Jag njuter verkligen av den diskussion som brutit ut kring journalistiken. Äntligen talar man om journalistik. Ställer frågor. Ifrågasätter normer. Jag håller inte med om allt som säger, men tycker det är underbart att vi tvingas bestämma oss för vad som är viktigt, vad som är svårt, vad som måste funderas på.
Jag tycker det är BRA att Hanne Kjöller talar om problemen med ”offerjournalistiken”. Betyder det att jag håller med henne i allt hon sagt? Nej.
Jag tycker det är BRA att Nathan Sachar drar fram problem med att göra antirasismen till en dogm. Betyder det att jag håller med honom om hans resonemang kring rasism? Nej.
Jag undrar om inte roten till det onda vi ser i modern svensk journalistik ligger i att vi glömt en viktig journalistisk princip: Konsekvensneutraliteten. Publish and be damned.
Konsekvensneutraliteten är en princip som handlar om att om något är sant och viktigt, då ska det publiceras. Även om det innebär att kanonfabriken i staden måste stängas för att vi avslöjat en muthärva eller att den populära politikern måste avgå för att hon mixtrat med kreditkorten.
Jan Guillou berättar i sin bok om IB-affären, hur en äldre generation av journalister redan upptäckt att socialdemokraterna använde militära underrättelsetjänsten för att registrera kommunistiska meningsmotståndare. Men valde att avstå från att publicera – av hänsyn till Rikets säkerhet. Att publicera hade varit opatriotiskt.
I takt med att svenska journalister blivit mer och mer professionella, så har benägenheten att hålla tyst med hänsyn till statens, partiets, idén, utredningens, stadens, sakens etc intresse blivit mindre. Ok, synd på Bofors exportorder, och trist för dem som mister jobbet om firman måste dra ner – men det är inte journalisternas fel att Bofors mutat sig till kontrakt. Mutor är olagliga, Bofors har brutit mot lagen. Trist för Mona Sahlin att det där med kreditkorten kom fram, och trist att hennes kamrater i partiet och regeringen tipsade oss, men det var hon som fifflade.
Det är konsekvensneutraliteten. Vilka konsekvenser publiceringen av en skandal får är inte journalisternas problem. Om vi sedan blir instrument för partimygel… Det spelar ingen roll.
Och det har vi glömt. Vi har slutat ta hänsyn till konsekvensneutraliteten i allt fler frågor, och börjat tro att vi äger ansvar för någon annans gärningar. Och därmed gör vi oss själva till en del av ett samhällskonserverande system; vi bevarar normer som vi själva hittat på i stället för att granska samhället och vara illojala.
För det vackraste en journalist kan vara – det är att vara illojal. Illojal mot normer, värderingar, Saker, högre ting, myndigheter, idéer, ideologier, ideologer. Vi ska vända våra kappor MOT vinden vartifrån den än blåser. Det är journalistik.