Prat

Jag köpte en ny scanner. Jag hade i och för sig NÄSTAN en scanner i och med att min skrivare kan scanna, men nu köpte jag en BRA, med en speciell mojäng för att scanna negativ.
Jag har ju fotat sen tonåren, och jag har en SÄCK med negativ i ett skåp. Så nu har jag börjat scanna, och sätta in neggen i negativmappar. Det är ett drygt jobb. Men rätt häftigt och storartat. Jag har inte haft någon som helst ordning på mina negativ. Lyckligtvis ligger de flesta kvar i sina fotokuvert, men många har legat huller om buller. De hullrigaste och bullrigaste har jag börjat med.
Och fram kommer, i oväntad skärpa, bilsemestrar till Öland, sommarvikariat i Moskva. Bilder på mina barn som små, små flickor och mig själv som och rätt skrämmande ung.
Det tar ett bra tag att mana fram digitala bilder av analoga negativ, men jag är ändå imponerad av resultatet. Vissa bilder kommer jag ihåg, andra känner jag inte alls igen.

Den här känner jag igen. Jag blir varm om hjärtat.
Det långsamma gnisslandet från scannern lovar överraskningar varenda gång. Jag sitter och ler och glömmer att jag egentligen… Ja, jag har roligt, kort sagt.

Strukturer är en komplicerad mekanism, och vissa strukturer kan verka ”naturliga”, medan andra är svårare att acceptera. Biologi skapar strukturer, sociala förhållanden skapar andra strukturer. Ekonomi, kärleken till Justin Bieber eller countrymusik. Tro, smak, dialekt.
Strukturerna finns. De kan vara galler i våra fängelser, men också de pelare som bygger upp vår identitet.

Vi döms efter vilka vi är. Samtidigt vill vi höra till dem vi sympatiserar med.

Låt säga att jag skulle läsa all världens litteratur i genusfrågor. Jag skulle ta till mig allt, ta tankarna till mitt hjärta och verkligen i min gärning arbeta för ett genusperspektiv i allt jag gör. Likväl tillåter inte strukturerna mig från att vara annat än en man. Skulle jag få ett chefsjobb blir jag ännu ett bevis på att det bara är en massa gubbar som är direktörer.

Jag intervjuade den pakistanske författaren Mohsin Hamid. En man med examen från de tyngsta universiteten; med en rad stora framgångar bakom sig som författare. En representant för en bildad överklass. Han skulle inte bli insläppt på en nattklubb i Sverige. I gränskontroller i hela världen skulle han bli stoppad och misstänkliggjord för sitt farliga namn – Hamid. För att inte tala om att komma med ett pass från Pakistan.

En kvinna kan ta avstånd från allt vad feminism heter och hävda att hon själv skapar sin lycka och sina nätverk. Hon får ändå sitta ensam i bastun bredvid och höra karlarna i ledningsgruppen hö-höa i herravdelningen.

Det finns alltid andra som vill reducera oss till män, kvinnor, svartskallar, gringos, pitebor, rika knösar, äckelgubbar, white trash, AIKare. Vilka vi än är.

Jag njuter verkligen av den diskussion som brutit ut kring journalistiken. Äntligen talar man om journalistik. Ställer frågor. Ifrågasätter normer. Jag håller inte med om allt som säger, men tycker det är underbart att vi tvingas bestämma oss för vad som är viktigt, vad som är svårt, vad som måste funderas på.

Jag tycker det är BRA att Hanne Kjöller talar om problemen med ”offerjournalistiken”. Betyder det att jag håller med henne i allt hon sagt? Nej.

Jag tycker det är BRA att Nathan Sachar drar fram problem med att göra antirasismen till en dogm. Betyder det att jag håller med honom om hans resonemang kring rasism? Nej.

Jag undrar om inte roten till det onda vi ser i modern svensk journalistik ligger i att vi glömt en viktig journalistisk princip: Konsekvensneutraliteten. Publish and be damned.

Konsekvensneutraliteten är en princip som handlar om att om något är sant och viktigt, då ska det publiceras. Även om det innebär att kanonfabriken i staden måste stängas för att vi avslöjat en muthärva eller att den populära politikern måste avgå för att hon mixtrat med kreditkorten.

Jan Guillou berättar i sin bok om IB-affären, hur en äldre generation av journalister redan upptäckt att socialdemokraterna använde militära underrättelsetjänsten för att registrera kommunistiska meningsmotståndare. Men valde att avstå från att publicera – av hänsyn till Rikets säkerhet. Att publicera hade varit opatriotiskt.

