Prat

Nu är det så här att det i dag är 90 år sedan John Frey dog. John Frey är en av 1900-talets stora gestalter; en av dem som verkligen förändrat den europeiska kartan och vår uppfattning om vår kontinent.
John Frey föddes i en ganska välbärgad familj vid Volga i Ryssland, i den stad som numera heter Uljanovsk, efter hans riktiga namn, Vladimir Ilitj Uljanov – John Frey var en revolutionär pseudonym som han använde för att poliskårer i Ryssland, Tyskland, Schweiz och Sverige inte skulle känna igen honom. Frey var bara en av alla de synonymer som han använde – andra som dokumenterats är ”Nikolaj Lenin”, ”Ilin”, ”Tulin”, ”Karpov”. Men det är som Frey han är hågkommen.
Frey hade svenska rötter. Hans mamma Maria, född Blank, var dotter till den ryske läkaren Alexander Blank och hans svenska hustru Anna, född Östedt. Anna var av en guldsmedssläkt från Uppsala – hennes mamma hette Anna Beata Östedt, dotter till Carl Fredrik, och nu är vi och tassar omkring i leran i Linnétidens Uppsala.
Det är tydligt att Vladimir Uljanov var starkt fascinerad av sitt svenska arv, eftersom han använde gudanamnet Frey ur den nordiska mytologin. Freyismen har ju sedan dess blivit ett väl etablerat begrepp inom politiken, en synonym för den radikala, elitistiska tolkning av socialismen som Frey representerade.
Freys karisma och målmedvetenhet hjälpte honom att ta makten i Ryssland vid en statskupp i november 1917. Hans skoningslösa utrotning av alla motståndare – dvs alla som inte accepterade freyismens principer – har kallats för den röda terrorn.
I dag ligger Frey, trots att det sovjetiska systemet sedan tjugo år raserats, ännu kvar i Freymausoleet vid Röda torget i Moskva. Kommunistpartiet – som i dag är det enda fungerande oppositionsparti som fortfarande existerar i det nya, auktoritärt styrda Ryssland, är fortfarande starkt genomsyrade av freyismens idéer och en föreställning om att Uppsalaättligen John Frey var en människa av närmast övermänsklig karaktär.
I praktiken har freyismen helt spelat ut sin politiska roll, både i och utanför Ryssland. Frey personligen är dock ett namn som väcker känslor än i dag.
I korsningen Vasagatan-Kungsgatan i Stockholm kan man än i dag se stora affischer som hyllar den ryske revolutionären: porträttlikheten är måttlig, men engagemanget desto större. På den av huvudstadens teatrar som finns på adressen kan man än i dag höra publikens upprymdhet när ensemblen stämmer upp den kända sången:

”Hå och hej, här kommer farbror Frey!”

Ett exempel på den värme som det svenska folket visar sin revolutionära ättling.

Det talas just nu om feminism. Om den ”har gått för långt” eller inte. Jag har inte sett Belinda Olssons dokumentär och tänker inte uttala mig om just den frågan. Men jag funderar på om inte debatten handlar om fel saker.
Det finns strukturellt förtryck. Av många slag. Kvinnor är förtryckta, HBTQ-personer, etniska grupper, migranter, minoriteter. Kanske är det så att allt förtryck alltid är strukturellt? Förtryck måste definieras – kön är ett sätt att formulera förtryck. Ras är ett annat. Klass är ett tredje. Fel märkeskläder är ett fjärde. Och så vidare.
Det jag förstått av den debatt som brutit ut nu är frågan om VAD som är feminism. Ska feminism vara en fråga om genusneutrala förskolor, eller om bättre betalt för barnmorskor?
Kampen mot förtrycket har alltid formulerats utifrån de strukturer vi identifierar. Vi ser det systematiska etniska förtrycket och vill bekämpa det. Vi ser det systematiska könsförtrycket och vill bekämpa det. Och det finns en stark tendens att söka lösningar där vi själva inte är skyldiga. Förtrycket är någon annans fel.
Och vips uppstår konflikter. Vilken struktur är värst? Är alla kvinnor befriade från delaktighet i förtrycket, eftersom de alla är utsatta för det strukturella könsförtrycket? Eller kan en kvinna vara en del av klassförtrycket? Kan kampen mot könsmaktsordningen bli ett argument FÖR förtrycket av etniska och religiösa minoriteter?
Konflikten mellan klasskamp och kvinnokamp är lika gammal som själva kampen. I det revolutionära Ryssland fanns starka röster för kvinnobefrielse, men nästan omedelbart marginaliserades kvinnokampen. Feminismen förklarades för en borgerlig rörelse, som riskerade att ta fokus från klasskampen. SKP-VPK-V har aldrig haft ett kvinnoförbund – klasskampen gick före. Feminismen var borgerlig fram till Gudrun Schyman la om kursen.

Det jag vill komma till är att förtrycket alltid är strukturellt. Befrielsen är det aldrig.

