Motstånd är seger

Det är lördag morgon, 26 februari 2022 och klockan är ungefär halv nio och det pågår ett krig i min gamla hemstad. Vänner och kollegor gömmer sig i skyddsrum eller försöker fly. Jag jobbade åt EU i Ukraina och hade ett särskilt uppdrag att utveckla kontakter med civilsamhället i östra och södra Ukraina. Jag reste mängder av gånger till Charkiv, Dnepro, Zaporizjzja, Odessa, Sumy, Tjernihiv… Samma ortnamn som nu nämns på ungefär samma sätt som vi för trettio år sedan talade om Brčko, Vukovar, Žepa, Srebrenica, Sarajevo. Jag har kunnat kontakta några av mina gamla vänner, men inte alla. Jag förstår också att de har viktigare saker för sig än att chatta med mätta och trygga män på en annan planet medan de överväger vad av allt i sina hem de ska packa med sig på flykten undan de ryska vapnen.

Jag har skrivit flera gånger under senhösten och vintern att jag tvivlat på att Kreml skulle gå ”Full Hitler on Ukraine”. Jag har, precis som många andra som följt Putin sedan 90-talet, uppfattat honom som cynisk och beräknande, men i grunden rationell. En intellektuellt mycket begränsad man, fantasilös och självgod, men ingen som varit beredd att starta ett europeiskt storkrig för en romantisk vision om Imperiet.

Nu pågår kriget och egentligen blir alla politiska roller ganska ointressanta. Här finns angripare och försvarare, stridsvagnar och attackplan, försörjningslinjer, transportkapacitet och ärtsoppa. Kriget har en mekanik. Det finns terräng som är lätt att försvara och annan terräng där inget kan stoppa en framryckande fiende. Militärexperter kan ganska snabbt förutsätta vissa element i ett krig. Angriparen vill ta kontrollen över flygplatser och hamnar, järnvägsknutar, slå ut kommunikation och möjligheter till ledning.

Det är väl ingen som tvivlar på att den ryska armén är större och starkare än Ukrainas. Putin har nu i årtionden prioriterat en modernisering och beväpning av Rysslands väpnade styrkor, framförallt sedan 2008 och kriget mot Georgien – som gick oväntat dåligt för Ryssland. Men Ukraina har också byggt upp försvarsförmågan. Ukraina har hållit emot i ett lågintensivt krig mot Ryssland sedan 2014.

Kanske kommer kriget att avgöras snabbt. En väl utrustad och väl försörjd fiende kan kontrollera slagfältet. Men det är inte samma sak som att bryta motståndet. Krig är inte schack. Kreml har inte vunnit även om ryska flaggan hissas över Kiev. Kreml har inte vunnit, ens om president Zelenskyj och många av mina vänner gripits och förs till Kina för den tribunal som Putin utlovat.

Ukraina gör motstånd. Ukraina kan inte ”vinna” ett krig över Putin, men Ukraina gör motstånd. Mot våldet, mot aggressionen, mot Putins imperiefantasier. Och motstånd är seger. Finland besegrades militärt i två krig mot Ryssland 1939 – 1944, men demonstrerade motståndsvilja och förmåga att stå emot.

Och Ryssland gör motstånd! Putin och de rädda männen i Kreml har slagit ner alla former av samhällsdebatt och samhällskritik med skoningslöst våld. Ändå går ryssar ut och protesterar mot kriget. Mot Putin. Protesterna har fått ett så stort genomslag att Margarita Simonjan, chefredaktören för den statliga kanalen RT, som ansvarar för sändningar på utländska språk, redan delar texter om ”våra liberaler hatar Ryssland och allt ryskt mer än vad ukrainarna gör”; ”något borde ha gjorts för länge sedan”.

Tror de ryska ungdomar som öppet på stan bär plakat med orden ”STOPPA KRIGET” att de ska störta Putin? Tror ukrainarna att deras armé ska jaga ut angriparen och att den blågula flaggan ska hissas över Kreml? Nej. Det här handlar om motstånd. Motstånd, värdighet och tron på att man själv bär ett ansvar. Motstånd är seger. Våld är bara våld.

Ett allt svagare Ryssland

Ganska få har hört talas om Stellan Bohm (1913 – 1987). Svensk diplomat och nationalekonom. Inom UD nådde han rangen av utrikesråd, vilket är ungefär nummer tre i hierarkin. Bohm var, som sagt, nationalekonom, och envisades med att, i stället för att ta intryck i största allmänhet, noga följa sovjetisk statistik och produktionssiffror. Han arbetade under kortare och längre perioder i Sovjetunionen från 1947 och valde att lita på siffrorna, i stället för att lyssna allt för mycket på snacket i de instängda diplomatiska kretsarna i Moskva, åren efter andra världskriget.

Bohm beskriver i sina aldrig utgivna memoarer sina första intryck av förfärande fattigdom, kriminalitet och slum i Moskva 1947. Men samtidigt följer han statistik som visar stark ekonomisk och teknisk utveckling. Bohm väljer att inte se en motsättning i det här. Fattigdomen beror på en medveten satsning på industrialisering och infrastruktur. Folket får svälta medan alla resurser läggs på industrin. Det är ingen trickle-down-ekonomy här, inte. Och Bohm konstaterar att allt tal om Sovjets extrema tekniska och ekonomiska efterblivenhet är tomma fantasier.

Västmakterna är övertygade om att Sovjet förbereder ett nytt storkrig, men Bohm är övertygad om att det här inte kommer att hända. Kreml kommer ständigt att testa gränserna, men kommer att vika ner sig om man möter motstånd. Som Berlinblockaden. Bohm konstaterar omedelbart att Ryssland inte har de resurser som behövs för ett stort krig, och inte heller har något intresse för ett krig förrän ekonomin är på fötter.

