Kategori: Ett och annat

1940 skrev en femtonåriga Consuelo Velázquez en sång. En okysst (enligt vad hon själv har sagt) tonåring skriver en sång som hon kallar Bésame mucho – vilket lär betyda Kyss mig mycket. Min ryska skivetikett översätter titeln Kyss mig hårdare.
Vi kan väl säga – det blev en hit. Jag hoppas att Consuelo blev rik som ett troll. Låten har spelats in och framförts på båda sidor fronten under både andra världskriget och kalla kriget – den var vrålpopulär i Ryssland, till exempel. Beatles lirade den när de provspelade utan framgång för Decca. Wikipedias lista över vilka som framfört låten är rätt imponerande:

http://en.wikipedia.org/wiki/B%C3%A9same_Mucho

Ett namn är inte med på listan: killen som lirar dragspel i tunnelbanan vid Tekniska högskolan, uppgången mot Drottning Kristinas väg. Jag har nu under en vecka åkt dit varenda dag, på olika tider, och varje dag står han där och lirar Bésame mucho. Han gnolar med lite också. Inte så att han sjunger riktigt, men just gnolar. Där står alltså, dag efter dag, antagligen dygnet runt en herre och sjunger SAMMA JÄDRANS SÅNG HELA TIDEN. Det roliga är att han gör det med ett visst engagemang. Framförandet är inte jättebra, men engagerat. Han lägger i energi i framförandet.

ELLER så är jag skuggad av mystiska illgärningsmän. Bésame mucho är en hemlig signal för att berätta att just jag just nu passerar kontrollpunkten. Någon annanstans står en annan herre i gröna gabardinbyxor och ger en helt annan signal till en Östermalmsdam med en liten ful hund.

ELLER så är musikern dödligt förälskad i damen i pressbyrån eller spärren och försöker på det här viset få henne att förstå att hon borde lämna sin biljettstämpel, krypa in i hans famn och kyssa honom, länge länge och hårt hårt medan tiden stannar upp och vi, vanliga pendlare på en vanlig tunnelbanestation förvandlas till suddiga skuggor, kulisser till århundradets kyss.

Jag har under några dagar avnjutit en rad – en rätt lång rad – föredrag av herrar från olika myndigheter. Ett par slanka herrar, ett par trinda. En med synnerligen tjusig kostym och en slips som jag gärna skulle snott om jag varit lite skickligare som ficktjuv. Slipstjuv. Jag behöver inga fickor utöver de jag har. Ett par andra myndighetsherrar med mer, hur ska jag säga, KappAhls/Dressman-aktiga kostymer.

Två saker har slagit mig. Tre är de saker jag slagits av under dessa dagar. För det första – en förkärlek för organisationsplaner. Myndighetsherrar tycker att det är både viktigt och fascinerande att förklara VAR i organisationen de befinner sig. Och att det är just deras avdelning som är liksom själva essensen i de myndigheter där de innehar sin tjänst. Alla andra avdelningar och sektioner är i första hand stödfunktioner till deras sektioner och avdelningar. För det andra – en förkärlek för förkortningar. Kan något sägas med en förkortning, så ska det sägas med en förkortning, även om alla skulle förstå ordet personalplanavdelningen bättre än PPA. Men käcka förkortning skapar gemenskap. Okej, du jobbar på PPA. Cool.

För det tredje är det viktigt för myndighetspersoner att framställa deras egen myndighet som den myndighet som räknas. Alla andra är bara fjompiga byråkrater, fast i 1600-talets oxenstiernska ämbetsmannatraditioner. Men, vi…
För det fjärde – ty fyra saker har slagit mig under dessa dagar av en sällsynt myndighetsexponering – för det fjärde är dessa herrar rent groteskt förtjusta i powerpointpresentationer. De älskar powerpointpresentationer. De skulle vilja gifta sig med powerpointpresentationer om de inte redan vore gifta.

Det intressanta med powerpointpresentationer är att de tillåter en föreläsare att framträda i halvdunkel, så att det ska vara lättare för åhörarna att sova eller skriva kärleksbrev eller planera powerpointpresentationer. Normalt består en powerpointpresentation av antingen exakt samma saker som föreläsare säger. Han säger: synergieffekter, och så framträder, som genom ett under, ordet synergieffekter på Stora skärmen.