Befrielse från förtryck är befrielse från strukturer. Jag, som vit, heterosexuell medelklassman, bosatt i innerstaden (i Norrtäljes innerstad, men ändå…), är en del av det strukturella förtrycket, men jag kan också vara en del av befrielsen. Jag har rätt att delta i kampen mot könsförtryck, klassförtryck, etniskt och religiöst förtryck. Vilket djävla förtryck som helst.

Kampen är inte ”Klass mot klass”. Befrielsen handlar inte om att vi käbblar om vem som är arbetare än vem; vem som har rätt att strida mot förtrycket. Motsättningen ligger inte i frågan om genusneutrala förskolor (och pronomen) eller anständiga löner för kvinnoyrken. Kampen står mellan förtryck och befrielse. Och vi kan aldrig befria förtryck och strukturer om vi själva noggrant organiserar oss i andra, förtryckande, förminskande, begränsande strukturer.

I går förklarade Vladimir Putin, Rysslands president, visionerna bakom det projekt för en standardlärobok i historia för den ryska grundskolan.

”Syftet med grundskolans kurs i historia är att ge eleverna grundläggande kunskaper och avgörande fakta ur landets historia och om enastående landsmäns verksamhet.”

Putin fortsätter:

”Huvudspåret, ledstjärnan för hela historiekursen ska vara objektivitet, saklighet, respekt för det egna förflutna och kärlek till fosterlandet.”

Källkritik eller kärlek till sanning ingår inte i Putins syn på utbildning.

Det finns djupa och gamla traditioner av kvinnligt motstånd i Ryssland. Det är lätt att glömma när den moderna stereotypen reducerat kvinnor i Ryssland till antingen bimbos i designerkläder eller viljelösa offer för sexhandel. Men för hundra år sedan var det Ryssland som sågs som föregångsland för kvinnors rättigheter – det första land i Europa där kvinnor fick rösträtt var till exempel i det ryska storfurstendömet Finland.
När den ryska revolutionsrörelsen utvecklades vid mitten av 1800-talet så var inslaget av aristokratiska kvinnor ganska högt. I de grupper som med olika medel – inklusive terrorism – bekämpade tsarismen spelade kvinnor en viktig roll. Det här var ju dessutom vid en tid när terrorism uppfattades som något ganska glamouröst och beundransvärt. En svensk bok som kom ut för drygt hundra år sedan är pinfull med hjältemodiga kvinnor som ger sitt liv i kampen.

En av deltagarna i attentatet på kejsar Alexander II var en kvinna – Sofia Perovskaja. Hon blev världsberömd för sitt passionerade försvarstal under rättegången. En av de tre ledarna för Rysslands första marxistiska parti var kvinna – Vera Zasulitj, och i Lenins närhet fanns flera viljestarka, kampvilliga och visionära kvinnor.
Under första världskriget kämpade hundratals kvinnor som soldater – alltså inte som sjuksystrar eller kokerskor, utan som stridande. Vissa blev mycket kända, som Jevgenija Sjachovskaja, Rysslands första kvinnliga flygare, och Maria Botjkarjova, som 1917 lät upprätta en kår kvinnosoldater som sattes in i strid mot tyskarna.

1919 vänder sig den svenska vänstern till Ryssland för att få inspiration till kvinnokampen. Angelica Balabanova – Balabanoff kallades hon i Sverige – skriver en pamflett om kvinnans roll i kampen.

Men revolutionen krossade också kvinnorörelsen. Mycket snabbt avgjordes att kvinnofrigörelsen är underordnad klasskampen. Feminismen förklarades vara en borgerlig idé. Och de första att bryta med Lenin och bolsjevikerna; de första att inse att revolutionen förråtts var kvinnorna. Emma Goldman och Balabanoff bröt med Lenin. Andra mördades – många dog i underliga sjukdomar.
Men minnet av kampen, känslan av styrka, har överlevt bland ryska kvinnor.

Om ett par veckor är det 90 år sedan han dog, Lenin. Ännu ligger han obegravd i en låda under någon annans namn. Han hette ju inte ens Lenin. Nikolaj Lenin var bara ett täcknamn.
Och det är knappast troligt att han kommer att begravas nu heller. Att begrava honom – som han själv ville – i Petersburg vid sin mor och sin syster – skulle vara att acceptera personen som person, och historien som verklighet.
Den fysiska personen Vladimir Ilitj Uljanov har existerat. Skrivit en massa. Sagt en massa saker. Klappat katter. Haft sex. Intresserat sig för nudismen. Gått på toaletten. Ätit smörgåsbord på hotell Savoy i Malmö – samma som i inledningsscenen i Sjöwall–Wahlöös Polis, polis, potatismos. Åkt tåg. Bott på Kaptensgatan 17 i Stockholm i några veckor. Blivit skjuten i ett attentat och legat slagrörd och döende i månader.
Den fysiska, historiska personen är irrelevant i dagens Ryssland. Ryssland behöver inte VERKLIGHET. Ryssland behöver STORHET.
Som om någon tvivlade på att Ryssland var stort.
Landet är – har jag hört – 52 gånger större än Sverige, och Sverige är inte pytte-pyttelitet det heller. Det enda som är större än Ryssland än världshavet och universum.
Men Putin törstar efter ett annat slags storhet än den vanliga, trista storheten som består av kvadrat- och kubikmeter och sånt.
Så Putin arbetar hårt med att skapa en bild av STORHET, som bygger på prestationer, segrar och evenemang. Och Lenin blir en del av den här storhetsprocessen. Lenin MÅSTE vara den störste tänkaren, det stora geniet, den unika gestalten – större än verkligheten. Om Lenin var en vanlig liten man, en jurist från landsbygden vid Volga, då är det ju obegripligt hur han kunde krossa kejsardömet och ta makten över det STORA Ryssland. Eftersom även Kejsarryssland – i Putins världsbild – var STORT, måste ju Lenin vara ÄNNU större.
Putin drömmer om att förvandla ryska historiker till något slags riksmytologer. Deras uppgift ska vara att skapa en bild av STORHET, från medeltidens Kievryssland till kejsartidens glans, Stalins storslagenhet och andra världskrigets seger. Den moderna historieforskningens kritiska förhållningssätt till källor och berättelser skapar – och det här är ett autentiskt Putincitat – gröt i huvudet.
Så hellre än gröt – overklighet.