I takt med att svenska journalister blivit mer och mer professionella, så har benägenheten att hålla tyst med hänsyn till statens, partiets, idén, utredningens, stadens, sakens etc intresse blivit mindre. Ok, synd på Bofors exportorder, och trist för dem som mister jobbet om firman måste dra ner – men det är inte journalisternas fel att Bofors mutat sig till kontrakt. Mutor är olagliga, Bofors har brutit mot lagen. Trist för Mona Sahlin att det där med kreditkorten kom fram, och trist att hennes kamrater i partiet och regeringen tipsade oss, men det var hon som fifflade.

Det är konsekvensneutraliteten. Vilka konsekvenser publiceringen av en skandal får är inte journalisternas problem. Om vi sedan blir instrument för partimygel… Det spelar ingen roll.

Och det har vi glömt. Vi har slutat ta hänsyn till konsekvensneutraliteten i allt fler frågor, och börjat tro att vi äger ansvar för någon annans gärningar. Och därmed gör vi oss själva till en del av ett samhällskonserverande system; vi bevarar normer som vi själva hittat på i stället för att granska samhället och vara illojala.

För det vackraste en journalist kan vara – det är att vara illojal. Illojal mot normer, värderingar, Saker, högre ting, myndigheter, idéer, ideologier, ideologer. Vi ska vända våra kappor MOT vinden vartifrån den än blåser. Det är journalistik.

Jag undrar om det inte finns likheter mellan de problem Hanne Kjöller beskriver i sin utskällda bok, och den illegala registrering av romer som polisen i Skåne utfört?
Likheten ligger inte i sak – att justera och utelämna fakta för att driva en tes och att upprätta rasförteckningar är olika saker. Likheten ligger i att både medievärlden och polisvärlden är kraftigt isolerade kretsar, övertygade om sin egen förträfflighet och om att de är de enda som ser de mest akuta problemen.
Både poliser och journalister drivs av ett slags rättspatos. Både poliser och journalister har jobb som innebär att man är i tjänst jämt. Både poliser och journalister tror att det finns en HÖGRE rättvisa än den formella, formalistiska rätten. Man får ljuga för att avslöja en skummis.
Självklart finns det skillnader! Journalister har inte pickadoller och batonger, men vi har tillgång till andra vapen, och precis som poliser tycker vi illa om att bli kritiserade. Vi menar ju väl!
För en journalist skulle det vara en ganska rimlig metod att försöka kartlägga ett nätverk av, till exempel, nynazister, genom att försöka bygga upp en bild av deras kontakter – föräldrar, barn, vänner. Det skulle inte alls vara otänkbart att en journalist skulle, i ett sånt researchprojekt, lägga in en misstänkt nynazists döda morföräldrar och nyfödda barn.
Både polisen och medierna rekryterar ur ganska snäva sociala kretsar – kanske är det rentav värre bland oss journalister. Vi tenderar att sluta oss i våra egna kretsar, precis som poliserna. Och vi driver mot en världsbild där våra åsikter inte ska behöva ifrågasättas, eftersom de är rätta, eftersom de är våra. Precis som poliserna kan se ”stoppa buset” som viktigare än att följa lagarna.

För några veckor sedan läste jag sista boken i min Albert Engström-samling. Det har tagit en stund att hämta sig, för att återställa min intellektuella jämvikt läser jag just nu Nordisk Familjebok. Den är roligare.

Om Engström kan jag säga samma sak som jag har sagt flera gånger förut: han är en mycket god persontecknare och scenograf. Jag fascineras av bilderna från ett Sverige som påminner mer om Gogol än Jens Lapidus. Och kanske är det Albert Engströms förbannelse – han försökte stoppa utvecklingen. Han drömde om att få behålla det Sverige som representerades av snusiga 90-åringar med ”ryggmatism” och stor törst efter Engströms brännvin.
Världen skymtar bakom Engströms scenografi: storstrejken, rösträttskampen, parlamentarismen, första världskriget. Vi kan se apartheid och avkolonialiseringen; Stalinterrorn är på gång. Flyg, telefoni, biltrafik, modärnitet – allt glimtar fram, trots Engströms noggranna försök att sätta upp kulisser av fanér för att skymma en ny tid som växer fram.
Jag skulle påstå att Engström i dag är oläsbar. Det skulle kräva för mycket energi för att ursäkta och förklara hans rasism, kvinnofientlighet, förakt för rösträtt och arbetsrätt, trosfrihet, socialt engagemang. Han vill ha kvinnorna underdåniga, arbetarna lydiga, svarta ska veta sin plats och spriten ska vara billig.

