontrast. Dessa ”traditionella värderingar” – familj, mamma-pappa-barn, tro, sundhet – ställs i konflikt mot ”tolerans” och ”mänskliga rättigheter” i”Europa”. Det blir lite mycket citationstecken här, ursäkta.

Den officiella ryska linjen hamnar allt närmare något slags tea party-rörelse, fast med ett socialt element. Det ska inte finnas några rika, eller jo, några, men då ska de vara snälla. Människor ska leva i kärnfamiljer där mamma och mormor ska koka rödbetssoppa och pappa arbeta i en fabrik och storebror vara redo att försvara fosterlandet. Det talas rentav i Moskva om en rörelse, där Ryssland representerar Det Riktiga Europa. De sanna europeiska värderingarna, som feta liberaler glömt, förrått, förnekat i de pösiga och vällevnadssjuka länderna i Väst.

Det här blir en förbluffande sammanhållen och elegant idé. Den ger Putin och grabbarna möjlighet att plocka upp vissa gamla stalinistiska idéer – kärnfamilj, strikta könsroller, begränsad rätt till abort och skilsmässa – och samtidigt kraftfullt påstå sig vara antikommunister – ”Kommunisterna sprängde kyrkor och tillät homosexualitet, vi är för sunda värderingar och den traditionella familjen”. Läs om mekanismen här, till exempel.

Jag får var och varannan dag länkar skickade till mig, där ”Europas” förfall beskrivs, och ett genomgående tema är att homosexualitet är lika med pedofili, och att det finns en vänsterpedofilböglobby som i samarbete med muslimerna håller på att våldta det sanna Europa.

Mark my words – snart kommer ni att läsa om nyskilde Putins kamp för Sunda Värderingar. Tea Party Communism on our doorsteps.

Det finns ett tröttsamt begrepp: normalbild. Det här går ut på att det finns ett ”normalt” läge i världen, och allt som inte stämmer överens med det – är hotfull, farligt, skrämmande och olämpligt. Det här påverkar nyhetsjournalistiken: om normalbilden är bomber och krig, då är krig och bomber nyheter. Att bomber dödar människor i Syrien hör till normalbilden – därmed är dödade syriska barn inte nyheter. Bomber hör däremot INTE till normalbilden i Boston – och vips blir döda barn i Boston världsnyheter.
Nyhetsvärdering hör till de mest svårdefinierade ämnesområdena inom samhällsforskningen. Vad är en nyhet? Och en av förklaringsmodellerna ligger i ”brottet mot normalbilden”. ”Hund bet man” är ingen nyhet; ”man bet hund” – är en nyhet.
Och nu är det nyheter att ryskt stridsflyg övat över Östersjön. För att det ”bryter mot normalbilden”. Och även om nyheten BORDE vara att Sverige inte har en fungerande incidentberedskap (vilket är normalbild, för det har vi väl inte haft sedan 1983 i augusti när jag muckade), så har mediedramaturgin placerat det ryska hotet i centrum: ”Här övar Ryssland attack mot Sverige!”
Och där kommer vi in på en annan del av nyhetsvärderingen – den om att journalistikens syfte är att befästa normer i samhället. Ryssland ska vara ett hot mot Sverige, det är liksom Rysslands jobb i nyhetsdramaturgin; i den svenska mytologin. Jag har skrivit om det förr – om rysshotet som en av grunderna för den svenska trygghetsideologin. Rysslands roll som kaoskraft för att vi ska uppfatta vårt eget samhälle som förnuftigt, tryggt och lämpligt. Om vi formulerar Ryssland som hotet, slipper vi hantera hot vi inte förstår. Vi får en normalbild vi trivs med.

World Economic Forum, de där som organiserar det underliga mötet med viktiga herrar i Davos varje år, forskar kring resenäringen. En rapport som publicerades nyligen placerade Island på topplats som världens mest välkomnande land.
Trea från slutet, efter Bolivia och Venezuela, ligger Ryssland.
Nu är det ju EGENTLIGEN inte så dåligt som det låter – WEF bygger siffrorna på en skala på 1-7, där 1 är minst och 7 är högst. Ryssland får 4,98, så man kan ju konstatera att det är rätt hyfsat ändå – Sverige får 6,53, vilket placerar oss på plats 23 på välkomstlistan.

Just det där med den välkomnande attityden har kommit i fokus i den här statistiken. Ryssland hamnar totalt på en 63 plats, även om den vresiga attityden lägger landet i botten. Sverige hamnar nia – en plats vi alltså inte förtjänar om man ser till hur välkomnade besökare känner sig när de kommer hit.

Ryssland har höga placeringar på ett par intressanta områden; framförallt har de många platser som hör till världsarvet. De ligger på 16 plats när det gäller kulturminnesmärken, och fyra för naturmonument.

WEF:s lista konstaterar att Ryssland har svagt utvecklad besöksnäring, men att det finns mycket att se. Men ryssarnas ovänliga attityd skrämmer bort besökarna.

Det här är siffror som förmodligen förvirrar ryssarna. I ryssarnas självbild ingår en övertygelse om att det inget folk i hela världen är så gästfritt som ryssarna. Gästfriheten är lite av grundbulten i hela den ryska nationalkänslan. Att påstå att ryssar INTE är välkomnande – att några nedfrusna islänningar skulle vare MER gästfria…

Men grejen är ju att det WEF mäter, är just INTE gästfriheten, utan hur välkomnande besökare känner sig. De som kommer på besök som turister i Ryssland får ytterst sällan möta någon gästfrihet – de är hänvisade till buttra servitriser och specialdyra biljettpriser för utlänningar till museerna.