Bohms tes prövas i samband med Koreakriget – ett krig Ryssland för genom ombud, i det här fallet Kina. Och Bohm konstaterar att kriget ganska snabbt fördärvar de framgångar inom teknologin och industrin som hittills noterats. Statistiken blir mer och mer kortfattad. Viktiga poster upphör att redovisas.

Bohm formulerar aldrig riktigt en lag, men i princip kan man säga att hans slutsats är att ju mer resurser Kreml lägger på militär produktion och militära satsningar, desto svagare blir Ryssland.

Jag tänker på det här när vi nu läser om uppladdningarna vid Ukrainas gränser. Vi ser Ryssland försvagas framför våra ögon. Politiskt, kulturellt, ekonomiskt, teknologiskt. Imperialismen fungerar som ett slags uppåttjack som håller Kreml i ett konstant upphetsat tillstånd, men som i praktiken utmärglar det arma landet.

Det krig som Kreml fört mot Ukraina i åtta år kommer inte att avgöras på slagfältet. Det kommer att leda till ännu en kollaps för Ryssland. Putin och de små rädda männen i Kreml förgiftar och försvagar sitt land och driver det mot kaos.

Stellan Bohm dog innan Sovjetunionen upplöstes, men i princip noterade han redan 1947 vad som skulle leda till statskollapsen. Kremls paranoida militarism. Det stod klart då, och det står klart nu.

Den ryssfientliga Rysslandsförståelsen

Ett grundläggande element i modern samhällskritik är att vi kritiserar vårt eget samhälle. Det här är själva essensen i demokratin; ett system där makt och normer i vårt samhälle alltid är ifrågasatt. Den kritiska debatten är alltid introvert; att kritisera andra blir till att se grandet i vår nästas öga.

Här någonstans tror jag vi ser förklaringen till att vårt kritiskt sinnade, demokratiska samtal har så svårt att mobilisera när vi ser förtryck från samhällen som uppfattas som ”andra”. USA, EU, väst är en del av vårt ”vi”. Även de mest USA-fientliga inom gammvänstern identifierar sig som en del av västvärlden, av ett slags stor-USA. Vita huset är för dem lika mycket ”vi” som Rosenbad och Helgeandsholmen. När Jan Scherman[1] i Aftonbladet, Johan Croneman[2] i DN eller Uppsala universitets styrelseordförande Anne Ramberg[3] för fram tankar om att det USA, Nato – ”vi” – som bär skulden till den allt svårare säkerhetspolitiska krisen i Ryssland, då faller det in i det här paradigmet. De kritiserar vårt eget samhälle. Alla tre pekar på ryska övergrepp, men det är ”vi” som bär ansvaret.

Ryssland saknar i det här perspektivet agens. Scherman, Croneman och Ramberg beskriver Ryssland som ett land, en kultur, oförmögen till medvetet agerande. Ett slags smitta, en naturkraft. Att kritisera Ryssland är lika meningsfullt som att kritisera coronaviruset. Endast ”vi” kan göra säkerhetspolitiska val; endast väst kan agera. Ryssland kan endast reagera, som en primitiv organism, som en metmask som träs upp på kroken.

Scherman, Croneman och Ramberg föreställer sig antagligen att de representerar en vilja till nyansering, förståelse, respekt, medan deras perspektiv i själva verket är djupt eurocentriskt, occidentalt och, i just det här fallet, Rysslandsfientligt. De vädjar om det slags förståelse som skuldbelägger offret för en gärningsman. ”Pojkar är pojkar”. Ryssland är Ryssland; primitivt, inte utvecklat och sofistikerat som ”vi”. Putin är naturligtvis dum, men vad mer kan man vänta sig av ett sånt land? Det är ”vi” som irriterar och skrämmer.

Kraven på ”förståelse”, på att få höra ”de ryska perspektiven” är inget annat än djupt fientliga mot det ryska folket som hålls gisslan av en liten grupp rädda män i en borg i Moskva. De är uttryck för en mätt tyckarklass’ syn på outvecklade vildar i östra Europa som inte förstår att ”vi” är det riktiga hotet mot världsfreden.


[1] https://www.aftonbladet.se/kultur/a/eE0wzK/medierna-ar-militarens-tjanstvilliga-megafoner

[2] https://www.dn.se/kultur/johan-croneman-journalistiken-om-hotet-fran-ryssland-ar-oanstandigt-ensidig/

[3] https://twitter.com/anneramberg/status/1483530930476232704?s=21

The Male State and Putincel Politics

Kremlin policies, both foreign and domestic, is best understood if read through the concept of “incel” – involuntary celibacy. Kremlin is tormented by the same toxic mix of self-hatred, self-pity and narcissism, similar to the sentiment found in the incel subculture. The Russian writer Andrei Arkhangelsky describes in an essay how a culture of resentment has been established in the Kremlin media. “Nobody loves us!” Kremlin cultivates this resentment and has made it a key element in policy making. We find it in foreign policy, in domestic policy, in gender policy and even in the murky subcultures of the social media in Russia.

The Russian emperor Alexander III – the great role-model for the modern rulers of the Kremlin – is famous for a quote, claiming Russia will have only two allies: its army and its navy. In 2017, Russia’s President Vladimir Putin unveiled a monument to Alexander III in occupied Crimea with those words on the fundament. In virtually any official Kremlin statement, concerning foreign policy, a recurrent line is that the world community never shows due gratitude towards Russia for repeatedly saving Europe and the West from destruction; from the Mongols, from Napoleon, from Hitler… Russia is entitled to this gratitude, just as the incels consider women to be entitled to supply them with sexual favours. 

