Kategori: Ett och annat

Frågan om när ett krig börjar, vem som börjar ett krig, och hur det börjar är avgörande för hur man ska förhålla sig till dem som krigar. Hitler gick in i Polen, men var noga med att förklara att han svarade på ett polskt angrepp. Kriget i Georgien inleddes för att Ryssland svarade på ett georgiskt angrepp på Sydossetien, som står under ryskt beskydd. Det var alltså Georgien som startade kriget.

Eller svarade Georgien på månader eller kanske rentav år av provokationer från den sydossetiska milis som fått stöd från Ryssland? Byar och samhällen utanför Sydossetien har blivit beskjuta med raketer, ungefär som de israeliska områdena runt Gazaremsan?

Eller reagerar Sydossetien på de gränser som Stalin lät dra upp i Kaukasus, och som delade det ossetiska folket? Sydossetierna har inte accepterat att Stalins 20-talsgränser ska definiera deras rätt till självbestämmande. Stalin var angelägen om att hålla de nordkaukasiska folken splittrade och svaga, och såg till att dra gränserna mellan de olika republikerna just för att söndra och undvika nationella självständighetssträvanden.

Folken i Kaukasus har varit mål för stormaktsterror i århundraden. De ryska kejsarna fördrev tjerkesser, tjetjener och abchaser i miljoner till Turkiet och lät de kristna georgierna och osseterna flytta in i deras länder. Sovjet fortsatte terrorn. Folken kunde ibland vara stormaktens verktyg, och i nästa fas stormaktens offer.

Och nu fortsätter det hela. Osseterna är ett instrument för rysk imperialism, men samtidigt offer för georgiska ambitioner. Georgierna är ett offer för den ryska imperialismen, och ett instrument för den amerikanska. Miljoner tjerkesser och abchaser bor i Turkiet i starkt segregerade samhällen; kanske kommer de att kräva att få återvända till de länder varifrån den ryska kejsarens generaler fördrev dem.

När börjar ett krig? Häromveckan? För ett par år sen? På Stalins tid? På kejsarnas? Är det verkligen orsakerna till kriget som är det intressenta? Borde vi inte snarare intressera oss för varför så många vill att kriget ska fortsätta?

Ibland får jag för mig att alla försöker undvika att tala om vad Georgienkonflikten handlar om, för att i stället försöka utnyttja den för att hävda olika slags intressen. Jag tycker nog att den viktigaste lärdomen av kriget i Georgien, det är att USA nu markerat vad det betyder att ha USA som vän och allierad när det hettar till: absolut inte ett smack. USA har stött Georgien med det som på Natospråk borde kunna kallas Hot Air Support.

Georgien har lurats in i situation där landet trodde att de hade en stark supermakt bakom ryggen. När Georgien bestämde sig för att angripa Sydossetien, måste USA ha tigit om vad de visste om den ryska militären i närheten. Jag har svårt att tro att Georgien skulle agerat som de gjorde om de haft klart för sig att rysk militär hade bullat upp med enorma truppstyrkor och bara väntade på en anledning att få gå in.

USA har matat Georgien med övertygelser om att ”snart” få gå med i Nato. USA har odlat kontakter med en välutbildad elit i Georgien som känt sig mer hemma i Washington än i Moskva. Denna elit har sagt det Washington velat höra, och samma elit har fått höra det som den velat höra.

Ryssland, däremot, har hört helt andra budskap från USA och Nato. I våras markerade Nato att Georgien och Ukraina inte var välkomna (”just nu”) i Nato. OK, tänker Moskva. Natoutvidgningen har stannat. Och när de ryska trupperna rullade in efter det georgiska angreppet och inledde en krigföring helt i linje med den ryska traditionen av tillämpad brutalitet, så gjorde man det eftersom man VISSTE att USA inte på något sätt skulle konstra. USA har skickat filtar, snällt värre. Men inget mer.

Ryssland har nu fått markerat för världen att a. Ryssland är berett att gå in militärt om landet uppfattar sina intressen hotade; och b. vänskapliga relationer till USA är vatten värda när de ryska stridsvagnarna kommer rullande.