Men det finns en skörhet någonstans. En bottenlös törst efter erkänsla. Han försöker hänga med de stora – Zorn, Carl Larsson, Ernst Josephson, och visst får han ärebetygelser och utmärkelser. Men han VET att han är en ganska svag konstnär. Han VET att han är en dålig författare. Han VET att han är populär så ini helvete, men samtidigt – han vill få erkänsla inte för sina ”gubbar”, utan som konstnär.

Tjugo band Engström var en prövning, och nästan allt var smörja eller nästan smörja. Ett par berättelser var bra, någon var lysande. Och det var ganska spännande att sänka ner sig i ett författarskap på det här viset. Läsa praktiskt taget allt han skrivit. Se honom trampa på historiens alla krattor och göra bort sig. Ödmjukande. Om hundra år kommer man att skratta åt hur primitivt och förvirrat jag skriver i dag.

En drivande faktor bakom dagens säkerhets är att den grundläggande juridiska principen för övervakningen är ”Man får om det går”. Praetorianerna låter utveckla instrument för så kallad data mining – informationsutvinning. Alltså metoder för att utvinna intressanta fakta ur enorma textmassor.
Hittills i dag har jag skickat tre ebrev från min privata gmail. Fem från jobbmailen. 13 meddelande på Facebook, tre på Viber. Detta i grova drag under tre-fyra timmar. Ovanligt lite, faktiskt. Sju mottagare. Men det är ändå en ganska betydande textmassa. Att läsa allt det här tar ju lite tid. Alltså söker man inte efter innehåll riktigt, utan man letar efter ”mönster”.
Som i fallet med Skånepolisen: det var inte för att registrera romer som man registrerade romerna, utan för att se mönstren över deras relationer och kontakter.

Och ja, det finns säkert intressanta saker att lära av att studera mina, till exempel, kommunikationsmönster. Ett par av de här meddelandena hittills i dag har adressater i hemskt skumma länder. Konstiga namn. Konstiga språk. Det GÅR alltså att övervaka mig. Det FINNS metoder för det. Och därför, med praetorianernas logik, så FÅR man. Bra. Världen blir en tryggare plats.

MEN.

Det går inte att övervaka. Jo, man kan säkert kartlägga min sommarstugutomt utifrån de data jag lägger till allmänt beskådande på Facebook, och man ser att jag har kontakt med journalister i Kaukasus och andra olämpliga regioner. Låt säga att all min gmail går direkt till NSA för analys. Då får de se vilka jobb jag sökt.
Men det är ju inte bara MIG de ska övervaka. Okej om jag vore den som skulle kartläggas, då kunde man rätt bekvämt ställa samman en stor folder trivialiteter och bilder på svamp och uppgrävda rötter. Det handlar om textmängder som är löjligt stora. Men det funkar bara om man söker just MIG.
Vill man däremot hitta någon som kommunicerar något underligt med illvilliga syften, då måste man ju söka ALLAS epost.

Och låt oss då säga att praetorianernas system för data mining kan programmeras med några nyckelord: jihad, bomb, massmord, NSA, ACAB… whatever. Då är det meningen att det ska säga ”pling” i systemet så fort någon säger ”bomb”, och så fastnar the bad guy i nätets nät. OM däremot skummisen använder sofistikerade kodsystem, som till exempel rövarspråket och skriver ”bobomombob”, då kan han simma vidare utan att fastna i något praetorianskt nät.

Det finns mängder med löjligt enkla sätt att skydda sig. Jag talar inte om avancerade datorkoder, utan om att helt enkelt undvika att stava rätt. Datorer kan inte förstå att ordet bomb och bmob är samma sak. Jojihohadod är obegripligt för NSA.

Vad vi uppnår med säkerhetsen är dels att vi alla betraktas som bovar, dels att vi tvingas vara rädda, och dels att vi faktiskt inte blir tryggare.