The Kremlin hungers for acknowledgment and defends furiously the carefully crafted narrative of Russia’s history as the country that defeated Nazism. The image of the Victor must be immaculate. In November 2021, the Russian Ministry of Justice declared a German book from 1959, Marta Hillers’ A Woman in Berlin extremist. The book is the diary of a German woman in Soviet occupied Berlin in 1945 and describes systematic rapes and sexual abuse from the forces of occupying forces. Such events are thoroughly documented, but contradict the Kremlin image of the victory. Any attempt to approach World War Two with a strict factual handling of the processes, leading to the war, the actual course of the war and its consequences are met by all the Kremlin channels with bitter resentment about the West’s lack of gratitude.

Recognition by the West is the coveted dream of the Kremlin, just as the Incels dream of sex with “Stacys”. And just as the Incels simultaneously detest and desire the unattainable girls of their dreams; the Kremlin formally attempts to shape a narrative about a decaying, collapsing West. Vladimir Putin repeatedly uses the term “developed nations” – развитые страны – whenever describing the perils of the over-civilised world or “wokeness” and collapsing moral standards. The term is used ironically, but at the same time, the Kremlin leadership is fully aware of Russia’s lagging behind the West’s economic and technological prowess.

The solution is to declare a Russian moral advantage. Putin suggests that the wealth and power of Western countries are worthless. The West has descended into crass materialism and individualism, while Russia represents spiritual superiority, respect for traditions and real European values. The Incel subculture uses the term “Stacy” to describe women who are attractive and sexy, but more important promiscuous and deceitful, and without real interest in decent men. The Kremlin equivalent is “Anglo-Saxons” – a mythic entity, surpassing national borders and governments, occasionally “flirting” with the Kremlin, offering sweet deals, but eventually never living up to any promises. 

The Russian author Platon Besedin describes in a fiercely misogynistic article Russia’s ambiguity towards the West:

The Russian girls, crowding around the foreigners, have erased all concepts of modesty, decorum and morals from their minds. We have brought up a generation of whores, ready to spread their legs as soon as a foreign language is heard. Add some dollars to the attraction and – wow! We have brought them up and idealised them. Frédéric Beigbeder was actually very soft in this regard in his novel Au secours pardon. How did we come to this?

This is obviously a part of the matrix, according to which Russian women are brought up. A matrix of total devotion to the West. It has existed since the early 80s; lately it has been subject of minor changes under the massive propaganda campaign on the greatness of Russia. Our country suffers from this schizophrenia: the West is bad and immoral, but we must copy it. A strange combination of submissiveness and hate.

Vladimir Putin frequently underscores adherence to tradition as a core element of Russian values. In Putinism, “tradition” is an attempt to create a secular, non-confessional term, uniting the dominating religions in Russia. The country is home to Europe’s largest Muslim community, making it impossible for the Kremlin to lean too heavily on the Orthodox Church as a national ideology. Putin has frequently identified “unique” features, uniting Russians of all creeds and ethnicities:

Despite the multitude of ideologies, there are values that unite us all; that should unite us all disregarding our political sympathies. And what are they? Above all: the sovereignty of Russia, our country’s national interests and its territorial integrity. And it is the preservation of our people, the demographic development, the family with many children. 

There certainly is cause for concern when it comes to the demographic situation in Russia. The country has had very low birth rates since the 60s. The situation deteriorated from the 80s, only to stabilise in the early 2000s. The current pandemic has again accelerated the population decline. In the Kremlin world-view, homosexuality is one of the root causes of the low birth rates. Russia has introduced legislation to forbid “homosexual propaganda among minors” as a measure to cope with the ongoing demographic disaster: 

According to the President, those, behind the legislation, understand that same-sex marriages do not produce children, while Russia currently is experiencing a rough patch from a demographic point of view. The authorities want families to be complete in order to have as many children as possible.

Thus, securing reproduction is a priority for the Russian state. This is also reflected in other fields of Russia legislation. Russian law identifies 456 professions, not open for female workers:

Article 253 of the labour law identifies limits to women’s right to professions, dangerous for women’s lives, health and child-bearing functions.

It is likely that men too are exposed to health hazards in the work place that might affect their reproductive capacities, but no corresponding legislation exists. From the Kremlin legal perspective, women are identified as child-bearers; controlling women’s wombs is a national project. It can be mentioned that the debate around abortion is also focusing on Russia’s demographic challenges. Nationalist website Tsargrad.ru, owned and managed with Kremlin-affiliated oligarch Konstantin Malofeev, is devoting intensive attention to the abortion issue:

Around 46.5 million abortions have been performed in Russia since 1992. Of those, only a minute fraction have been made for medical reasons. In 2018, for instance, slightly over 2.5 percent of the total numbers were medically motivated. The overwhelming majority of women get rid of their children on their own free will. And one can assume, most of those women represent the Russian ethnicity. If all those children were alive, there would have been over 190 million Russians today, instead of 146 million.

Abortions are in this perspective not primarily a moral or ethical challenge, but a threat to the survival of Russia. Women are jeopardising the nation, dooming Russia for extinction for comfort and career. 

The Kremlin’s perspective on women has in this regard strong similarities to the Incel subculture. Men identify certain desirable functions with women. The Incels consider themselves entitled to sex with Stacys; the Kremlin impose a sense of duty to produce children on Russian women. Both Incels and the Kremlin agree that women’s liberation and choice are a threat to societal harmony and order. 

