Kategori: Ett och annat

Det är, än en gång, slut på te i fikarummet. Slut på någorlunda drickbart te. Det finns fortfarande enorma mängder citronte, forrest fruit-te och ananas-mört-te. Men det är inte samma sak, inte samma sak alls.

Samtidigt är det väl i överkant gnälligt att gnälla om ens enda problem är fel sorts te. Jag har ju fått lära mig att man ska tänka positivt. Trots teet. Råkar man klämma högerhanden i dörren ska man inte klaga på att man har ont, utan känna glädje över att man inte har ont i vänsterhanden. Finns det inte te – känn glädje över att… Nej, det funkar inte. Finns det inte te så finns det inte te. Det finns inget positivt med att det inte finns något te, utan bara citron-te, forrest-fruit och ananas-mört.

Nu har jag inte längre fast mark under fötterna. I tisdags sa jag upp mig från ett fast jobb vid Televisionen, och från första januari är jag frilansare. Det ska bli kul att försöka hitta nya former för jobbet: framförallt ser jag fram emot att få ägna lite mer uppmärksamhet åt TEXTERNA. TV är kul på många sätt, men det är sällan man har möjlighet att få njuta av skrivprocessen: beskriva, finna metaforer, välja bort metaforer, hitta detaljerna som ger liv åt en text, skärvorna som skapar helhet. Med TV är man begränsad till det som händer framför kameran när kameran är på. För en skrivande reporter är kameran alltid på: man kan skildra hur man sitter och dåsar i bilen efter sjutton timmar på hopplösa afghanska vägar, eller att en trafikpolis vid hotell Ukraina hade gylfen oknäppt. Allt det där struntet som äntligen gör en beskrivning till en verklighet.
Fast jag gruvar mig för all otäck administration. Momsredovisning och avdrag och sånt. Brr. Men dummare människor än jag har klarat att driva företag, så…

HA! Grannen ovanför har just hängt upp KULÖRTA LYKTOR!

Nästa steg ska bli att köpa såna här:

Mellansverige. Medelålders man i medelklassen gör skandal i bostadsrättsområde. Vägrar ändra inställningarna på ljusgirlangen på balkongen.

Förra veckan satte vi i välartade bostadsrättsområdet upp våra adventsstjärnor. Och julgirlanger. I en imponerande manifestation av kulturell harmoni slogs decemberljuset på: tusen sinom tusen små lampor på balkongerna tändes, dussin efter dussin av Betlehemsstjärnor glimtade till i våra fönster. En promenad häromkring ger ett intryck av smakfull blond ljusglädje, julglädje. Naturligtvis är alla våra ljusgirlanger och fönsterprydnader vita – okej, en och annan röd adventsstjärna, men annars är det det varma ljuset från vita glödlamport som värmer upp decemberslasket här i västra delarna av Uppsala.

Jag minns Afghanistan under ramadan. Hela den magnifika helgedomen i Mazar-e-Sharif, blå som himlen själv, var förpestad av de fulast tänkbara kulörta lampor som blinkade enfaldigt och konstgjort när mörkret lagt sig. Detta enastående arkitektoniska monument förvandlades så fort solen gått ner till en flabbande papegoja av plast. Så ser det inte ut här hos oss. Inte en endaste balkong med en endaste kulört julgirlang. Bara en enda balkong bryter av mot det smakfulla med en tacky blinksekvens. Min balkong. Jag är nämligen en maskerad rebell mot medelklassmakfullheten. Min balkong har blivit ett optiskt gravitationscentrum – ingen kan motstå att se mot min balkong där den blinkar lockande och flirtigt – vulgärt? – Ja, tack! Min balkong är målad Babylons sköka som viftar med sina kjolar medan alla grannarnas balkonger är små katolska skolflickor, skräckslagna och fascinerade över min balkongs skamlöshet. – Vem är den där balkongen?

Den balkongen är jag, och jag är en rebell!

