Prat

Tokyo är en känsla av att vara just under kokpunkten. När som helst kan det koka över, känns det som. Staden är, likt S:t Petersburg, anlagd på ett sumpigt kustdelta, och genom århundradena har härskare och jordägare fyllt igen kanaler, fyllt upp gamla stränder, och till slut har havet försvunnit ur sikte. Det platta landskapet är bebyggt och överbyggt och underbyggt – tunnelbanor, tågviadukter, höga billeder…själva marken finns Gud vet var. Den asfalt mina allt tröttare fötter berör, ligger ovanpå tjocka lager av fyllnadsmassor och underjord. En vandrare i Tokyo berör aldrig marken. En vandrare i Tokyo ser ingen himmel heller. Solen lyser från alla håll, när den speglar sig i blanka skyskrapefasader. Det är nästan omöjligt att förstå varifrån solen lyser. Man kan gå med solen i ryggen och bländas av en eller två eller tre fasadsolar.

Och så kommer jag till Hamarikyu Gardens.

Jag har längtat efter att känna mark under fötterna. Mjuk jord. Och jag såg ett stort grönområde på kartan och tänkte: det kan ju vara värt att besöka.

Och det var det! Området är mycket stort och var från början en stor gård som tillhörde shogun Tokugawa. Av olika anledningar blev området aldrig bebyggt, och sedan 1946 har det varit en offentlig park. Här finns mark, våt lera, gräs, under fötterna. Här finns en himmel med fåglar i, saltvattensdammar med änder. Här idkas andjakt med falk. Här kan en okunnig djävel som jag få ett intryck av hur Japan ser ut under all asfalt och bortom all neon. Det är nästan tyst här. I gräset sover kontorsarbetare middag.
Och alla är pratglada och tar kontakt om man sitter still och låter parken komma till en. Tokyoborna är uppenbart stolta över parken. Kanske finns det massor med liknande, men här fanns en ro som jag inte sett på andra håll under mina tre dagar långa erfarenhet av denna stad.

På väg ut möter jag två flickor klädda i kimono. Jag frågar om jag får ta en bild, och de blir bara glada. De ber mig skicka bilden och är nyfikna på vad jag tycker om parken och staden och Japan.

Det är kanske en billig stereotyp av Japan, men jag tror att det är äkta. Precis lika äkta som märkesbutikerna i Ginza och alla sönderstressade kontorister som hetsar omkring och det grälla neonet. Hamarikyu är en Japanbild, en av många.

Så går jag över bron som leder bort från Hamarikyu. Lite hungrig; jag har varit i parken nästan hela dagen. Slinker in på Fresh Burger och äter en Teriyakiburgare. Även detta är en Japanbild.

Så är jag i Japan. Mitt första besök i det här landet, och jag kan kanske inte tillföra några djupare insikter. Jag är fortfarande jetlaggad. Klockan är snart halv tio på kvällen, men i Sverige – inte ens halv tre. Biologiska klockan har inget emot en tupplur, men har svårt att tänka sig en natts sömn så här dags.
Jag är i Ginza. Shoppingområdet nära det kejserliga palatset. Det är precis så hisnande och märkvärdigt som det verkar på tv. Skyskrapor, gräll neon. Japaner i kostym som skyndar omkring. Allt är nytt och blankt. Det är som att staden inte existerade före 1970. Varumärksvärlden är liten. Sony, Nikon, Louis Vuitton, Montblanc. Tax free. English speaking staff.
Det är yta överallt.
Så kommer man till tvärgatorna, bakgatorna. Under vägbanorna och tågbroarna. Ett andra Tokyo, fast utan varumärken. Det osar grillspett och kol och avlopp. Gubbar sitter och slafsar i sig nudlar och dricker öl.

Hibuya-parken ligger intill kejserliga palatset. Här sitter folk och stressäter bento på lunchen, men när det blir mörkt blir det en annan park. Hit kommer hemlösa och lägger sig på parkbänkarna. Parken blir både sovrum och vildmark. Insekter och nattkryp väsnas i den lilla sjön.

Det Tokyo som har inkomster och ordnad tillvaro håller sig utanför parken. Staden är gjord för nattmänniskor som vill ha ljust omkring sig. I Tokyo syns inga stjärnor. I Tokyo hörs ingen tystnad. Att besöka BIC CAMERA – sex våningar elektronik och allt möjligt – är ett av de säkraste sätten att skaffa sig tinnitus. Buller, snatter, pling-plong och tingel-tangel av närmast apokalyptiska dimensioner. Och vänstertrafik i rulltrappan.

