Kategori: Ett och annat

Även jag har Facebook. Det enda medium som inte tagit upp Facebook måste vara psalmnummertavlorna i kyrkan. Annars är det uppenbart: Facebook är det nya svart.

På Facebook kan man hitta kompisar och matrecept och kattungar och tips om resor, man kan spela spel och skicka brev och flirta lite och skicka små presenter till varandra. Precis om på Internet.

Jag insåg i går morse att Facebook är ett litet Internet inuti Internet, precis som själva Internet är ett nät inom ett mycket större nät av kommunikationssystem. För tio år sen skaffade alla hemsidor med bilder på sina tomatplantor, barn och katter och länkade till lokaltidningen och kommunen. Nu gör alla exakt samma sak, fast på Facebook. För tio år sen var alla kompisar med varandra på Internet, skickade familjära brev till vilt främmande människor, bara för att de hade Internet. Nu gör alla exakt samma sak, fast på Facebook. Folk tipsade om roliga hemsidor och länkar – nu gör alla exakt samma sak, fast på Facebook.

Snart kommer man att kunna boka flygbiljetter och bord på restauranger över Facebook. Plugga spanska eller genusvetenskap på ett universitet på andra sidan jorden över Facebook. Precis som för tio år sen, över Internet. Varför förändras ingenting någonsin?

Turkarna prisas för sitt värdiga uppträdande, sin hövlighet och gästfrihet och skildras som ärliga och flitiga, allvarliga och tystlåtna, tappra och ridderliga men också slappa och energilösa.

Ryssarne äro i allmänhet glada, sluga och listiga. De tycka ej om saker som fodra mycken tid och arbete; också förakta de alla studier. Folkets nöjen äro grofva dansar, som ofta är alltför fria, monotona visor, kortspel och kortkonster, brottande, skridskoåkning o. s. v.

Ja, fast nu är det inte katter det handlar om längre, utan ”vetenskapliga” arbeten från olika tider. ”Rasegenskaperna” för turkarna har jag hämtat ur boken ”De fem världsdelarna: Jorden och dess folk av dr Willi Ule, professor vid Rostocks universitet. Utgiven på svenska 1929. Om ryssarna kan vi läsa i Sammandrag af Rysslands historia, Från dess början till närvarande tid; Med en föregående Politisk och Geografisk underrättelse om detta Rike; Och slutligen Ett kort begrepp om des Natural-Historia. Af Abbé Perin, utgiven i Örebro 1810.

Boken om ryssarna är från Frankrike och kom ut några år före Napoleons inmarsch i Ryssland. Och beskrivningen av turkarna kom alltså ut medan nazisterna vässade knivarna i Tyskland – ett genomgående tema för boken är faktiskt problemen med rasblandning.

Nog är det ändå spännande med Internet. När folk inte tror att någon lyssnar, så häver de ur sig vad som helst:

De flesta turkar gillar att leka med vatten så att det
stänker och plaskar. Turkar är mycket personliga, charmiga och sällskapliga. De
småpratar gärna och svarar på tilltal. De är nyfikna, livliga och intelligenta.

Eller:

Ryssen vill gärna vara med när det händer något och intresserar sig mycket för vad vi människor håller på med. Den är med vid matlagning, diskning, städning, duschning, toalettbesök, ja, allt somhänder i huset. Och ryssen vill ofta ”hjälpa till” med mer eller mindre lyckat resultat. Många kan konsten att öppna dörrar, även ytterdörren, så det kan vara en bra idé att låsa ytterdörren även när man är hemma. För att inte tala om hur intresserade de är av tekniska saker! Min egen rysshona brukade tidigare trycka på lite olika knappar på datorns tangentbord så att de mest underliga saker hände. Ryssar är både keliga och tillgivna. De älskar att bli klappade och kliade och kommer ofta och ber om det.

Det här handlar naturligtvis om katter, men visst får man fascinerande bilder i huvudet.

En bloggargranne: www.klimakteriehaxan.blogspot.com konstaterade att de oregelbundna verben håller på att trängas bort av de regelbundna. Snart, misstänker hon, kommer folk på fullt allvar att säga sovde och gedde. Det vore naturligtvis lite trist. Det är snyggt med den där vokalförskjutningen: rinna, rann, runnit.

Några verb har ju redan tvingats in i ledet: simma, sam, summit är det ju ingen som säger, och än mindre hjälpa, halp, hulpit. Fast jag har alltid gillat participet ”ohulpen” och brukar förvirra människor genom att då och då, när tillfälle ges, använda det.

Nåt annat som är på väg att försvinna är konjunktiven. Det vore trist om de försvann helt; tänk om det funnes möjlighet att damma av dem?