Det skulle ju vara roligt om Ryssland kunde dra konsekvenserna av det här, utbilda personal, satsa på hotell och infrastruktur, men det sannolika är att Ryssland kommer att vara lika fritt från gäster, som ryssarna är gästfria.

I helgen var jag i S:t Petersburg. Delvis för att kunna komma åt ett tidningsarkiv för ett reportageprojekt. Jag behövde läsa Maksim Gorkijs Novaja Zjizn från sommaren 1917.
Jag hade tagit reda på hur man gör för att få tillgång till tidningsarkivet vid det ryska nationalbiblioteket i Petersburg, men jag var ändå rätt skeptisk. Ryska arkiv tenderar att ha en hel del byråkrati som en skyddande hinna.
Det var därför trevligt att upptäcka att allt var enkelt och effektiv. Jag behövde bara fylla i ett litet formulär, så fick jag ett lånekort. Och sedan kunde jag knata bort till själva tidningsarkivet, där det tog dem ett par minuter att plocka fram tidningarna jag behövde – två stora lägg med gulnande, sönderfallande tidningar. Och sedan var det bara att sätta sig ner och bläddra:

Och under några timmar satt jag, sommaren 1917, och läste de senaste nyheterna från fronten, från de ändlösa förhandlingarna i Petrogradsovjeten, från kommittéer och kommissioner. Jag läste dagsvers av Majakovskij och krönikor av Gorkij; debattartiklar av Trotskij, genmälen från Kerenskij. Nyheter om att tsarfamiljen flyttats från Tsarskoe selo. Magiskt.
Och sedan gick jag ut i snålblåsten i aprilkylan vid Fontankafloden och försökte minnas att det var nutid.

Ja, kamrater, jag knagglar vidare genom Engströms litterära produktion. Då och då häpnar jag över något som är väldigt bra, men oftast känner jag att det han skriver är närmast förfärande poänglöst. Man förstår begreppet brödskrivande när man läser Albert Engström. Mannen var känd, populär och hans böcker var garanterade en god upplaga. I årtionden var han chefredaktör för humortidningen Strix och hans skämtteckningar och ”gubbar” var uppskattade och eftertraktade. Karln skrev för att upprätthålla sin rock´n´roll lifestyle
Det har väl framgått att jag inte är fruktansvärt fascinerad av hans rospiggar och Smålandsbönder, men jag är lite imponerad av honom som reseskildrare. Han har en känsla för detaljer och scenerier, han låter sig förtjusas och hänföras, försöker inte vara blasé och världsvan. I Till Häcklefjäll reser han till Island, och det är en resa jag också vill göra. I Moskoviter besöker han Sovjet ungefär samtidigt som Tintin. I Med Kaaparen till Afrika besöker han södra Afrika, och även om boken innehåller åtskilligt som i dag är oaptitligt och rasistiskt, så är den full av lockande bilder av stadsliv och natur.
Jag har sagt det förr – Engström är en scenograf, men inte en dramatiker. En resa ger hans berättelser en dramaturgi som han annars inte behärskar. Och plötsligt blir det riktigt bra.
Har passerat hälften nu. Just nu håller jag på med en av de trista samlingarna av ”roliga” kåserier, men hans bok om Gotska sandön kommer allt närmare. Den ser jag fram emot.

Nu är det så här med Ryssland, att det börjar bli dags att sluta tjata om Sovjet. Putin har inga som helst planer på att ”återskapa Sovjetunionen”. Putin är inte intresserad av att damma av kommunismen som ideologi och partiet som organisation. Putin är en auktoritär ledare som inbillar sig att han begriper vad som är bäst för Ryssland. Det är illa nog.

Putin talar ofta om något som kallas ”maktvertikalen” – вертикаль власти. För de flesta utlänningar låter det här lite fånigt, men för honom och för de flesta ryssar är det ett rimligt koncept. På engelska skulle man antagligen säga ”Chain of Command”. Det Putin är ute efter med sin auktoritära stil, är att skapa en beslutsgång. Ett beslut som fattas ska implementeras. Om parlamentet stiftar en lag, ska ju någon se till att lagen följs. I de flesta länder utgår vi från att lokala befattningshavare själva tar till sig lagstiftning. I Ryssland gör ingen något om inte beslutet har runnit ner genom maktvertikalens hela filtersystem.

I Sovjet var den här maktvertikalen partiet. I Ryssland – Putin. I det kejserliga Ryssland – kejsaren. De här tre, på ytan vitt skilda styrelseskicken, har alltså strängt taget samma form. Starkt centraliserade strukturer där lägre stående befattningshavare aldrig gör något utan instruktioner från högre nivåer.

När Putin talar om ”stabilitet”, så menar han alltså en väldigt hög och ranglig struktur. Ett korthus av befattningshavare. Högst upp sitter han och balanserar. Och på samma sätt som Sovjetunionen och Kejsarryssland, så garanterar Putin genom sin maktvertikal att framtida statshaveri. Det kommer att ske, inte på grund av ”Väst” eller ”judarna” eller ”kapitalet”, utan på grund av Putin – Rysslands farligaste fiende.

En helg i Petersburg är välgörande. Jag hade anledning att åka till denna världens vidunderligaste stad, och insåg hur mycket Piter betyder för mig. Jag hittar förbluffande väl i den här staden, men finner ständigt nya platser, genvägar, gårdar, hörn, kaféer. Underbart.
Och om nätterna klapprar hästskor mot gatsten och asfalt. Då kommer alla ryttarinnor fram, som ju omöjligen kan rida på dagen i trafikkaos och trängsel. Jag har aldrig sett en stad där det är så mycket hästar som Petersburg, och det är lätt att tänka sig vilket fruktansvärt oväsen det måste varit för hundra år sedan.