Sedan, nästa bild, står hela texten i det lagförslag som ska diskuteras – 3000 ord – och vår föreläsare kan då antingen läsa upp hela texten, eller säga: ja, där ser ni texten i lagförslaget, och så viftar han med en laserpekare. Viktigare avsnitt är markerade i samma färg som bakgrunden, så att det inte ska kunna gå att läsa vad det står.
Eller så avbildas cirklar, ellipser och/eller andra geometriska figurer. Vår föreläsare säger att myndigheten samarbetar med den andra myndigheten, och vips, som genom ett under, framstår två cirklar med ett streck emellan: den ena cirkeln föreställer den ena myndigheten och den andra cirkeln föreställer den andra myndigheten. Sen säger han ”och rapporterar direkt till departementet” och så framträder – rent magiskt – en OVAL där det står ”departementet” och en pil från myndigheten och uppåt.

Då och då förekommer ”skämtteckningar”. Oftast från myndighetens egen tidning, eller så, illa kopierade, ur någon annan tidning. Då säger föreläsaren ”ja, så här kan man ju lite skämtsamt ställa upp det… Hö, hö…”

Ett specialfall är den vansinnigt komplicerade illustrationen. Föreläsare vill kanske beskriva hur krångligt ett visst problem är, och har därför suttit en halv natt och ritat cirklar och ellipser med pilar mellan. Normalt brukar en sån illustration bara användas för att säga: ”ja, som ni ser är det här komplicerat…”

En oväntad bonus med powerpointpresentationer är att föreläsaren får maximalt med möjligheter att vända sig bort från publiken (så att han slipper se att de sover, skriver kärleksbrev eller förbereder egna powerpointpresentationer).

Det listiga i det hela är ju att de skapar en illusion av att föreläsaren är förberedd. Han kan sitta en hel dag och slita hund med sin powerpointpresentation inför den viktiga konferensen nästa vecka och därmed slippa riktiga arbetsuppgifter.

När jag blir stor ska jag också jobba åt en myndighet och göra powerpointpresentationer.

Egentligen hade jag tänkt ägna ett par påsklediga dagar åt att begräva min sommarstuguträdgård, men alldenstund arktiska förhållanden behagade råda, så fick vi tänka ut en plan B. Vi bestämde oss för att måla.
Vår stuga är till största delen byggd och inredd på 80-talet, när det var ohyggligt inne med omålad furu i sommarstugor. Hela stugan är inredd med omålad furupanel: väggar, golv, tak, garderober, lampor… En veritabel omålad furupanelskataklysm. Ja, det är det. Men jag tycker att omålad furu känns alldeles för mycket bastu, och jag och min fru har länge talat om att vi borde måla om. Så nu gjorde vi det.

Och det är oerhört tillfredsställande att se ett rum förvandlas så här. Redan första lagret färg – den stinkande grundfärgen – ger en aning om vad som är på väg att hända
Fast det är rätt drygt med grundfärgen. Den luktar gräsligt illa, och är liksom sträv att måla med. Men redan nu, med detta första slabbiga vitfärgslager, ser man panelen vakna på något vis: kolla i taket på bilden ovan: det är samma panel på väggen. Jämför med den omålade väggen – ådringen och kvistarna gör att profilen inte syns.
Jobbet är gjort! Målhanden värker och dunkar, men rummet känns plötsligt användbart. Ett helt nytt ljus i det murriga mörka rummet – de pyttesmå fönstren vätter mot norr, dessutom
Taket! Jag tycker taket blev bäst! Den halvmatta färgen känns mild och varm, och spelet mellan skuggor och dagrar i profilen gör taket levande.

Det är, vilket inte alls syns på den här bilden i blixtljus, tre olika slags färg: matt vit täcklack i taket, högblank vit täcklack på lister och fönster och så halvmatt antikvit täcklack på väggarna.
Bastukänslan är helt borta. Nu hoppas jag nästan på otjänligt väder ganska länge, så att jag kan måla lite mer. Trädgårdsgrävandet hinner jag nog med också.