Jag äter middag på ett sushisjapp intill järnvägen. Malligt konstaterar jag att jag är ende utlänningen och jag beställer sushi och inser att jag aldrig tidigare ätit sushi. Helt andra smaker än de bleka kopior jag provat tidigare. Större, tydligare.

Som själva staden: större, bullrigare, smakrikare än något jag upplevt tidigare.

Det talas rätt ofta om något som kallas ”hybridkrigföring”, och som skulle vara något nytt som Ryssland har hittat på och som ”Sverige är dåligt förberett mot”. Många experter talar på fullt allvar om något som de kallar ”sjätte generationens krigföring”. Det nya är som vanligt att vi bara har dåligt minne.

Det är ganska lätt att hitta artiklar i medierna som hänvisar till ett arbete av två ryska militärskribenter – Tjekinov och Bogdanov. Där talas om det som kännetecknar den nya generationens krigföring, nämligen en grundlig uppmarsch i form av propaganda. Och det skulle alltså vara något nytt.

Det är inte otänkbart att det UPPFATTAS som något nytt av journalister och militärer, eftersom de är de två yrkesgrupper i världen som har kortast minne (möjligen med undantag för finansmännen), men själva greppet är oerhört gammalt, väl beprövat och framgångsrikt utnyttjat.

1950 gav en grupp anonyma svenska författare ut boken Sveriges ödestimma år 195X – Då Ryssland tog Sverige. Författarna brukar anses ha hört till kretsen kring den försvarsaktivistiska och natovänliga tidskriften Ny militär tidskrift, och det är ingen tvekan om att det som fick författarna att sätta papperet i skrivmaskinen var händelserna i Tjeckoslovakien 1948, då Sovjet, med stöd av Rysslandsutbildade inhemska kommunister, genomförde en statskupp. Om man låtsas att det finns något som heter ”inflytelsesfärer”, så skulle man kunna tänka sig att gamla delar av det ryska imperiet hör till en rysk ”inflytelsesfär”. Det är ”förståeligt” om Ryssland vill ha tillbaka kontrollen över Estland eller Finland, men kanske inte om Ryssland försöker lägga vantarna på, säg, Portugal. Tjeckoslovakien 1948 hade aldrig legat i en rysk ”intressesfär”. Vare sig under på tsarernas tid eller Stalins. Och om Tjeckoslovakien kunde erövras, så kunde även Sverige vara hotat. Författarna skriver:

Härmed menas icke att vi nödvändigtvis måste bli utsatta för en rysk aggression av detta slag, men allenast att läget tvingar oss att vara beredda, om så skulle ske.

I moderna artiklar om ”hybridkrigföringen” räknas det upp sex faser. Ovannämnda bok nöjer sig med fyra:

1. Propaganda, stöd till kommunistpartiet, erbjudanden om exklusiva handelsavtal;
2. Intermezzon i samband med demonstrationer, strejker etc;
3. Krav på militära baser; erbjudanden om icke-angreppsavtal;
4. Det utsatta landets polis och försvarsmakt ersätts med rysk militär och polis.

På det stora hela överensstämmer de moderna beskrivningarna av hybridkrigföringen med boken från 1950. Den största skillnaden är att man i dag föreställer sig att det behövs en riktig militär fas – bombflyg och strider. 1950-talets teoretiker var rätt säkra på att det inte skulle behövas – som i Estland, Lettland och Litauen 1939 och i Tjeckoslovakien 1948.

När slutligen Sverige två år senare i ödmjuka ordalag begärde att bli upptaget i ”De Socialistiska Rådsrepublikernas Union”, hade dock landet på tre år hunnit längre än 25-miljonersriket Polen på sex år!

Det är alltså rätt fånigt att vi inbillar oss att det här är något nytt. Huruvida vi är förberedda på en krigföring av det här slaget eller inte är en annan diskussion.

Vi bevittnar en flyktingkris. Vi bevittnar 60 miljoner flyktingkriser. Och vi måste göra något. För mig är det självklart att vi ska ta emot dem som kommer hit för att rädda sig undan krig, katastrofer, politiskt, etniskt, socialt våld. Det handlar inte om att vi har råd eller inte har råd – det handlar om att den allra djupaste drivkraften för mänsklig utveckling är solidariteten. Det är vår förmåga till samarbete och empati som gjort oss till människor och som låtit oss överleva som art.