Jag ids nästan inte säga något om Putin och valet. Det är så patetiskt och banalt. En liten ynklig stackars politiker som med ett valmygel-viagra försöker skapa potens åt sin slaka politik. Men det riktigt sorgliga är inte Putin och putintaterna omkring honom: det riktigt sorgliga är den kryperihierarki som växer fram. Ryssland är ingen diktatur, inte ens nära. Kanske inte ens på väg mot diktatur. Men Ryssland är otroligt starkt präglat av en rövslickarkultur som jag inte riktigt tror att vi fattar vidden av.
I väst, Europa och USA, är rikedom nyckeln till makt och inflytande. I Ryssland är kryperi nyckeln. Pengar står över lag och rätt i väst: i Ryssland är det beskydd. Chodorkovskij, Jukos-chefen, var rik som en här av troll. Ändå kunde han inte köpa sig frihet. Chodorkovskij valde att inte krypa inför Putin och stod följaktligen utanför Putins beskydd när rättegångsmaskineriet drog igång. Putin behövde inte manipulera rättsprocessen: det fanns alldeles tillräckligt med människor i systemet som ville visa sig duktiga inför presidenten, och Chodorkovskij blev grundligt inburad i fängelse – han har väl gjort halva tiden nu, ungefär.
Nu har välförättarna ansträngt sig för att göra sig duktiga inför sina chefer, och cheferna inför guvernörerna och guvernörerna inför ministrarna och ministrarna inför Putin. Putin talar hemskt gärna om ”maktvertikalen” – ett effektivt system för att se till att beslut från Kreml blir utförda av lägre nivåer. Men det som skapats är en motsatt process: rövslickarvertikalen, nedifrån och uppåt. Putin har skapat en stämning i landet som domineras av en ovilja att ta ansvar, fatta egna beslut, ta initiativ.
Så vad ska man säga om valet? Putin har förvandlat parlamentet till en beslutsmaskin. Vill Putin göra flaggan rutig, så kommer parlamentet att besluta det, och då ska den fanimig bli den rutigaste flaggan i världen. Vill Putin införa månggifte eller legalisera hasch, så kommer parlamentet att kräva subventioner på hasch och bidrag till alla som vill ha många fruar.
Det är mer löjligt än läskigt, egentligen.

Jag har all förståelse för att Putin gjort ett starkt intryck på ryska folket. Jag var där under Jeltsinåren och under Gorbatjovs kaos och under den fullständigt genomruttna sovjetperiodens sista månader. Putin skapar ett intryck av framåtrörelse. Han verkar ha stoppat de upplösningstendenser som pågått sen mitten av 70-talet. Han kan tala utan manus, och behöver inte åtföljas av större delen av medicinvetenskapsakademin på sina resor.

Jag förstår längtan efter ro och ordning. Haken för Putin nu, är att det kommer att bli hemskt hemskt svårt för honom nu att skylla ifrån sig för de problem som kan komma. Inflationen är hög i Ryssland, livsmedelspriserna stiger. Förr eller senare kommer svårigheterna, och när all makt nu finns i hans händer så kommer folket att vända sig till honom och kräva hjälp som han inte kommer att kunna ge. Plötsligt kommer det att framstå tydligt likheterna mellan stabilitet och stagnation.

I går skrev jag ett lustfyllt inlägg om rätta sättet att baka lussekatter. Men så upptäckte jag i morse att jag stavat fel på ett fånigt sätt: vörtbröd blev vårtbröd, och det behövde jag ju rätta. Men så tryckte jag på fel knapp och i stället för att redigera råkade jag radera. Så inlägget har aldrig funnits. Jag har aldrig skrivit om hur njutningsfullt det är med ljusen och stjärnorna och dofterna i första advent. Jag har tigit om det härliga i den annalkande julen, om formen och färgen i december, årstidens konturer som träder fram. Allt det missar ni, för att en ond djinn tvingade mig att utplåna mitt eget arbete. Tur att det inte var c-uppsatsen, i varje fall: man får glädjas åt det lilla.

I dag har det varit behagligt svalt. Inte urkallt, bara någon grad under minus. Och jag kände vad skönt det var när det nöp i kinden. När luften känns som luft: lungorna blir fullare med luft när det är kallt. Jag passade på att promenera i kylan och solen var på väg ner över Söder, för jag promenerade längs Strandvägen: de vansinnesrika har vacker utsikt, men jag hade samma utsikt gratis, och dessutom, utan extra kostnad, rosiga kinder och vinterluft i mitt bröst. Vem behöver bli miljonär?

Jag har inte hela bilden klar för mig, men jag är inte helt säker på att vägra-shoppa-dagen blev en hejdundrande framgång. Jag var i Stockolm i dag, vilket är rätt länge sen, faktiskt. Jag hade glömt att det fanns så mycket folk i Stockholm, och precis varenda en shoppade.
Jag förstår att klokare människor än jag bestämt att första lediga dagen efter lönen, precis en månad före julafton ska ägnas åt att låta bli att shoppa. Men om jag hade bestämt, hade jag valt den 24 januari istället.
Och faktum är att jag inte hade minsta lust att låta bli att shoppa. Jag är förvisso ingen shopping-habitue, men om jag behöver saker föredrar jag att köpa dem framför att tillverka dem själv, stjäla eller på annat sätt tillgripa dem. Alltså gjorde jag ett val: jag bestämde mig för att bojkotta vägra-shoppa dagen, och åkte till Stockolm för att köpa saker jag behövde: en tröja, till exempel. Men det finns inga tröjor i Stockolm, visade det sig. Bestämde mig för att köpa en mugg. Men de har slutat sälja vettiga muggar i Stockolm också. Det enda jag shoppade var parkeringsbiljetten, vilken kostade ungefär som tåget tur och retur. Å andra sidan åt jag och min fru och barn en riktigt angenäm sushi och vi fick klappa Marias katter, så det var en angenäm lördag, trots den misslyckade köpvägransbojkotten.