Despite the efforts from the Russian authorities, Russia’s women have not succumbed to the desires of the Russian government. Women continue to be disobedient towards the aggressive propaganda for the Kremlin version of family values. The Russian artist and feminist Darya Serenko writes:

Neither feminism nor the concept of child-Free influences on my decision whether to have or not to have children, but the feeling of insecurity and lack of stability in my country. My patriotism is not shaped by what you try to force on me, but on what I see and what I want to change and improve, looking at your actions. The LGBT community does not influence on how I understand the idea of family, but my impressions of what love is, and how it affects people, and what people are prepared to do to defend their loved ones. And this is stronger, brighter and better than your jaded images of family and family values. The propaganda does not reach me; it bounces of me like a ball against a wall. 

The famous Russian song Stenka Razin describes an episode during a Cossack uprising in the 17th century, led by the protagonist. During a raid into Persia, the Cossacks kidnap a Persian princess. The beautiful princess is, of course, the prize of the leader.

On the first is Stenka Razin

With his princess by his side.

Drunk, he holds a marriage revel,

Clasping close his fair young bride.

 

From behind there comes a murmur:

He has left his sword to woo:

On short night and Stenka Razin

Has become a woman too. 

The Cossack leader is losing the confidence of his comrades. Spending the night with a woman destroys a man’s manliness. Cooties can have that effect, even on fully grown-up Cossacks. Stenka Razin drowns the girl and redeems himself in the eyes of his comrades. 

The image of a woman at the side of a Russian leader has been impossible for most of the last 100 years. Lenin’s wife was an influential and powerful leader herself, but Stalin was a widower since 1932 when his second wife committed suicide. Khrushchev’s and Brezhnev’s wives were both more or less invisible housewives. Raisa Gorbacheva was the first First Lady of Russia who assumed a visible and vocal position. Vladimir Putin, Russia’s current leader, divorced in 2013 and has remained unmarried since then. Rumours and speculations have circulated about the President’s dating status, secret love children etc. Publicly, Mr. Putin is conspicuously avoiding to be seen with women. The Russian President’s press service supply pictures from brief vacations, and always in the company of men, preferably in Siberia, hunting, fishing or hiking with Russia’s Minister of Defence, Sergei Shoigu. Just as Stenka Razin in the song, Vladimir Putin wants to avoid to produce an image of cuddly softness in the company of women. 

This is again a point where the Kremlin policies coincide with the Incel subculture. Both reach out to men. Women are a strange force, spoiling the ambitions of the Kremlin and other self-loathing men. In colloquial Russian, women givesex to men. Sex is understood as a commodity controlled by women. Feminism and modernity have allowed women to unilaterally refuse decent men sex, instead exploiting the commodity for their own profit. This has created a situation where women control men.

In 2016, a group was founded in the Russian Facebook-clone vk.com, expressing discontent with the official politics in Russia, allegedly “too soft” on women and gay men. The group, Muzhskoe Gosudarstvo, MG, or Male State, took upon itself to educate morals to Russian women. 

The core idea of MG was that the Russian state did not fulfil its duties in the battle against the decay of the moral standards in Russia. MG identifies its tasks as the following:

Propaganda for a total patriarchy with elements of dictatorship;

The extermination of the cult of the vagina on the territories of Russia and the CIS countries;

The rehabilitation of slipper heroes and those, enslaved by women;

Fighting for women’s morals;

Fighting against women’s treacherous love;

Fighting against women’s betrayal

The group collected and published videos with women, acting in a way that did not comply with the standards of MG. In an interview with a Russian daily, the founder, Vladislav Pozdnyakov, defended the group’s right to publicly shame Russian women:

They should be grateful. They would not react to “the carrot”, but “the stick” will definitely put them on the right track. Next time they will know how to behave, at least in public. If someone notes his wife in this kind of context, I am only happy. A fallen woman does not have anything to do at the side of a man who loves her.

The group could function for several years without any kind of impediment from the Russian authorities. The MG arranged combat training classes for members, occasionally combining the training sessions with attacks on migrant workers. In the summer of 2021, the group ran a violent campaign against a chain of sushi restaurants that marketed itself with a photography of a Russian woman, sharing sushi with a Black man. The restaurant chain quickly withdrew the ad and apologised. 

MG was declared “extremist” by a Russian court in October 2021 and its channel with 160,000 followers on the Russian social media platform Telegram blocked. However, the channel was quickly cloned and continues to function with a new name and around 70,000 followers. This can be compared to the r/incel subreddit forum with, before the Reddit website introduced stricter rules for posting, around 40,000. Pozdnyakov’s movement has established several parallel forum and channels, all still available and fully functioning. Pozdnayakov himself has left Russia and is currently residing in Turkey-occupied Northern Cyprus. 

MGs terminology is perhaps not entirely consistent with the rhetorics of the Kremlin, but most of it mirrors the Kremlin policies. The Kremlin has established a norm for love and family; any deviations from this state-defined standard is an abbhoration, and the society must act against it. The MG merely conflicts with the Kremlin on the pace of the process. The formal reason for the court’s decision to block the channels of MG is the call for violence. Apart from numerous incidents of attacks on women, LGBT-people and migrants, Russia has had its share of school shootings, where the perpetrator have expressed resentment, similar to the one cultivated by MG and the Kremlin. In Kerch in occupied Crimea, 18-year old Vladislav Roslyakov, killed 20 and injured around 70 in October 2018 before taking his own life. In Kazan in central Russia, 19-year old Ilnaz Galyayev killed nine in May 2021. In both cases, self-loathing, combined with delusions of grandeur, have been brought forward as explanations for the actions.