Det kan vara världens sämsta skiva. Romantic Organ Moods – Pierre Andre at the Organ. Det här är äktdåligt. Det är inte fråga om någon som sjunger falskt så att det är skoj, eller någon som framför Elvis på klingonska. Det här är en skiva som producerats på fullt allvar, med tekniker på helspänn och en artist som verkligen försökt göra sitt bästa. Konstnärer har formgivit omslaget. En fotograf – med fotocredit till och med – har städslats för att ta ett vackert höstlandskap som får mig att tänka på pussel.

Där någonstans har det börjat gå fel. Framsidan och baksidan har olika namn på både skiva och artist – enligt etiketten på själva skivan är det just Romantic Organ Moods, med framsidan, med höstlandskapet, säger HI-FI Organ Moods – Frank Wrightson at the Console.

Vad hände? Lämnade Frank studion i vrede? Dog han i en skamlig sjukdom? Flydde han med sin älskare, biskopen? Pierre Andre blev uppringd alldeles för tidigt en morgon. Det tog många signaler innan han förstod att ringningarna inte var häftiga attacker av huvudvärk, utan den halft bortglömda telefonen, nästan försvunnen under hämtmatskartonger, bönburkar och partitur. Förfan, Pierre, get your ass here ASAP – det här kan vara din chans!!! Frank har stuckit! Han och biskopen är i Mexiko nu, och skivan måste vara i butikerna före Labor day! Pierre? Pierre? You OK?

Och Internet är tomt på information om hela den här historien. Skivan finns – jag skulle kunna få en fem-sex dollar för den om jag la ut den på eBay. Det enda vi vet är att Pierre Andre lyckades komma upp ur sängen den där morgonen. Han besegrade sitt självförakt och hittade en nästan ren skjorta och en slips som passade någorlunda till den där kostymen som hängt i garderoben och påmint honom om en annan tid, en lyckligare tid, en tid innan…

De hade tre timmar på sig. En timme för att rigga upp hela inspelningsmaskineriet, få upp mikrofoner, kolla rör och proppar. Fem minuter för att systemet skulle vara syresatt. Och så det magiska ögonblicket när Pierres händer hänger över tangenterna. Registren är satta, det nätt och jämt hörbara hummandet från Leslieförstärkaren.

Där skulle det ha slutat. I stället fortsatte inspelningen. Sång efter sång hamras in på ljudbanden, en efter en i närmast oändlig räcka av andfådda sånger. Let Me Call You Sweethart, Dark Eyes, Mighty Lak a Rose: Sömngångaraktigt dunkar Pierre på tangenterna – alla dessa så oerhört välkända nummer… De har till och med en kvart över när hela repertoaren är igenomspelad. Inte ett ord har sagts, inte en ton har tagits om. Bara de små registerbytena mellan låtarna. Ett glas vatten till Pierre.

Pierre får en check som låter honom överleva ytterligare ett par veckor. Hyran blir betald den här månaden, men skivbolaget ringer aldrig mer. Albumet kommer ut, men det är inte Pierre som är hjälten. Frank, den gamle sodomisten, står på förstasidan. Och baksidan är nästan helt ägnad orgeln. Inte ett ord om Pierre, om hans smärta, inte ett ord om hans storhetstid, innan…

”The stereo organ, with its extraordinary verstility, is the most colorful character in the entire orchestral family, and the only one which cannot be stereotyped. Within the structural boundaries of a simple thirty-two-bar song, this fabulous instrument can duplicate the full range of orchestral sounds, and may even season its performance with special effects – likte the tinkling of a bell, the sound of the wind of the sea etc.
…
After listening to te beautiful panorama of music contained in Romantic Organ Moods, you will not wonder that the organ is considererd the most expressive and sensitive of all musical instruments.”

Pierre försvann. Ljudfilmen gjorde konsertorglarna obsoleta. Orgeln höggs upp. Metalldelarna passades in rustningsindustrin – kriget närmade sig. De vackra trädetaljerna i valnöt värmde några uteliggare gott under ett par marsnätter. Verkade inte den där uteliggaren lite bekant?

