För några veckor sedan läste jag sista boken i min Albert Engström-samling. Det har tagit en stund att hämta sig, för att återställa min intellektuella jämvikt läser jag just nu Nordisk Familjebok. Den är roligare.
Om Engström kan jag säga samma sak som jag har sagt flera gånger förut: han är en mycket god persontecknare och scenograf. Jag fascineras av bilderna från ett Sverige som påminner mer om Gogol än Jens Lapidus. Och kanske är det Albert Engströms förbannelse – han försökte stoppa utvecklingen. Han drömde om att få behålla det Sverige som representerades av snusiga 90-åringar med ”ryggmatism” och stor törst efter Engströms brännvin.
Världen skymtar bakom Engströms scenografi: storstrejken, rösträttskampen, parlamentarismen, första världskriget. Vi kan se apartheid och avkolonialiseringen; Stalinterrorn är på gång. Flyg, telefoni, biltrafik, modärnitet – allt glimtar fram, trots Engströms noggranna försök att sätta upp kulisser av fanér för att skymma en ny tid som växer fram.
Jag skulle påstå att Engström i dag är oläsbar. Det skulle kräva för mycket energi för att ursäkta och förklara hans rasism, kvinnofientlighet, förakt för rösträtt och arbetsrätt, trosfrihet, socialt engagemang. Han vill ha kvinnorna underdåniga, arbetarna lydiga, svarta ska veta sin plats och spriten ska vara billig.
Men det finns en skörhet någonstans. En bottenlös törst efter erkänsla. Han försöker hänga med de stora – Zorn, Carl Larsson, Ernst Josephson, och visst får han ärebetygelser och utmärkelser. Men han VET att han är en ganska svag konstnär. Han VET att han är en dålig författare. Han VET att han är populär så ini helvete, men samtidigt – han vill få erkänsla inte för sina ”gubbar”, utan som konstnär.
Tjugo band Engström var en prövning, och nästan allt var smörja eller nästan smörja. Ett par berättelser var bra, någon var lysande. Och det var ganska spännande att sänka ner sig i ett författarskap på det här viset. Läsa praktiskt taget allt han skrivit. Se honom trampa på historiens alla krattor och göra bort sig. Ödmjukande. Om hundra år kommer man att skratta åt hur primitivt och förvirrat jag skriver i dag.