Kremlin-affiliated media have attempted to explain the motivation of both shooters with “Western Influence”, and called for an intensified campaign for patriotic education of the young generation, glorifying a fantasy about a nuclear family with many children. A propaganda image, very distant from the realities of actual Russian families and their lives. An idealised image, similar to the coveted Stacys of the Incel community, and just as in approachable.

The Kremlin is entitled to international respect and influence; men are entitled to setting the norms for women’s choices. The Kremlin has developed a Putincel worldview of entitlement and has shaped an army of angry men to enforce it.

Nobelpristagaren och kroppkakorna.

En alldeles särskild svårighet för översättare är att översätta mat. Råvaror är en sak, även om det är illa nog. Jag minns en matintresserad amerikansk kollega som desperat försökte hitta ”brisket” i Chisinau. Men brisket är en amerikansk styckdetalj, och moldaviska slaktare styckar nötkreatur på ett helt annat sätt.

Nå, mat. Det är inte ovanligt att folk i böcker äter, och då äter de naturligtvis på originalspråket. Med tanke på hur vi i dag är intresserade av olika kök så kan man ju som översättare hoppas på att läsarna är kunniga i matkultur, och att ord som ”meze” eller ”poutine” är begripliga. Kanske börjar det bli lite svårt med ”lagman” eller ”tjachochbili”, men då kan man kanske göra någon manöver i stil med ”lagman-soppa” och ”tjachochbili-kyckling” ellet så.

Men knappast någon mat är så spridd och mångsidig som det som i dag brukar kallas ”dumplings”. Bara här i Ryssland kan man sätta tänderna i åtminstone en fem-sex olika varianter: pelmeny, varenniki, manty, kurze, tjebureky… Kort sagt – små mer eller mindre munsbitsstora knyten av deg med något slags fyllning i.

I italiensk mat finns det ravioli, tortellini och ytterligare en mängd varianter. Gnocchi ska väl hänföras till den här gruppen.

Tyska knödeln, svensk pitepalt och kroppkakor är avlägsna släktingar.

Det är bara att fortsätta listan. Den är oändlig. Och det är kanske marigt att begära att alla läsare ska ha kunskap om hela världens alla dumplings på rak arm. Det är inte konstigt att översättare försöker ta genvägar. I en rysk roman som utspelar sig i Sibirien – där pelmeny är lite av en nationalrätt – låter översättaren ersätta pelmeny med ravioli.

Pang, så får man fel bilder i huvudet. I stället för ångande byttor med spänstig pelmeny, serverade med smetana, så får man associationer till tomatkladdig burkravioli och studentkorridorer.

I en översättning av Gogols fantasy-berättelse Vij äter en trollkarl varenniki, men han är så lat att han låter maten hoppa upp själv i munen på honom. I just det här fallet blev den tjänstvilliga maten till kroppkakor. Vilket ju är alldeles orimligt! Kroppkakor är alldeles för stora för att det ska vara bekvämt att ha dem inhoppande i munnen. Nej.

Det här är inte bara ett problem när ryska romaner ska översättas. I Nobelpristagaren John Steinbecks roman En underbar torsdag arbetar en kock med författardrömmar på ett horhus i Monterrey. Kocken är värdelös på alla sätt (det lär vara ett elakt porträtt på Truman Capote) och han skriver en obegriplig roman på grönt papper med gröna färgband i skrivmaskinen. Men han lagar fantastiska kroppkakor.

Och så hamnar man fel igen. Kroppkakor i Kalifornien? Jag har inte idats leta upp boken på engelska, men vad kan det vara kocken tillreder? Dumplings? Ravioli? Vad åt man för slags degnyten i Kalifornien på fyrtiotalet?

Det finns ett slags Schylla och Charybdis översättare måste manövrera mellan – hur mycket ska man ”försvenska”? Hur mycket ska man behålla originalspråkets vändningar och begrepp? Flash Gordon blev Blixt Gordon på svenska, för man trodde ingen skulle begripa vad ”flash” betydde. Tjeburasjka blev Drutten på svenska, medan ingen i dag skulle översätta Teenage Mutant Ninja Turtles med Muterade tonårsninjasköldpaddor. Svampbob Fyrkant blev översatt till svenska i alla fall.

Nej, nu går jag och lunchar. Den dagestanska restaurangen serverar kurze i dag.

Hildur Bock – Rysslands näst mest kända svensk.

Jag tror rätt få svenskar skulle kunna placera in namnet ”Hildur Bock” i den litterära kanon. En googlesökning på ”fröken Bock” ger 1130 träffar. Gör vi exakt samma sökning, fast på ryska, får vi närmare en halv miljon träffar. Det är fler är Karl XII.

Det är bara Karlsson på taket som kan konkurrera med Hildur, och deras öden är naturligtvis starkt sammankopplade. Vi obildade svenskar kanske inte omedelbart kopplar samman Karlsson på taket med fröken Bock, men i Ryssland är det ett par, lika starkt kopplade till varandra som Stålmannen och Lex Luthor, Läderlappen och Jokern, Musse Pigg och Spökplumpen, Ormus och Aruman, X och Y, Ture Sventon och Ville Vessla, Jesus och Pontius Pilatus. Fröken Bock är Karlssons, och kanske hela mänsklighetens, fiende.

Det är inte säkert att Astrid Lindgren riktigt hade de ambitionerna när hon introducerade ungmön Hildur Bock i andra boken om Karlsson på taket, men i stort sett var det den rollen fröken Bock fick i Ryssland. Hon är den tyrann som Lillebror måste befrias från; och det är Karlsson som leder upproret.

