Det talas just nu om feminism. Om den ”har gått för långt” eller inte. Jag har inte sett Belinda Olssons dokumentär och tänker inte uttala mig om just den frågan. Men jag funderar på om inte debatten handlar om fel saker.
Det finns strukturellt förtryck. Av många slag. Kvinnor är förtryckta, HBTQ-personer, etniska grupper, migranter, minoriteter. Kanske är det så att allt förtryck alltid är strukturellt? Förtryck måste definieras – kön är ett sätt att formulera förtryck. Ras är ett annat. Klass är ett tredje. Fel märkeskläder är ett fjärde. Och så vidare.
Det jag förstått av den debatt som brutit ut nu är frågan om VAD som är feminism. Ska feminism vara en fråga om genusneutrala förskolor, eller om bättre betalt för barnmorskor?
Kampen mot förtrycket har alltid formulerats utifrån de strukturer vi identifierar. Vi ser det systematiska etniska förtrycket och vill bekämpa det. Vi ser det systematiska könsförtrycket och vill bekämpa det. Och det finns en stark tendens att söka lösningar där vi själva inte är skyldiga. Förtrycket är någon annans fel.
Och vips uppstår konflikter. Vilken struktur är värst? Är alla kvinnor befriade från delaktighet i förtrycket, eftersom de alla är utsatta för det strukturella könsförtrycket? Eller kan en kvinna vara en del av klassförtrycket? Kan kampen mot könsmaktsordningen bli ett argument FÖR förtrycket av etniska och religiösa minoriteter?
Konflikten mellan klasskamp och kvinnokamp är lika gammal som själva kampen. I det revolutionära Ryssland fanns starka röster för kvinnobefrielse, men nästan omedelbart marginaliserades kvinnokampen. Feminismen förklarades för en borgerlig rörelse, som riskerade att ta fokus från klasskampen. SKP-VPK-V har aldrig haft ett kvinnoförbund – klasskampen gick före. Feminismen var borgerlig fram till Gudrun Schyman la om kursen.
Det jag vill komma till är att förtrycket alltid är strukturellt. Befrielsen är det aldrig.
Befrielse från förtryck är befrielse från strukturer. Jag, som vit, heterosexuell medelklassman, bosatt i innerstaden (i Norrtäljes innerstad, men ändå…), är en del av det strukturella förtrycket, men jag kan också vara en del av befrielsen. Jag har rätt att delta i kampen mot könsförtryck, klassförtryck, etniskt och religiöst förtryck. Vilket djävla förtryck som helst.
Kampen är inte ”Klass mot klass”. Befrielsen handlar inte om att vi käbblar om vem som är arbetare än vem; vem som har rätt att strida mot förtrycket. Motsättningen ligger inte i frågan om genusneutrala förskolor (och pronomen) eller anständiga löner för kvinnoyrken. Kampen står mellan förtryck och befrielse. Och vi kan aldrig befria förtryck och strukturer om vi själva noggrant organiserar oss i andra, förtryckande, förminskande, begränsande strukturer.