Konjunktiv är en verbform – ett modus om man använder den grammatiska terminologin – som används för att uttrycka osäkerhet, önskningar, drömmar. Normalt uttrycker ju verb definitiva aktioner: Jag gör, jag äter, jag fnyser, jag är doktor i bysantinologi. Konjunktivet är mindre självsäkert: ”Om jag vore doktor i bysantinologi…”

I modern svenska uttrycker vi det här med ett tråkigt hjälpverb: ”om jag hade varit doktor i Bysantinologi…” Ordyvigt och platt. ”Om jag vore…” LÅTER till och med vackrare, med det där långa ”vooo-et” i mitten. Jämför med ”hadde vari”. Nä, usch.

Det finns en koppling mellan oregelbundna verb och konjunktiv. Det är nämligen bara i de oregelbundna verb som konjunktivet märks. ”Om jag cyklade till skolan” är konjunktiv av ett regelbundet verb, och frasen betyder ju samma sak som ”om jag hade cyklat till skolan” eller ”skulle jag ha cyklat till skolan”. Men funderar man på konsekvenserna av att ge sig till skolan till fots, då märks hela tjusigheten i de oregelbundna verben: ”Om jag ginge till skolan”. Är det inte snyggt?

Just vore och ginge är exempel på konjunktiver som man fortfarande möter, men de går att bilda till varje oregelbundet verb. Så här är modellen.

1. Ta en oregelbundet verb. Fnysa, till exempel.

2. Ta tema på det: fnysa, fnös, fnusit.

3. Leta reda på den gamla – likaledes bortglömda – pluralformen i imperfekt: vi fnöso.

4. Byt o mot e. Fnöse.

5. Vips! Ett konjunktiv är skapat. ”Om jag fnöse under konserten, så…”

Nu måste man i och för sig hålla i minnet att detta endast är imperfekt konjunktiv. Det finns ett presens konjunktiv också. Det är lite lättare att tillverka, men lite svårare att använda. Å andra sidan kan presens konjunktiv skapas av alla verb, inte bara av de oregelbundna.

1. Ta ett verb i infinitiv. Leva

2. Byt ut a mot e i infinitivformen. Leve.

3. Vips! Du har ett presens konjunktiv framför dig.

Presens konjunktiv kan väl enklast användas när man annars skulle använda hjälpverbet ”må”. Du må leva – leve du! Den som kan må rädda sig – Rädde sig den som kan! Det må fan veta – Det vete fan!

Om nu folk skreve på det här viset så vore det väl roligt! Bevare de oregelbundna verben! Leve de!

Jag och bilen utsattes för årets bilprovning. Bilprövning, brukar jag alltid, lite vitsigt, tänka. 7.00 hade jag tid i Librobäck. Och bilprovningen är en miljö som inte liknar någonting annat jag någonsin är med om: där ställer vi upp oss i våra bilar, sida vid sida och väntar på att vårt nummer ska framträda.
Det är en konstig väntplats. Åtta–tio ensamma män i varsin bil står och blänger på en vägg. Så, plötsligt: mitt nummer, port fyra.
Jag har slutat följa med vid besiktningen. Besiktningsmannen är antagligen lika glad åt att slippa småsnacka och höra samma lustigheter varenda gång, och när man dessutom kan sörpla i sig en kopp kaffe och läsa bilprovningsbroschyrer på arabiska – varför stå och titta på när de testar lambdasonden, när jag inte ens vet vad en lambdasond är, gör eller sitter. Jag vill inte ens veta. Hellre automatkaffe än lambdasond.
Bromsljuset måste fixas. Okej, det ska jag fixa. Jag tror att jag vet var bromsljuset sitter på min bil: längst bak, nånstans.
Det är en oerhört upplyst och praktisk miljö. Allting är sakligt och vettigt utformat, och det finns små grejer och instrument för precis varje sak: en morakniv sitter fäst på en pelare med en magnet på bekväm höjd, precis där en morakniv kan tänkas behövas. Belysningen är idealisk, arbetsställningarna för personalen genomtänkt. Det är hänförande ordnat, på ett handfast och manligt sätt som jag aldrig någonsin kommer att uppnå med något som jag ägnar mig åt. Praktiskt. Jag är en opraktiker.
Sen åker de alltid ut på en lite utflykt med bilen. Jag stannar inne och väntar på domen.
En kopp kaffe till (jamen klockan är ju faktiskt bara sju på morgonen! Vem, utom bilprovningsmänniskor och hantverkare är på jobbet klockan sju?! Jag tycker inte så mycket om kaffe, men jag kan ju inte trilla omkull av morgontrötthet och umbäranden bara för att jag tycker illa om kaffe?).
Bilen är frisk, inga hål. Fixa vänster bromsljus. Annars är bilen i finfint skick.
Bilprövningen är över. Hem och drick te.