I sovjetiska termer; Lillebror är proletariatet, fröken Bock är det repressiva systemet och Karlsson är Partiet.

Nej, det kanske är att ta i, men lite ligger det i det här. Karlsson på taket är, i den ryska versionen, en historia om befrielse. Lillebror är en hämmad, ensam pojke, som genom Karlsson får självsäkerhet, djärvhet och frihet. Mot honom står – fröken Bock. Denna gamla sura ungmö – som faktiskt till slut faller för Karlssons friskhet och charm och blir uppenbart förälskad.

I de sovjetiska – fullständigt underbara – tecknade filmerna om Karlsson gör den legendariska skådespelerskan Faina Ranevskaja fröken Bocks röst. Ranevskaja ger fröken Bock ett djup som inte alls finns hos Astrid Lindgren. En värme bakom hårdhet. Ett bultande hjärta bakom neddragna mungipor.

Så – Ryssland har tagit till sig ”Husbocken” – i den ryska översättningen ”Husplågerskan” – fröken Bock. Det finns mängder med anspelningar på fröken Bock in tidningstexter och böcker, och tiotals kaféer uppkallade efter fröken Bock.

Just nu i Moskva ges en monolog på en av stadens ledande teatrar: Hildur Bock verkliga historia. Pjäsen, skriven av Oleg Michajlov, har fått mycket fina recensioner som en bild av ett svårt kvinnoöde i Sverige under 1900-talet. Skulle en sån här pjäs kunna ges hos oss? Skulle vi bry oss om att ta reda på vem hon var, fröken Bock? För ryssarna är det här en efterlängtad möjlighet att närmare lära känna en person de har en relation till. Kanske skulle vi ha lättare att intressera oss för fru Pruselius från Pippi Långstrump.

Kanske kunde översättningen av Michajlovs pjäs bli relevant om vi bytte Astrid Lindgren-käring?

Lönnmördaren från Honduras

I slutet av augusti 1936 chockades världen av en rättegång i
Moskva där en hel rad legendariska revolutionärer, några av Lenins närmaste
män, stod inför rätta anklagade för förräderi och för att ha konspirerat för
att mörda Stalin. Och alla erkände villigt sina brott.

Rättegången hölls öppet med mängder av åhörare, diplomater,
medier. Utskrifter av förhandlingarna översattes till alla tänkbara språk.
Sovjetunionen var angelägen att visa upp sig som en rättsstat. De åtalade hade
till och med försvarare. Alla de sexton, och för säkerhets skull ytterligare
några, var skjutna och kremerade bara timmar efter att domaren Vasilij Ulrich uttalat
dödsdomen.

Rättegången var världsnyheter, förstasidesstoff. Men på
Boustedts pensionat på Östermalm i Stockholm satt en man som sannolikt följde
förhandlingarna mer intensivt än de flesta. En av de åtalade var hans son,
Valentin. Mannen i Stockholm hette Paul Olberg och hade beviljats politisk asyl
i Sverige året innan. Han var flykting från Nazityskland, jude och
socialdemokrat. Född i dagens Lettland. Han hade tidigt vigt sitt liv till
kampen mot kejsardömet i Ryssland; satt två år i ryskt fängelse för
revolutionär verksamhet. Under flera år var han hemlig kurir mellan
revolutionärer i exil i Europa och de underjordiska particellerna i Imperiet.
Han hade en perfekt täckmantel som journalist för en rad tyska och skandinaviska
tidningar. Valentin Olberg var hans äldsta son, född i Zürich 1907. Hans andra
son Paul föddes i Helsingfors 1909. Familjen verkar flytta runt ständigt.
Någonstans kring första världskriget skiljer Paul Olberg sig från sin hustru
Perl och några år senare har han gift om sig med en sångerska från Ukraina,
Frida. Frida är med honom på Boustedts pensionat den där sommaren, när hans
söner snart ska avrättas.

Valentin Olberg är en av sex tyska flyktingar som åtalas
ihop med de legendariska revolutionärerna. Valentin och hans bror Paul är judar
i ett Europa där etnicitet kan vara ett brott. De har bott i Lettland, men
vägrats medborgarskap; de har flytt från Tyskland. Valentin har en doktorsgrad
från ett universitet i Belgien. Både Valentin och Paul är kommunister, och
framförallt verkar Valentin har försökt få jobb hos Leo Trotskij. Och han får
ett uppdrag: Valentin ska skriva vykort till adressater i Sovjetunionen. Med
ytterst liten text ska han skriva meddelanden från Trotskij, gömda bland banala
hälsningsfraser. Han får en lista på adresser och han får brev att översätta.

Både breven han skickar och uppdragen från Trotskij snappas
upp av Sovjets underrättelsetjänst. Adressaterna söks upp och grips
systematiskt. Det är som att Trotskij personligen skickar dödsdomar till sina
anhängare.

Valentin och Paul lever i ett Tyskland där nazisterna har
tagit makten, och som judar och kommunister lever de farligt. Paul tar sig till
Sovjet först, reser till staden Gorkij och får jobb på en fabrik. Valentin
dröjer. Han testar utvägar, och på något sätt får han nys om att han kan köpa
medborgarskap i Republiken Honduras. Med ett pass från Honduras på fickan reser
han till sin mor i Riga och köper en turistresa till Sovjet.

I januari 1936 grips han och hans bror. De förhörs, allt
dokumenteras noga och alla dokument är väl bevarade i statliga ryska arkiv. Valentin
har rest med sin hustru Betty till Sovjet och även hon grips.