<object classid=”clsid:d27cdb6e-ae6d-11cf-96b8-444553540000″ codebase=”http://fpdownload.macromedia.com/pub/shockwave/cabs/flash/swflash.cab#version=8,0,0,0″ width=”320″ height=”372″ id=”blog” align=”middle”><param name=”allowScriptAccess” value=”sameDomain” /><param name=”movie” value=”http://www.barnensbokklubb.se/bbk2/boknordstestet/blog.swf?p=2,1,1,2,1,3,2,69,Per” /><param name=”quality” value=”high” /><param name=”bgcolor” value=”#ffffff” /><embed src=”http://www.barnensbokklubb.se/bbk2/boknordstestet/blog.swf?p=2,1,1,2,1,3,2,69,Per” quality=”high” bgcolor=”#ffffff” width=”320″ height=”372″ name=”blog” align=”middle” allowScriptAccess=”sameDomain” type=”application/x-shockwave-flash” pluginspage=”http://www.macromedia.com/go/getflashplayer”></embed></object>

Vilnius. Jag dricker en valgjord double espresso pa ett kafe; utanfor fonstret backar en Lexus ut fran parkeringsplatsen och ersatts omedelbart av en Mercedes. Jag inser att alltihop ar en schablon for det ”nya Europa” och bestammer mig for att inte borja artikeln med det.

Ingenting ar lattare an att skriva samma gamla vanliga skit om den frustande viljan efter lyx och prestige i de gamla ostlanderna. Alla dessa markesklader, markesbilar, markesrestauranger, markesmarken. Vilnius ar inte sa.

Jag har aldrig varit har forut, och jag slas omedelbart av att det har ar en stad som verkar trygg i sig sjalv. Det har ar en stad som vet vad den ar. Nordens Jerusalem har den kallats, och da har man avsett det faktum att Vilnius fram till andra varldskriget hade en mycket stor judisk befolkning. Har fanns, sags det, hundra synagogor. I dag finns det en.

Men staden ar ett Jerusalem aven i det faktum att alla verkar ha sokt sig hit, stridit och dott for staden, levt, skapat, forstort for staden.
Nastan alla folk runt Ostersjon har harskat har. Staden har varit tysk, polsk, vitrysk, rysk, litauisk… Gardagens furstar har blivit dagens slavar, gardagens ockupanter blev dagens fordrivna. Vilnius, Wilna, Vilno…

Det enda som forblivit, ar staden sjalv. Manniskorna har kommit och gatt, lamnat spar, forsvunnit sparlost. Sparen av arhundraden av folkvandringar, vanskapsband, allianser, fiendskap finns har. Det ar enastaende.
Kanslan har i Vilnius ar en helt annan an i nagon annan ex-sovjetisk stad jag besokt. Har finns inte den anstrangda och angsliga prestigejakten i Moskva eller Petersburg, inte det enorma utbudet av klubbar och pubar som i Riga, inte allt turistkrams som i Tallinn. Visst finns lyxbilarna och MaxMara-butikerna aven i Vilnius, klubbarna finns har ocksa, och visst finns turistbutiker med yllesockar och barnstenssmycken, men den har staden ar till for sina egna invanare, inte for turisterna.

Har finns massor att se, och gott om bra hotell och servicen ar utmarkt, men staden kanns anda som om den funderar pa annat, medan vi turister knapper foton med vara digitalkameror och kameramobiler. Det har ar inget Skansen och inget museum, det har ar en stad pa riktigt. Har finns dessutom ett minnesmarke over Frank Zappa, utfort i full enlighet med den socialistiska realismens hela kanon. Sant ar alltid bra for en stad.

Det är inget snack om att det här var en parodi på ett val, men å andra sidan: Ryssland har inte upplevt något annat än parodier på val. Det är liksom en del av den politiska verkligheten. Möjligen var valet 1990 rätt origgat, då Jeltsin vann. Men det är få ryssar som uppfattar valet som deras sätt att påverka sitt lands öde. Ryssar är nationalcyniker. Staten är, anser de allra flesta ryssar, en förtryckarorganisation. Val är ännu ett sätt att lura folket.