Häromdagen lärde jag mig ett lärt uttryck: Nomen est omen. Det blir väl ”namnet är ödet”, eller för att få det lite starkare: ”ditt namn är ditt öde”. Uttrycket betyder att man blir vad man heter. Ens öde blir annorlunda om man heter Baltazar än om man heter Lars.

Jag tänkte på uttrycket när jag läste en detektivroman: Mannen som log av Henning Mankell. Och jag tänkte på att det är konstigt hur det ibland känns som om folks namn i böcker inte riktigt stämmer. Och just Henning Mankells personer har, tycker jag, påfallande ofta ”fel” namn. Och jag förstår inte alls varför. Kurt Wallander har en kompis, en hästtränare, som heter Sten Widén. Men namnet stämmer inte, passar inte. Skaver som för små skor eller hänger som för vida byxor eller kliar som en tröja i fel material. Jag vet inte varför – möjligen för Sten Widén låter lite dumt rent fonetiskt, men ändå. Nog kan folk heta Sten Widén? Men killen mest hästarna kan inte heta Sten Widén.
Kurt Wallander själv har ett rätt namn, men i Mannen som log förekommer en före detta kollega som heter Kurt Ström. Och han kan omöjligen heta Kurt Ström. Av någon underlig anledning.
Jag har reagerat ganska ofta på det där, men i första hand i svenska deckare. I Arne Dahls serie om A-gruppen finns en kvinna som heter Kerstin Holm. Det kan hon inte heta. Inte Kerstin Holm. Alla andras namn stämmer, lustigt nog, hos Arne Dahl, men inte Kerstin Holm.
Och jag börjar tro att författarna har haft lite för bråttom när de hittat på namn på sina personer. De har funderat en stund, tittat i telefonkatalogen eller hur de nu gör, och så har de valt namn, alldeles utan att veta riktigt hur den här personens öde kommer att se ut. Eller utan att tänka på att de redan tänkt ut ödet, men inte tänkt hurdant namn det här ödet kräver.

Underligt, men så här är det.

Reser till stugan för att skövla färdigt. Åker buss genom halva Uppland och kommer till min busshållplats vid niotiden. Stiger av bussen utan att ens veta om det finns mark där nere. Mörkret är massivt. Bussen kan lika gärna ha färdats som ett rymdskepp genom kosmos. Det finns mark under fötterna och bussen försvinner på sin resa genom det norduppländska intet. Och jag ser inte ett smack. Jag ser inte vägen, jag ser inte skogen. Jag vet att jag ska över på andra sidan vägen, men ser inte var andra sidan är. En bil kör förbi och lyser upp och jag ser skogsvägen som jag har att följa. Skyndar mig över vägen medan jag ännu kommer ihåg var vägen är.
Jag ger mig in i skogen där det är ännu mörkrare och kan endast utifrån knastret av grus under fötterna konstatera att jag går på en väg. Så jag följer knastret. Efter några minuter klarnar synen, jag ser att himlen är ljusare än skogen. Jag ser att vägen är ljusare än skogen. Jag ser ett ljus brinna, som ett hål i mörkret.
En låg sommarstuga svävar som ett rymdskepp till vänster, full av ljus och ljud. Nästan framme. Min grind ligger dold bakom mörkare mörker än vägens mörker och jag hittar grinden mest på känn.

Väl inne tänder jag alla lampor jag kan hitta tills mörkret är försvunnet ur huset. En brasa, ljus, lampor, TV:n. Klockan tre på natten vaknar jag och går ut på dass – mörkret är grått nu, och på något underligt vis ännu mörkare.

Jag inser att mörker är något ganska exklusivt i det moderna Sverige. Det kan nog hända att det finns människor i städerna som nästan aldrig upplevt skogen om natten och insett hur mycket mer natt det finns än människor.

Jag har köpt nya skor, och fått ännu en påminnelse om hur skev jag är. I över ett år har jag sprungit med ett par skor där vänsterskon passat perfekt, och högerskon känts två nummer för liten. Så nu tänkte jag vara mer noga, och prova ut ett par riktigt riktigt bra skor. Och nog var jag noga nog. Jag provade tjogtals med skor och den stackars skoförsäljerskans leende kändes allt mer krampaktigt. Till slut hittade jag ett par som jag tyckte var bra – det var förresten de första jag provade… Så nu springer jag med en högersko som sitter som formpressad på foten, medan vänsterskon känns som rena pajasdojan.
Varför ska just jag vara skev?