Arkivhandlingarna vittnar om en byråkratiserad terrorregim.
Noggranna protokoll för varje steg i processen. De sovjetiska myndigheterna är
angelägna om att skapa en illusion av ett rättsystem, med polisförhör,
förundersökning av åklagare, forensisk hantering, dokumentation, bevissäkring.
Ändå är det tydligt – just utifrån alla de dokument som är bevarade – att hela
systemet bygger på att sätta dit din tilltalade. Framförallt ska den tilltalade
övertygas om att erkänna sina brott inför sittande rätt. Förundersökningen
handlar mer om att de åtalade ska öva in en roll inför ett skådespel. Rollen
som ångerfull brottsling.

Valentin är ingen huvudperson vid processen i augusti 1936.
Han är, med rysk term, en sjestiorka.
En sexa. Etymologin är oklar, men på rysk slang är en sjestiorka en underhuggare, en bifigur långt ner i den kriminella
hierarkin. Lustigt nog är det sex tyska sjestiorkor
vid sidan av de tio kända bolsjeviklegendarerna. De tyska flyktingarna –
alla är judar och kommunister och har flytt till Sovjet undan nazismen – har
bara ett uppdrag vid rättegången: att peka ut de gamla bolsjevikerna som
konspiratörer som arbetar på Trotskijs order. De har blivit noggrant
instruerade. Valentin sköter sig exemplariskt i förhören med åklagaren
Vysjinskij:

Vysjinskij: När talade
Ni med Sedov [Trotskijs son] om att inte låta Trotskistorganisationen bli
komprometterad?

Olberg: Det var i samband
med min andra resa. Han sa att om jag skulle gripas av SSSR:s säkerhetstjänst
skulle jag inte under några omständigheter erkänna att detta terrordåd skulle
utföras på Trotskijs order. Jag skulle till varje pris dölja Trotskijs roll.

Vysjinskij: Vem skulle
enligt hans instruktioner få skulden för terrordådet?

Olberg: Det vita
gardet, Gestapo.

Vysjinksij:
Sammanfattningsvis; är det rätt att säga att ni, Valentin Olberg hade kontakt
med Trotskij genom hans son Sedov; att ni på instruktioner, direkt från
Trotskij, förmedlade genom Sedov, skickades till Sovjetunionen som Trotskijs
agent för att förbereda och utföra en terrorhandling riktad mot kamrat Stalin?

Olberg: Ja.

Vysjinskij: För att
säkerställa framgång i det här hade ni kontakt med den tyska polisen genom er
bror?

Olberg: Ja, det
stämmer.

Förhöret hålls 20 augusti på kvällen. Det är kvavt och varmt
i Fackföreningspalatset i Moskva. Förhöret med Valentin Olberg är åklagare
Vysjinskijs trumfkort; under hela rättsprocessen är det nu som det enda bevisföremålet
visas upp – Olbergs fullt äkta honduranska pass. Inköpt för – erkänner Olberg –
pengar han fått av Trotskij för att resa till Moskva och döda Stalin.

Det finns inget som talar för att det här någonsin varit
annat än teater. Valentin Olbergs resor i Sovjetunionen dokumenterades tydligt
och om han någonsin varit ute efter att mörda Stalin gjorde han sannerligen
inte mycket för att befinna sig ens i samma tidszon som diktatorn.

Olbergs roll i denna den första Moskvaprocessen är mycket omdiskuterad.
Han pekar ut de gamla bolsjevikerna, han anger Trotskij som agent för Gestapo,
han tar på sig rollen som lönnmördaren som vilseförts av trotskister. Han visar
upp dokumentation som knyter Trotskij till mordkomplotten. Var han en agent för
Sovjets polis eller var han en aningslös idealist? Det finns åtskilliga
forskare som ansträngt sig för att bevisa att han var en del i komplotten –
framförallt under Kalla kriget. På senare tid när förhörsprotokoll och
utredningsdokumentation gjorts offentlig verkar det inte riktigt lika tydligt.

Valentin Olberg hade definitivt kontakt med Trotskij och
hans son. Brev finns bevarade. Sovjetisk säkerhetstjänst snappade upp de här
breven tidigt. Trotskij och hans son förnekade eftertryckligt att Olberg skulle
ha utfört några uppdrag, men det stämmer inte. Uppdraget var kanske ganska
blygsamt, men han utförde det.

Olberg verkar ha torterats i fängelset under processen. I
ett förhör – och här kan vi plocka fram förhörsprotokoll från januari 1936 som
aldrig offentliggjordes under rättegången:

Efter Ert senaste
förhör 21 januari greps jag av en sådan fruktansvärd, plågsam dödsångest. I dag
är jag lite lugnare. Jag tror att jag skulle kunna ange mig själv och göra allt
för att bara få slut på mina plågor. Men jag har inte alls ork att förtala mig
själv och uppge direkta lögner; att jag är trotskist och Trotskijs emissarier
och så vidare. Jag reste till Sovjet på mitt eget initiativ. Nu, här i
fängelset, har jag insett att detta var vansinne, rent brottsligt. Jag ångrar
mig bittert. Jag har inte bara dragit på mig själv olycka, utan även min hustru
och min bror. Nu förstår jag hur fel det var av mig att resa till SSSR på
falska papper och att dölja mitt trotskistiska förflutna.

Valentin Olberg bearbetas för sin roll i ytterligare drygt
ett halvår. Hans bror Paul likaså, men någon gång under våren eller sommaren
bestämmer sig regissören – åklagaren Vysjinskij – för att det räcker med en
Olberg på scen. Paul släpps inte fram i strålkastarljuset, inför världspressen
och diplomatiska kåren.