USA har inget som helst intresse i vare sig Ukraina eller Georgien, och kommer heller aldrig någonsin att ta strid för dessa länder.

Östhammar. Det är samma glada överraskning varenda gång. Svampen i skogen, och i år är det ett riktigt bra svampår. Jag har tidigare nämnt grynsopparna på tomten. De torkade ut och försvann när det blev torka i slutet av juli. Men nu har det regnat, och pang så står svamparna som svampar ur jorden.

I går gjorde jag och min fru en liten halvhjärtad svamputflykt. Först plockade vi grynsopp i gräsmattan, men så gick vi ut. Tio meter från tomtgränsen växte karljohansvampar i mängd. Vi gick kanske på en svamppromenad på femtio meter innan vi fick ge upp: vi hade inte plats för mer. På vägen hem såg vi ett stort bestånd av skogschampinjoner, och dem kunde vi ju inte låta bli att ta med. Fast då lämpade vi av de svampar vi redan plockat. Nu har vi frusit in och torkat. I synnerhet karljohan är bra att torka och hela huset doftar av torkande svamp.

I dag ösregnar det tyvärr, och då är det inte så skoj att plocka svamp, men när jag cyklade till postlådan i morse såg jag ett par stolta fjällskivlingar som var på gång. Och grynsopparna fortsätter att invadera gräsmattan.

Östhammar. En ond hund skällde upp mitt kattskrälle i en tall. Där sitter det nu och ylar, och dessutom har det regnat, så skrället är vått. Och jag står på en stege och säger ”kss, kss, kss”, men katten tycker att det är alldeles för läskigt att ta sig ner. Hon sitter en och en halv meter för högt upp och kommer inte ner, och jag sitter en och halv meter för lågt och kommer inte upp. Dumma hund! Hunden har säkert kommit hem vid det här laget och sitter och äter praliner i en soffa, medan min lilla stackars katt sitter med regn i morrhåren i en tall och ser solen gå ner och marken är så himla långt bort. Ner. Nåja. Ingen har någonsin sett kattskelett i träd, så det verkar som om katter ändå tar sig ner till slut.
Dumma hund.

Nej, jag bestämde mig för att inte testa teorin om katters förmåga att ta sig ner, så jag klättrade upp på grenarna där stegen tog slut, tog katten i nackskinnet och bar ner henne. Nu är hon rov för stridiga känslor: å ena sidan är hon tacksam för att jag tog ner henne ur trädet, men å andra sidan är hon förnärmad över att jag hanterade henne så respektlöst.

Östhammar. I två dagar har jag nu inte talat med Jan Guillou. Börjar tröttna på det här. Han ska förhansdreleasa sin bok här på den lokala bokaffären i morgon, lördag, och jag skulle göra en liten telefonintervju. Jag talade med förlaget, gav mitt telefonnummer och satte mig att vänta.

Gick på toaletten. Samtal missat, dolt nummer, sa telefonen.

Jag sa åt förlaget att jag var upptagen med en annan intervju, med en som inte var Guillou, mellan två och tre, och fem över tre ringer Guillou och säger, ja, det här är Jan Guillou. Ber om ursäkt, säger jag, men jag är upptagen i en intervju, kan jag ringa upp om en halvtimme? Guillou säger något som jag inte uppfattar, men som låter jakande och innan jag hinner fråga om telefonnumret, så har han lagt på. Dolt nummer.

Ringer till förlaget. Får allt tänkbart stöd av hygglig och hjälpsam tjej som uppenbarligen gör allt för att jag ska få ställa fyra sketna frågor till Jan Guillou, men det är kört. Han deltar i Skarapremiären av nya Arn-filmen.

I dag ringer jag till förlaget igen. Talar ånyo med Tove, som än en gång är fenomenalt hjälpsam. Ingen ringer. Ringer igen efter lunch. Tove lovar. Jag väntar. går på muggen. Samtal missat, dolt nummer. Men vafan!

Det finns en legend om någon personalchef på Expressen. Tjock bunt med ansökningar om sommarvikariat. Personalchefen tar de fem översta, slänger de fyra hundra andra: ”De hade otur. Det ska man inte ha som journalist på Expressen.” Jag hade legat i botten på den där dumma högen.