Skandalen med Skånepolisens registrering av romer är ett bra exempel på praetorian-mentaliteten. Det är fånigt att tro att Skånepolisen vill upprätta dödslistor över romer. De påstår inte att de misstänker brott bland dem som är övervakade. Det är precis samma mekanismer som när våra myndigheter vill övervaka vår post – det KAN finnas bad guys där ute.
Och det klart det kan! Romer är säkert precis lika brottsbenägna som alla andra. Övervakar man romer så fångar man brottslingar. Övervakar man hallänningar så fångar man brottslingar. Övervakar man vänsterhänta så fångar man brottslingar.
Praetorianer ”VET” alltid att det pågår konspirationer. Här har man fått för sig att att ”för romer betyder familjelojaliteten mer än allt annat”. Okej, då kartlägger man hur de här familjestrukturerna ser ut.
INGENSTANS grundar de det här påståendet. Det hör till det slags påstående som praetorianer slänger sig med: ”I Afghanistan är skägg ett tecken på ålder och respekt”; ”Kvinnor tycker om att man tar i lite”; ”Riktiga karlar äter inte paté”.
Här har praetorianerna fått tillgång till ett ganska praktiskt verktyg: ”Analyst’s Notebook”. Analyst’s Notebook fungerar ungefär som Facebook. Man skriver upp namn i en databas, vem som är mor och bror, kollega och vän, och får en visuell presentation av hur namnen hänger ihop. En bild på hur folk hänger ihop med varandra. Så här:

So far, so good. Vitsen är att se vem som är spindeln i nätet. Så här vill man att det ska se ut:

Aha! Han i mitten måste vara skummisen! Och så griper vi/övervakar/intresserar vi oss för honom. Analyst’s Notebook är ett kommersiellt dataprogram som vem som helst som har jättemycket pengar kan köpa. Och jag föreställer mig att företaget som utvecklat programvaran har bra försäljare med övertygande powerpointpresentationer. Och praetorianerna blir nöjda: yes! Elegant!
Och där sitter Skånepolisen med sitt nya, dyra program och lägger in namn. Ju fler namn, desto bättre kartläggs nätverken. Ja, Male 9 har en morfar och två barn – de ska också föras in. Kanske är han frånskild och har delad vårdnad om barnen – då skulle vi ju inte se relationen till exfrun om inte barnen var med i databasen.

Sålunda fungerar praetorianerna. Jag tycker faktiskt att det bästa med hela storyn i Skåne är att poliserna är så förvirrade: ”Men? Men? Att kartlägga nätverk är väl inte att registrera människor???” De VET så väl att de gjort FEL, men det fina dataprogrammet och de duktiga säljarna från IBM visade ju att man FICK.

Jag kan också nästan garantera att Skånepolisen inte haft någon vidare hjälp av det här analysverktyget. Familjer – vare sig romska eller halländska eller vänsterhändas – är så där elegant hierarkiska att du genast ser vem som är spindel i nätet. Som regel ser det mer ut så här:

Talar vi om övervakningen, så bör vi tala om dem som övervakar.
Jag vill ha sagt att varje form av samhälle kräver väktare. Det finns värden som är värda att skyddas, och det behövs väktare som kan skydda dessa värden. Jag vill inte leva i ett samhälle utan polis, brandförsvar osv.
Men det är viktigt att minnas att polisen, brandförsvaret, säkerhetsmänniskorna måste vara underordnade samhällets ledare. I en demokrati är det vi, folket, som är ledarna.
I Rom hade kejsarna en livvakt, praetorianergardet. Än en gång skyndar jag mig att säga att livvakter är viktiga och fyller en nödvändig funktion, även i en demokrati. Hade svenskt livvaktsskydd fungerat hade Olof Palme och Anna Lindh kanske levt i dag.
Praetoriangardet blev en mäktig institution i det romerska kejsardömet. Och det är ju också så, att de som har lättast att mörda en ledare, det är ledarens egen livvakt. Det blev alltså livsnödvändigt för kejsarna att på alla sätt gynna praetorianerna. Och till slut var det de som styrde romarriket.

Livvakters livsluft är rädsla. Den är deras jobb. En livvakt, en praetorian, ska ständigt vara rädd. Misstänksam. Det är bra att praetorianen är rädd; det ögonblick en praetorian inte ser någon fara – det är det ögonblick då John F Kennedy skjuts.

Men väktare är väktare och de ska inte vara härskare. Deras jobb är att skydda demokratin, och eftersom jag, och du som läser det här, är med och styr vårt land, så är det OSS de ska skydda.

Men praetorianerna har tagit makten. Kanske har deras rädsla smittat av sig på oss och gjort att vi är villiga att, precis som de romerska kejsarna, betala oändliga penningsummor för att de ska ”garantera vår säkerhet”. Deras skräck har blivit vår fruktan. Vi tror på dem, kanske just för att vi själva är rädda för dem. Och vi har gjort oss själva maktlösa, och accepterar att praetorianerna håller oss i husarrest, för att garantera vår säkerhet.