Ganska få har hört talas om Stellan Bohm (1913 – 1987). Svensk diplomat och nationalekonom. Inom UD nådde han rangen av utrikesråd, vilket är ungefär nummer tre i hierarkin. Bohm var, som sagt, nationalekonom, och envisades med att, i stället för att ta intryck i största allmänhet, noga följa sovjetisk statistik och produktionssiffror. Han arbetade under kortare och längre perioder i Sovjetunionen från 1947 och valde att lita på siffrorna, i stället för att lyssna allt för mycket på snacket i de instängda diplomatiska kretsarna i Moskva, åren efter andra världskriget.
Bohm beskriver i sina aldrig utgivna memoarer sina första intryck av förfärande fattigdom, kriminalitet och slum i Moskva 1947. Men samtidigt följer han statistik som visar stark ekonomisk och teknisk utveckling. Bohm väljer att inte se en motsättning i det här. Fattigdomen beror på en medveten satsning på industrialisering och infrastruktur. Folket får svälta medan alla resurser läggs på industrin. Det är ingen trickle-down-ekonomy här, inte. Och Bohm konstaterar att allt tal om Sovjets extrema tekniska och ekonomiska efterblivenhet är tomma fantasier.
Västmakterna är övertygade om att Sovjet förbereder ett nytt storkrig, men Bohm är övertygad om att det här inte kommer att hända. Kreml kommer ständigt att testa gränserna, men kommer att vika ner sig om man möter motstånd. Som Berlinblockaden. Bohm konstaterar omedelbart att Ryssland inte har de resurser som behövs för ett stort krig, och inte heller har något intresse för ett krig förrän ekonomin är på fötter.
Bohms tes prövas i samband med Koreakriget – ett krig Ryssland för genom ombud, i det här fallet Kina. Och Bohm konstaterar att kriget ganska snabbt fördärvar de framgångar inom teknologin och industrin som hittills noterats. Statistiken blir mer och mer kortfattad. Viktiga poster upphör att redovisas.
Bohm formulerar aldrig riktigt en lag, men i princip kan man säga att hans slutsats är att ju mer resurser Kreml lägger på militär produktion och militära satsningar, desto svagare blir Ryssland.
Jag tänker på det här när vi nu läser om uppladdningarna vid Ukrainas gränser. Vi ser Ryssland försvagas framför våra ögon. Politiskt, kulturellt, ekonomiskt, teknologiskt. Imperialismen fungerar som ett slags uppåttjack som håller Kreml i ett konstant upphetsat tillstånd, men som i praktiken utmärglar det arma landet.
Det krig som Kreml fört mot Ukraina i åtta år kommer inte att avgöras på slagfältet. Det kommer att leda till ännu en kollaps för Ryssland. Putin och de små rädda männen i Kreml förgiftar och försvagar sitt land och driver det mot kaos.
Stellan Bohm dog innan Sovjetunionen upplöstes, men i princip noterade han redan 1947 vad som skulle leda till statskollapsen. Kremls paranoida militarism. Det stod klart då, och det står klart nu.