Tillägg, en halvtimme senare. Jan Guillou ringde upp en gång till, utan att jag var på muggen. Snällt av honom.

Östhammar. Naturligtvis grep jainist-guden in efter min myrmassmord. Han lät en bräda falla ner på mig och jag stack mig ordentligt på en antagligen förgiftad spik, så nu är jag förmodligen döende i blodförgiftning och ingen är här för att köra mig till doktorn i Mariannelund. Katten? Hon sover, och skulle ändå inte nå ner till gaspedalerna på bilen.

Östhammar. Det finns en indisk religion som kallas jainism. Utan att gå in på alla detaljer, så har religionen en dramatisk tolkning av budet Du skall icke dräpa. Jainisterna tolkar det här som att man överhuvudtaget inte ska döda – ens flugor eller maskar eller vad som helst. De troende bär ofta ansiktsmask för att inte råka andas in insekter. Om det nu skulle visa sig att det är jainismen som är rätt, då ligger jag djävligt illa till, eftersom jag nu hela dagen hängivit mig åt myrgenocid. Ett myrsamhälle ansåg det vara lämpligt att bosätta sig en vedhög på gården, och när jag nu ville bära in veden i vedboden fick jag göra det med miljoners myrbarns skrik i mina öron. De små bäbismyrorna, små vita och runda, drösade ut i det skoningslösa solljuset för att dö. Deras arma föräldrar försöker dra in dem i stacken, men jag fortsätter att plocka undan ved och skyfflar barr och myrbäbisar över stora delar av Roslagen. En och annan myra lyckas komma åt att bita mig, men det ont de gör mig är inget mot det ont jag gör dem. Men jag har i alla fall gott om ved i vedboden och det är en forn och genuin känsla av tillfredsställelse i att se så mycket ved prydligt staplad: JAG slipper i alla fall frysa i vinter. Sen att jag får tillbringa alla de kommande evigheterna i ett jainistiskt helvete… det är smällar man får ta. Förresten var myrorna elaka mot gräshoppan i sagan: ”Har du spelat hela sommaren får du väl dansa i vinter”. Nu får de malliga myrorna dansa i vinter, rätt åt dem.

Östhammar. I sommar har jag ett roligt sommarjobb. Jag är lokalredaktör. I fjol hade jag nästan samma sommarjobb, också roligt: då var jag utrikeskorrespondent. Och det är väl de flesta övertygade om att utrikeskorrespondent är tyngre och viktigare än lokalredaktör. Jerusalem och Ramallah smäller högre än Östhammar och Alunda. Och kanske är det viktigare. På något sätt. Muren, flyktinglägren, terrordåden. Skräcken, hatet. I fjol stod vi och filmade i tårgas vid muren; i år åker jag omkring i sommartorra Roslagen och gör reportage om bygdegårdsdagar.
Jag jobbade i tretton år på SVT och nästan hela tiden med utrikesfrågor, och nästan aldrig var det någon som reagerade på det jag berättade om. Jo, något brev någon gång när vi gjort inslag om utsatta barn eller fattiga gamla. Men alla de där jobben om demonstrationer på Västbanken och jordbävningar i Indien… Inte ett ord.
Världen är större än Östhammars kommun, men jag får en underlig känsla av att världen är mer på riktigt här. En bygdegårdsfest eller problemen med sinande brunnar är konkreta problem för verkliga människor, och i morgon läser de jag skrivit om det jag skrivit. Människorna i flyktinglägren i Ingusjien fick aldrig se reportagen. De jag skriver om i dag möter jag på biblioteket i morgon.
Det här är ett jobb med en närvaro som nästan känns hisnande för en gammal utrikare. Beskriver jag något fel eller falskt eller oärligt, så får jag höra det i morgon när jag köper lunchsallad på Adas kaffestuga. Stavar jag namnet fel på en palestinsk tonåring i Betlehem så får hon aldrig reda på det, och tittarna bryr sig inte.

Kanske är nyheterna här små nyheter, små plågor. Men det här är på riktigt.