Kategori: Träningsbloggen

Efter en liten paus på tre månader är jag nu tillbaka i löpspåret. En ny runda, i Öregrund, ca 7,5 km. Behaglig novembersvalka, och snödrivor i vägkanterna. Nytt för dagen – en pulsmätare som jag fick i augusti i födelsedagspresent av min storebror: tack, Jan. Av den kan jag läsa att jag sprungit i 52 minuter och 48 sekunder, med en genomsnittspuls på 173.

Jag har kanske inte klurat ut alla finurliga finesser på pulsklockan (Beurer PM80), men det hinner jag kanske med.

Det kändes ganska okej att springa, fast jag gjort ett så långt uppehåll. Två minuter efter start var jag enormt trött, och jag kunde notera att pulsen steg ganska raskt (roliga nya grejer man kan göra när man springer – kolla pulsen…). Mot slutet toksprang jag och var uppe nästan 200.

Nu gäller det bara för mig att lyckas fortsätta. Eftersom jag generellt tycker det är rätt trist att springa, har jag lätt att hitta undanflykter.

Och, för er som undrat: här är vad som fanns i lurarna:

Adam Ant – Dog Eat Dog

Shellac – House Full of Garbage

Stone Roses – Waterfall

Front 242 – Work 01

Juergen Paape – How Great Though Art

Alice Deejay – Back in My Life

Кино – Когда твоя девушка больна

Muslimgauze – Rent a Hookah

Underworld – Luetin

Muslimqauze – Gopi Juggle

Ozgur Can – Mind Your Step

Väderomslaget häromdagen har varit gynnsamt för min löpning. I dag sprang jag för första gången på över en månad rundan på under 50 min – 49,06. Det är en helt annan sak att springa 7,5 km i 17 grader än i 27. Och intressant att notera att även djuren blivit aktivare: i dag kunde jag kapplöpa med harar – jag såg två harar vid Assjö, och ett rådjur kanske tvåhundra meter innan jag kom i mål. Det är roligt att se djur när man är ute i skogen. Undrar om rådjuren insett att jaktlaget i stugan intill har flyttat bort?

Det verkar vara kört med att få upp någon fart i sommarvärmen. I dag gjorde jag ett tappert försök att öka tempot, men jag kroknade ganska snart och var tillbaka i slölunken. Kohjorden vid Börstils kyrka blev i och för sig uppskrämd och försökte ursinnigt ta sig undan mig. Det fåniga var bara att de sprang åt samma håll, så där sprang vi, jag och hela hjorden, på var sin sida om stängslet, i riktning mot Börstils kyrka. Jag vet inte varför, men det kändes lite pinsamt på något vis. I synnerhet när bilar körde förbi på Uppsalavägen och såg oss (korna och jag) kapplöpa till mässan. Nå, jag kom runt och jag kom fram och sen satt jag en stund och svettades och kämpade undan bromsar som fann min svettiga och manligt kraftfulla kropp oemotståndlig.

I dag sprang jag Askörundan på rekordfart: aldrig har jag sprungit samma sträcka så länge som i dag. Imponerande. I stället för att, som i försomras, slarva iväg 7,5 km på under femtio minuter, så är jag nu uppe i imponerande 53,30 på samma sträcka. Min träningstid har utökats med nästan 5 procent på samma sträcka. Jag får alltså ut fem proc mer träning, utan att behöva springa längre! Wohoo.

I dag var det ganska behagligt att springa: inte fruktansvärt varmt, utan ganska trevligt på det stora hela. Men de fina tider jag hade i juni kan jag ju glömma. Nu hasar jag mig runt i spåret på tider runt sju minuter per kilometer. Inte fort. Men som kompensation till de dåliga tiderna, har jag kunnat konstatera att jag numera äntligen kommit upp i tresiffrigt i vikt. Och att knuffa runt 102 kilo fetgubbe i Roslagsskogarna är säkert något slags prestation det med.

I natt kom ett stort regn och blötte ner hela världen. I morse var det sol igen, och sol plus blöt mark innebar fulständigt totalvåta förhållanden. Det var så svettigt och tungt att det kändes som om jag hade simmat sju och en halv kilometer. Och långsamt gick det och inga fascinerande naturupplevelser. Men jag inbillar mig att det är nyttigt att svettas så här.

Skogen har tystnat. Alla småfåglar sitter under granar och flämtar i skuggan. Under andra granar, längre ner, sitter kor och känner mjölken surna i sina juver. De ids inte ens bli rädda när jag springer förbi i hettan. Antingen är de för slöa i värmen, eller så har de vant sig vid mig.

Den enda roliga naturobservationen var en grynsopp vid Börstils kyrka. Men en grynsopp gör inget svampår.

Och det går inte att säga annat än att det är rätt tungt att springa när det är 25 grader varmt i skuggan redan klockan halvnio på morgonen. Men det går. Och jag springer tappert, dock utan att bli vare sig yngre eller smalare.

Det är en helt annan bulle att springa i knisprig vinterkyla i ett Fagerskogen, än i dallrande hetma i Roslagen. Det är JÄTTEJOBBIGT att springa, men förmodligen är det löjligt fettfbrännande. Jag kommer ju runt banan trots värmen, men det är som om tröjan är Döda havet, så salt och blöt och svettig känner jag mig. Kilometertiden väldigt blygsam (6,59) och inga intressanta naturupplevelser, bortsett från doften av nyslaget hö, som doftar emot mig ibland.