Solidariteten är universell. Det är inte frågan om att vi ska hjälpa människor bara när vi har råd. Vi ska alltid hjälpa människor, även när vår komfort står på spel; även när vi kanske inte kan vänta oss omedelbar ”tacksamhet”. Solidaritet är inte en affärsuppgörelse där flyktinginvandringen löser problem med arbetskraftsbrist i hemtjänsten. Nej. När bonden Paavo i Runebergs dikt efter flera år av utdikning och hårt arbete äntligen klarar frosten tvekar han inte ett ögonblick när hans granne drabbats av missväxten.

Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!»

Notera att dikten inte nämner ett smack om huruvida Paavo fått hjälp av sin granne under åren av missväxt. Det har inte med saken att göra. En nödställd nästa är värd vår solidaritet.

Okej. Men det är ju dyrt? Och ska verkligen Sverige och Tyskland ta emot alla?

Första frågan är, som jag ser det, irrelevant. Så länge människor behöver hjälp ska vi hjälpa. PÅ andra frågan måste vi svara – så länge det finns ett Schengenavtal, så länge måste flyktingarna själva få välja vart de vill bosätta sig i EU.

Nyckeln är att flyktingmottagandet MÅSTE bli en fråga för avgörande på EU-nivå. Kommuner, län och länder kan inte själva få avgöra om de vill vara Judenfrei. Vad jag skulle vilja se är ett system lite i stil med den svenska skolpengen. EU garanterar varje flykting en fixerad minimisumma som fasas ut i takt med att flyktingen antingen väljer repatriering eller integrering i mottagarlandet. Enskilda länder, regioner, kommuner kan hänga på ytterligare bistånd och insatser utifrån de möjligheter de har, men ingen har rätt att säga – ”nej, inte hit”.

Och visst finns det säkert folk bland flyktingarna som är beredda att missbruka systemet, precis som det finns folk i Sverige som är beredda att fiffla med momsredovisning och regionstöd. Brott ska beivras och misstankar prövas i domstol. Men kollektiv skuld existerar inte; precis lika lite som kollektiv dygd.

Solidariteten, däremot, kan vi bara garantera tillsammans.

Jag har skrivit flera gånger att jag beskriver mig själv som ”demokratisk socialist”. Det tänker jag fortsätta envisas med: jag är för fördelningspolitik; tror på solidaritet: att jag som tjänar vansinnigt mycket pengar ska dela med mig till dem som tjänar vansinnigt mycket mindre än jag. Jag tror på internationell solidaritet och på små staters – och enskilda människors – rättigheter och okränkbarhet. Människor är enskilda som mår bra av att samarbeta. Vi behöver vara individer och vi behöver vara i grupp.

Jag kallar mig för vänster. Betyder det att jag vill se ursinnigt förstatligande av produktionsmedlen? Nej. Jag tror inte på plan- och kommandoekonomi. Tror jag på marknadens allmakt? Nej.

Andra kallar sig också vänster, men verkar drivas av andra prioriteringar. Jag tvivlar inte på deras tro på solidaritet och mångfald, men de kör fast i en antiamerikanism som bara känns irrelevant. En antiamerikanism som i grunden är en förgudning av USA som jag tycker är orimlig.

Ja, USA är en imperialistisk supermakt, men inte den enda imperialistiska supermakten. Det är en plikt för varje demokratisk socialist att ta avstånd för imperialistiskt våld – oavsett om det är USA, Kina, Ryssland, Frankrike eller, ja, kanske Sverige som begår våldet. Den gammvänster som programmatiskt valt att hylla imperialistiskt våld bara för att det just i det fallet inte är USA som är förövaren är fel ute. Helt fel.

Den vänster som hyllar våld mot små stater förråder socialismens, demokratins och solidaritetens ideal. Sedan skiter jag i vad John Pilger sagt, gjort och påstått.

Vänstern, barn, socialismen, är en uppsättning idéer som grundar sig på den enskildes rätt att vara enskild och medmänniskors vilja att vara solidariska. Egoismen och våldet, girigheten och kortsyntheten, rovdriften och aggressionen är människans fiende. Inte USA.

Det finns något genuint sunt med konspirationsteorier. Oviljan att acceptera det uppenbara. Varje forskare, varje journalist delar – eller borde dela – konspirationsteoretikernas skepsis och ständiga vilja att fråga – ”hur vet vi det?”