Den politiska sfären uppfattas som smutsig och skadlig. Att kvinnor, till exempel, har en representation i parlamentet på en 15 proc brukar ryska kvinnor inte uppfatta som ett problem, utan snarare som ett sundhetstecken: kvinnor vägrar delta i den smutsiga politiken. Jag tror att en förklaring till Putins popularitet ligger i att han ganska tydligt försöker markera den politiska sfären: duman, skatter, utrikespolitik, medier… Däremot lämnar han en massa andra fält i fred: företagande, utlandsresor, Internet.

När vi talar om diktatoriska tendenser hos Putin måste vi komma ihåg att den ryska staten har mycket mindre räckvidd i landet än vad, till exempel, den svenska har. Ryssland har inget nationellt system för personövervakning – som vi. Det finns inga personnummer, inte ens ett nationellt bilregister. Skattetrycket är lågt, statens skyddsnät glest. Inte ens värnplikten är särskilt allmän. Skolsystemet är mycket mindre centraliserat än det svenska. Det finns inga rikstäckande dagstidningar. De stora TV-kanalerna har pinsamt låga tittarsiffror. Även om Kreml kontrollerar vad tidnignarna säger, så kan de inte kontrollera att medborgarna läser dem.

Här ligger det som gör att vi stackars Rysslandsnördar ändå har ganska svårt att se läget så hopplöst svart. De flesta ryssar verkar inte bry sig om pamparna i Kreml. Kreml är en lekstuga för makthungriga småpojkar; själva folket har viktigare saker för sig.

Det är potatisens år i år, har det visat sig. FN har förklarat att detta år ska ägnas potatisen – http://www.potato2008.org.

Grattis, säger jag! Välförtjänt. Denna kokkonstens grå eminens är värd att stå i rampljuset en liten liten stund – dock får man vara försiktig så inte potatisen blir skadad. Potatisen är egentligen blyg och ljusskygg – vi vet alla hur det gick för Potatisen som ville till påven i Rom.

Potatis är inte vad det var. När jag var liten var potatisen liksom huvudmålet. Man förutsattes plugga i sig en tre fyra knölar, och de var ju alltid oskalade, utom i skolan där de å andra sidan inte var ätliga. Själva maten var något av ett tillbehör till potatisen. När jag fyllde år, och fick önska precis vad jag ville, så ville jag alltid äta ris. Ris var exotiskt och spännande och det märktes att mamma tyckte att mitt menyönskemål var slitsamt. Ris skulle kokas i evigheter. Inte alls lika bekvämt och enkelt som potatisen. När vi åkte Finlandsfärja och åt smörgåsbord, så var potatisen det enda jag åt. Allt annat: syltor och skinkor och sillar, tyckte jag var äckligt.

Vi hade ett litet potatisland; inget märkvärdigt, men jag minns att potatisen från landet räckte bra länge. De låg i en pärlår i källaren. Allt det här låter rena 1800-talet, men det var faktiskt nästan nutid. Medan ABBA var på väg upp på hitlistorna hade vi potatis i en pärlår i källaren. Och potatisen kokades i en plåtkastrull med rött lock och bakelithandtag. Men jag kan än i dag förundras över hur mycket potatis vi fick av ett land på kanske femton kvadratmeter. Så pass att en familj om fyra kunde ha mat på bordet i månader i ett subarktiskt klimat.

Och det är ju här som potatisens styrka ligger. Den ger en enorm avkastning. Den är lätt att odla, lätt att förvara, extremt näringsrik och passar enastående till sill.

I dag är potatis, oskalad, kokt potatis, en sällsynt gäst på min tallrik. Potatis ska koka i evigheter, inte alls lika bekvämt och snabbt som ris. Potatis är exotiskt och lite märkvärdigt. Det finns konstiga sorter: blå och röda potatisar.

Så jag unnar verkligen potatisen all uppmärksamhet. En potatisrenässans skulle inte sitta fel. Fast det finns kanske inte plåtkastruller med rött lock och bakelithandtag. Potatisen blir inte riktigt potatis utan sådana.