De här dagarna i augusti 1936 är en vändpunkt i Rysslands
historia. Rättegången blev en PR-framgång. De på sin tid superkända
bolsjevikledarna tar ångerfullt på sig skulden i en öppen rättegång. USA:s
ambassadör Joseph E. Davies imponerades och var övertygad om att Sovjet
verkligen lyckats avvärja en trotskistisk statskupp. Kommunistiska lydpartier i
Sverige och överallt spred avskrifter av förhandlingarna – Ryssland var numera
en ordnad rättsstat och inte längre en krigskaotisk revolutionshärd.

Ytterligare ett par sådana här offentliga rättegångar
genomfördes, men det visade sig att de tilltalade inte alltid uppförde sig
riktigt så lydigt som tänkt. Det fanns risk att någon skulle utnyttja scenen
och fördärva de noggrant regisserade skådespelen. 1938 hölls den sista. Det
året tog Lavrentij Berija över jobbet som chef för den sovjetiska
säkerhetstjänsten NKVD och då började man hålla rättegångar och avrättningar i
hemlighet.

Under åklagaren Andrej Vysjinskijs slutanförande på morgonen
den 22 augusti under processen mot Valentin Olberg och de andra yttrande han en
fras som har kommit att bli lite av en symbol för hela Stalinterrorn: ”Jag kräver att de galna hundarna skjuts,
varenda en!”

24 augusti utfärdades domen, 25 augusti verkställdes den.
Senare på hösten sköts även Paul, fast han aldrig ställdes inför rätta.

Ytterligare 30 människor dömdes till döden eller långa
fängelsestraff för att ha kopplingar till Valentin Olberg. Hans första hustru
Sulamith, även hon judisk kommunist från Tyskland, greps fast de skilts 1932.
Hans andra hustru Betty greps och fängslades, men skickades till Nazityskland
efter Molotov–Ribbentroppakten 1939. Spåren efter henne upphör i det
tyskockuperade Lublin 1940. Sedan följer en lista på vänner, kollegor, bekanta
eller fullständigt främmande människor som helt enkelt sorterades in under
”Fallet Olberg” och avrättades.

Och på Boustedts pensionat på Östermalm i Stockholm sitter
de två bröderna far och försöker förstå vad som pågår. Olberg är socialdemokrat
och övertygad antikommunist. Han skriver en hel rad böcker i Sverige om
kommunismens brott och om rysk imperialism, men han nämner aldrig med ett ord
att han själv mist sina söner i Stalinterrorn.

Olberg den äldres alla papper finns i nästan fyrtio lådor på
Arbetarrörelsens arkiv i Stockholm, och ingenstans nämner han sina söner. Inte
i ett enda brev nämner han att Stalin låtit mörda hans söner. Långt senare, på
60-talet, skriver hans änka i ett brev till en vän att Paul var en man som inte
gärna öppnade sig för andra.

”Men jag hörde honom ofta gråta om nätterna.”

Frihet eller demokrati?

Ska vi kanske läsa de senaste årens populistiska rörelse – från Putin till Tea Party Movement, via polska, ungerska och turkiska och våra egna svenska populister – som en frihetskamp? En ursinnig kamp mot demokratins förtryck?

Det är lätt att vilja tycka att demokrati är frihet, men haken med demokratin är att den är ett statsskick. Kampen mot demokratin är en kamp mot staten. Mot tanken på en stat med ambitioner att vara en positiv kraft.

Populismen bygger på en föreställning om att man ska få ha sina fördomar i fred. Det är någonstans där som det underliga begreppet ”politiskt korrekt” kommer in. En stat, en demokrati, som bygger på respekt och medmänsklighet accepterar inte den enskildes fördomar. Från det perspektivet är statens, demokratins, ambitioner ett slags intrång i den enskildes frihet. ”Varför ska staten tvinga mig att tycka om ______ (fyll i lämplig grupp, utsatt för schablonartade fördomar)?”

Den populistiska rörelsen vill ha FRIHETEN att förringa, hata, fördöma, fördriva, utplåna enskilda och grupper utifrån feghet, godtyckliga fördomar, skev statistik och – värst av allt – ”sunt förnuft” (dvs ogrundat tyckande).

Demokratin utgår från att människor har ett värde och endast ansvarar för sina gärningar; inte för sin identitet. Och demokratin och det demokratiska samhället nöjer sig inte med att bara tycka det – det här är värderingar som förmedlas, hävdas, propageras i lagstiftning, skolor… ja, alla de medel den demokratiska staten har till sitt förfogande används för att uppfostra medborgarna till dessa tankar.

Populisterna vill slippa det här. De vill ha frihet från demokratin.

Det är rätt vanligt att populister för fram näringslivet som förebild. Effektiva snabba lösningar. Pupulister som Trump, Wachtmeister och Putin vill gärna föra fram effektiviteten som ett ideal: snabbt, beslutsamt, tufft. Inget tröttsamt harvande i nämnder och utredningar. Demokratin envisas med att vara osäker, försiktig och lite rädd.

Hela den mäktiga och skrämmande rörelse vi ser är en revolt mot demokratins anspråk på att kunna förändra människan. Det är en revolt mot det enskilda ansvaret – VI VILL SLIPPA ANSVAR, VI VILL VARA I FRED ropar miljoner väljare runt om i världen! Och framförallt: INGENTING ÄR MITT FEL!

Miljoner människor vill leva i fred med sina fördomar, och uppfattar demokratin som ett hot mot deras sinnesro. Ett hot mot friheten.