1940 skrev en femtonåriga Consuelo Velázquez en sång. En okysst (enligt vad hon själv har sagt) tonåring skriver en sång som hon kallar Bésame mucho – vilket lär betyda Kyss mig mycket. Min ryska skivetikett översätter titeln Kyss mig hårdare.
Vi kan väl säga – det blev en hit. Jag hoppas att Consuelo blev rik som ett troll. Låten har spelats in och framförts på båda sidor fronten under både andra världskriget och kalla kriget – den var vrålpopulär i Ryssland, till exempel. Beatles lirade den när de provspelade utan framgång för Decca. Wikipedias lista över vilka som framfört låten är rätt imponerande:
http://en.wikipedia.org/wiki/B%C3%A9same_Mucho
Ett namn är inte med på listan: killen som lirar dragspel i tunnelbanan vid Tekniska högskolan, uppgången mot Drottning Kristinas väg. Jag har nu under en vecka åkt dit varenda dag, på olika tider, och varje dag står han där och lirar Bésame mucho. Han gnolar med lite också. Inte så att han sjunger riktigt, men just gnolar. Där står alltså, dag efter dag, antagligen dygnet runt en herre och sjunger SAMMA JÄDRANS SÅNG HELA TIDEN. Det roliga är att han gör det med ett visst engagemang. Framförandet är inte jättebra, men engagerat. Han lägger i energi i framförandet.
ELLER så är jag skuggad av mystiska illgärningsmän. Bésame mucho är en hemlig signal för att berätta att just jag just nu passerar kontrollpunkten. Någon annanstans står en annan herre i gröna gabardinbyxor och ger en helt annan signal till en Östermalmsdam med en liten ful hund.
ELLER så är musikern dödligt förälskad i damen i pressbyrån eller spärren och försöker på det här viset få henne att förstå att hon borde lämna sin biljettstämpel, krypa in i hans famn och kyssa honom, länge länge och hårt hårt medan tiden stannar upp och vi, vanliga pendlare på en vanlig tunnelbanestation förvandlas till suddiga skuggor, kulisser till århundradets kyss.