Skepsis, ett kritiskt förhållningssätt och misstro mot auktoriteter – det är bra egenskaper hos en tänkande människa.

De senaste veckorna har jag blivit kontaktad av några som varit angelägna att diskutera ”alternativa” sanningar kring det nedskjutna flygplanet MH017. På årsdagen av nedskjutningen var jag med i Aktuellt och talade om rysk propaganda. Och blev ganska snart kontaktad av flera män som ville tala om vad de hade sett och vad de tyckte att jag hade sagt.

Det jag vill resonera om här är den punkt när konspirationsteoretikerna gör stopp. Det verkar finnas en punkt NOLL där konspirationen når fast mark. Där det kritiska förhållningssättet upphör och blind tro börjar. Jag får intrycket att konspirationsteoretiker i själva verket är sällsynt auktoritetsbundna.

En av de mest kända konspirationssajterna i Sverige är v*ken.se (jag vill inte i onödan länka dig; jag har redan tidigare skrivit om sajten. Byt ut * mot a om ni absolut vill studera sajten). Det som är slående är att sajten väldigt ofta lutar sig oerhört tungt mot en konkret person. ”NN – Mannen som genomskådade världen”. ”NN reder ut begreppen”. Det kan gälla sockerfällor eller vaccin eller mordet på Kennedy/Ben Barka/Olof Palme…

Det här är en intressant mekanism som förenar alla så kallade ”foliehattsteorier” med den ”gammvänster” som ser Putin, Hugo Chavez och Bashar al-Assad som progressiva statsmän. Resonemanget leder förr eller senare fram till en auktoritet. En punkt NOLL. Det här är sant, eftersom NN har sagt det. Det NN säger är rätt. NN är den ende som vågar tala sanning i det förgiftade medieklimatet där lata journalister tiger om ______.

Jag gick för flera månader sedan i polemik mot en bekant som med stor hetta ansåg det vara bevisat att maktskiftet i Ukraina var en amerikansk CIA-kupp. Det här bevisades genom en rad länkar till en konkret skribent – John Pilger. Läste man länkarna och vad Pilger skrev fanns det inget som styrkte uppgifterna utom Pilgers auktoritet. Det är lite som de gamla gudsbevisen, där Guds existens anses bevisad, eftersom ordet Gud innebär att han existerar. Det Pilger säger är sant, eftersom det är Pilger som säger det.

Det här tycker jag är intressant. Punkten där skepsisen förvandlas till stjärnögd beundran. Hur kommer det sig att kritiskt tänkande människor slutar tänka kritiskt inför vissa hjältar? Hur kommer det sig att just de som anser sig genuint auktoritetskritiska i själva verket är så auktoritetsbundna? Är det något Bilderberggruppen blandar i dricksvattnet? Eller var det judefrimurarna?

När jag gick på journalisthögskolan i början av 90-talet hade vi vid något tillfälle en kursbok som hette Massmedia som informationshinder. Jag minns inte så mycket av den nu, ärligt talat, men den var inte tvärny ens då. Jag har googlat mig till kunskapen om att den gavs ut 1978, med Åke Olsson som redaktör: http://www.bokborsen.se/?issearch=1&sall=1&scat=0&maincat=1&extendedsearch=1&mediatype=0&stitle=Massmedia+som+informationshinder&screator=Olsson%2C+Åke+%28red%29
Upptäcker i samma veva att det är mitt förlag som gav ut den, Carlssons.
Nå.
Jag blir sugen på att gräva fram boken igen efter de senaste dygnens ubåtshistoria.

Massmedia som informationshinder. Är det inte det allt handlar om? Ingen säger längre ”massmedia”, men vi kan ju lika gärna använda frasen medier som informationshinder.

Börjar det inte kännas som att medierna hindrar oss från att bli informerade medborgare? Rubriker formuleras för att vi ska klicka på en länk som öppnar en reklamsnutt i stället för att sammanfatta storyn. Den klassiska journalistikens ”Man bet hund” har blivit ”Rastade hunden – du kan aldrig ana vad som hände sedan!”

Ubåtshistorien.

Ett privat företag som för något år sedan uppmärksammades för att ha hittat en rund grej på Östersjöns botten meddelar tidningen Expressen att de hittat en miniubåt i perfekt skick, med kyrilliska bokstäver och allt – ”vi har en film ni kan köpa”! Tidningens politiska reportrar hinner ladda sina politiska revolvrar och peka ut Ryssland och helst Putin personligen.