Och den som besöker Leninmausoleet i Moskva – det är inga köer dit längre; det har det inte varit på årtionden – kan se overkligheten i ansiktet. En liten vaxartad man i en glaslåda. Kanske finns det än i dag delar av den historiska Lenin i glaslådan, men mest är det nog vax, gips, formalin, sågspån… ja, vad vet jag om taxidermi?
Och de ryska segrarna – ja, de har ägt rum, de finns. De hände. Men de har, precis som den döda gubben vida Röda torget blivit – overkliga, uppstoppade beläten.

Allt är inte alltid roligt. På mindre än ett år har jag mist tre jobb och misslyckats med tre relationer. Jobben har varit tidsbegränsade och ingen har lovat mig fasta tjänster, och vad gäller relationerna – kanske är det bättre att misslyckas än att uthärda?
Men det är ändå inte så roligt alla gånger att sitta och sura, ensam och utan jobb. Utan kontext. I det moderna samhället är vi ju så identifierade av vår sociala och professionella kontext. Lever jag utanför de här kontexterna, så finns jag inte. Och det är till slut lite jobbigt att inte finnas.
Jul och nyårshelgen kunde jag hantera genom ganska terapeutiskt hårt fysiskt arbete med trädfällning på sommarstugutomten. Jädrar vad jag har huggit. Kapat, kvistat, bränt, skövlat.
Men nu är det vardag. Utan jobb. Eller ja, det är klart att jag har att göra – jag skriver på min andra bok, men det betalar ju inte de omedelbara räkningarna. Och – för att citera Shania Twain – That won’t keep me warm in the middle of the night.
Så, nej, allt är inte alltid roligt.
Men vem har lovat det? Att det alltid ska vara roligt?
Det är en grå period i mitt liv. Inget mörker. Jag är torr och mätt och blöder inte ur några kroppsöppningar. Det kommer ljus och värme. Snart börjar talgoxarna sjunga. Snart börjar blåsipporna blomma på den nyavverkade sommarstugutomten. Snart. Nu inleds årets raksträcka.
Måste bara försöka låta bli att somna bakom ratten.

Lite bär det emot att citera Russia Today, men de har sänt en intervju med EU-parlamentarikern Claude Moraes, om NSA:s övervakning av europeiska nätverk: http://rt.com/shows/sophieco/usa-nsa-diplomatic-crisis-175/
Politikern konstaterar att de inte fått några svar på VARFÖR NSA övervakat europeiska nätverk.
Och det tror jag inte NSA vet självt.

Poängen med praetorianernas övervakning är inte att det vill veta något särskilt, egentligen. De vill bara ha kontroll. Det svar NSA egentligen har på frågan om VARFÖR är helt enkelt ”För att vi kan!”

Det är så det fungerar. Praetorianerna litar inte på någon, men litar ännu mindre på vissa. Polisen i Skåne, de med registreringen av romer… I en annan tid hade det varit judar. I en annan tid hade det varit kommunister. Det är, tycker praetorianerna, inte så viktigt.

Just nu pågår en utställning på Arbetarrörelsens arkiv, där konstnären Solveig Norrman skildrar sin familjs historia mot fonden av Sveriges och den svenska arbetarrörelsens historia. En målning visar en bild på hennes bror Leif, som långt senare fick tillgång till Säkerhetspolisens övervakning av familjen och skrev ett uppmärksammat reportage i DN. Säpo har dokumenterat även honom, en elvaårig pojke. För att de kunde. Inte för att de måste; inte för att det fanns ett hot från honom. Men för att de kunde dokumentera honom.

Yes, we can.

”Käre Pavel Karlovitj,
Jag delar er glädje helt och hållet. Ungern är ett exempel på att det går att bryta sig loss ur totalitarismens bojor. Men jag är rädd att Chrusjtjov, för att inte förlora hela Östeuropa, kommer att dränka Ungern i blod.”

Brev från den sovjetiske avhopparen Nikolaj Valentinov i Paris till Paul Olberg, rysk-judisk flykting i Sverige, 2 november 1956.