Talar vi om övervakningen, så bör vi tala om dem som övervakar.
Jag vill ha sagt att varje form av samhälle kräver väktare. Det finns värden som är värda att skyddas, och det behövs väktare som kan skydda dessa värden. Jag vill inte leva i ett samhälle utan polis, brandförsvar osv.
Men det är viktigt att minnas att polisen, brandförsvaret, säkerhetsmänniskorna måste vara underordnade samhällets ledare. I en demokrati är det vi, folket, som är ledarna.
I Rom hade kejsarna en livvakt, praetorianergardet. Än en gång skyndar jag mig att säga att livvakter är viktiga och fyller en nödvändig funktion, även i en demokrati. Hade svenskt livvaktsskydd fungerat hade Olof Palme och Anna Lindh kanske levt i dag.
Praetoriangardet blev en mäktig institution i det romerska kejsardömet. Och det är ju också så, att de som har lättast att mörda en ledare, det är ledarens egen livvakt. Det blev alltså livsnödvändigt för kejsarna att på alla sätt gynna praetorianerna. Och till slut var det de som styrde romarriket.
Livvakters livsluft är rädsla. Den är deras jobb. En livvakt, en praetorian, ska ständigt vara rädd. Misstänksam. Det är bra att praetorianen är rädd; det ögonblick en praetorian inte ser någon fara – det är det ögonblick då John F Kennedy skjuts.
Men väktare är väktare och de ska inte vara härskare. Deras jobb är att skydda demokratin, och eftersom jag, och du som läser det här, är med och styr vårt land, så är det OSS de ska skydda.
Men praetorianerna har tagit makten. Kanske har deras rädsla smittat av sig på oss och gjort att vi är villiga att, precis som de romerska kejsarna, betala oändliga penningsummor för att de ska ”garantera vår säkerhet”. Deras skräck har blivit vår fruktan. Vi tror på dem, kanske just för att vi själva är rädda för dem. Och vi har gjort oss själva maktlösa, och accepterar att praetorianerna håller oss i husarrest, för att garantera vår säkerhet.