Experter dras in i studior för att kommentera och resonera kring de kyrilliska bokstäverna på ubåten. De rynkar på pannan och försöker känna igen tecknen, men det funkar inte så bra. Men ingen verkar våga säga – hallå, det här ser skumt ut, finns det inte fler bilder? OM det nu finns en SKYLT på båten, varför har ni givit oss en snutt där man bara ser sista bokstaven – ett Ъ?

Andra har rett ut dykföretagets taskiga ekonomi och historia av att skickligt leverera ”klickmonster” – den runda grejen på Östersjöns botten – kanske är det ett UFO? Att en privat operatör mixtrar på det här viset för att tjäna pengar – fine. Det är inget fel i det. Felet ligger i hur lätt vi journalister halkar in i stereotyper som passar oss – i det här fallet en rysskräck som säljer bra. Varför funkar inte källkritiken? Och varför verkar vi inte vilja lära oss?

Allt oftare känner jag att jag skäms över att vara journalist. Min mamma tyckte det var en skammens dag när jag började på journalistlinjen. Det enda som kunde vara värre var, i hennes värld, om jag hade blivit spion. Att jag började läsa ryska var illa nog. Jag undrar om hon kanske hade rätt: journalist är, eller håller på att bli, ett skamligt yrke.

Lyckligtvis finns det journalister som verkar tänka själva, som behåller en kritisk blick, även mot kritiken. Journalister ska vara illojala. Mot sitt land, mot sin familj, mot sin arbetsgivare, mot rika, inflytelserika, snillrika och dylika. Men aldrig mot läsarna.

Det var ganska klart redan första dagen på eftermiddagen att det här var en ubåt från första världskriget. Men nyhetsdramaturgins tröghet gjorde det svårt att bromsa från storyn om att vi hade att göra med ett nutida övergrepp. Putinstoryn var alldeles för bra för att överge. Vi känner oss trygga om vi får bekräftelse på vår världsbild av Ryssland som kaoskraft i vårt närområde.

Att Ryssland har raserat hela den europeiska säkerhetsordningen ger inte oss rätt att slappna av i källkritiken kring ubåtshistorierna.

Jag ska hem nu. Igen. Jag brukar misslyckas med att vara hemma, och det kommer nog inte att gå bättre nu. På torsdag ska jag på intervju för ett nytt jobb i ett nytt utland.
Men var är hemma?
Jag är folkbokförd i Norrtälje, men jag åker hem till stugan. Också den i Roslagen, men längre norrut, utanför Östhammar. Men lägenheten i Norrtälje köpte jag hösten 2012 och stugan – sommaren 2006.
Jag är född på BB i Umeå, växte upp i Vännäs i Västerbotten. Jag brukar säga att jag kommer därifrån, och det finns väl visst fog för det, men jag har aldrig haft släkt eller rötter i Vännäs. Pappa jobbade där just då, och senare flyttades hans jobb till Luleå, och vi flyttade med. Högstadiet och gymnasiet avnjöt jag på Hertsön. Tung förortscred för er som kan Luleå.
Lumpen i Uppsala, plugg i Stockolm. Jobb i Sovjet. Uppsala, Gottröra, Moskva, Uppsala, Tbilisi, Östhammar, Enköping, Hebron, Enköping, Chisinau, Norrtälje, Kiev… Norrtälje, och kanske nya äventyr. Var är hemma? Det finns inget pojkrum, ingen släktgård, inga stenar där barn jag lekt. Ibland kan jag längta stenarna där barn jag lekt, men vad har jag vid Sandgrensbäcken att göra nu?
Vilken är min hemortsrätt i Roslagen? I en liten jaktstuga jag köpte för nio år sedan? Jag har inga rötter där. Jag kommer alltid att vara den blivande förre ägaren av stugan.
Vart är hem?
Jag känner ibland att språket är hemma. Privilegiet att få skriva på svenska. Tala svenska. Känna skuggan under ordet gran, sticket från barren. Doften av granskog en het julimorgon. Ljudet av granved. Att tala ett språk där orden vuxit fram i mig; där min erfarenhet av gran formatsi under hela mitt liv, av alla granar jag dansat runt, klättrat i, huggit, kapat, staplat, eldat, värmt mig på. Jag har tagit till mig vartenda ord i svenskan genom huden och öronen och munnen och ögonen och orden är inte färdiga ännu. Det finns granar jag inte sett.
Dit ska jag hem. Ett tag.