Leve Kalle!

I morgon fyller Kalle Anka 60 år i Sverige. Eller egentligen: tidningen Kalle Anka & C:o fyller 60 år. Och jag skulle nog vilja påstå att jag lärt mig mer ur Kalle Anka än av det mesta av mina universitetsstudier. Kalle & C:o är mitt universitet.

Jag tror att själva fascinationen inför språkets möjligheter vaknade ur Kalle Anka. Här fanns en helt annan uppsättning ord och begrepp än på Paradvägen i Vännäs. ”Nu var du allt listig som en räka”, ”rädde sig den som kan”, ”nevö-hypnotism” och ”läskeblask” är bara några av de ord som brändes fast. Jag var ju tvungen att förstå vad ”nevö” var för att kunna fatta Kalle Anka. En gång uppträdde ordet på Ring så spelar vi: ”Vilket slags släktrelation är en nevö” frågade Tellemar. Slutsiffra 6, Värmland eller nåt sånt meningslöst. Men jag VISSTE! En brorson, pep jag från frukostteet (vi drack te på lördagmorgonarna och åt rostat bröd. Det var vår lyxiga lördagsfrukost).

Kalle reste ständigt till Timbuktu och Långtbortistan. Timbuktu har jag kvar på listan över obesökta platser, men nog fan har jag varit i Långtbortistan, och dessutom ganska ofta. I ett äventyr var Kalle i Venedig och dök efter dogerna ringar, som varje år vid en ceremoni kastades ut i Canale Grande för att markera stadens äktenskap med havet. Och när jag var i Venedig häromåret så såg Dogepalatset ut precis som i Kalle Anka.

Kalle Anka var min värld. Så fort jag lärt mig läsa var Kalle Anka min domän, min sfär. Mina föräldrar verkar inte ha läst Kalle Anka just. Kanske trodde de inte det var intressant? Det här pågick ju under en period när serier dessutom betraktades som något väldigt olämpligt. Kalle var dessutom en representant för amerikansk kulturimperialism.

Men det är fel. Kalle Anka är snarast tvärtom, en total försvenskning av en amerikansk produkt. Kalle Ankas översättare lyckades föra över texterna helt och hållet. Svenska namn, svenska uttryck. Och i slutändan: ett svenskt kulturutryck. Just läskeblasken är ju ett praktexempel. Det kan inte finnas något ord på originalspråket som har sådana bottnar. Läskeblask. Rytmen, de två sk-en, två öppna vokaler runt en sluten.

Jag och Kalle träffas inte lika ofta längre. Det finns ingen Kalle-dagsstripp i tidningarna, och jag orkar inte köpa tidningen med alla grejer i. Hos frisören läser jag ibland en tidning då och då, men får nästan aldrig vänta tillräckligt länge för att hinna läsa ut ett äventyr. Dock minns jag ett ganska färskt avsnitt, där Alexander Lukas charmat Kajsa med att skriva en dikt till hennes ära. Och nu måste ju Kalle göra det också. Så i en ruta sitter Kalle och våndas över sitt poem och konstaterar:

”Jag kan bara komma på ett enda rim på Kajsa, och det är inte ett dugg romantiskt!”

Vad är det för vänstert med Ryssland?

Nicaragua och Venezuela har erkänt, i Rysslands spår, Abchasien och Sydossetien som självständiga stater. Okej, jag fattar att här handlar det inte om höger/vänsterfrågor, utan om en vilja att ha mäktiga vänner. Nicaragua och Venezuela styrs i och för sig av ledare som låtsas vara vänster, men framförallt är båda länderna angelägna om att få köpa ryska vapen billigt, exportera till Ryssland etc.

Men att man på fullt allvar kan få höra vänsterdebattörer tala om Rysslands USA-kritik som något progressivt? Är de knäppa i huvudet? Till och med Naomi Klein antyder att Putins avståndstagande från chock-kapitalismen är progressivt. Och hon är definitivt inte knäpp i huvudet.

Georgienkrisen har många sidor och bottnar och hörn, och jag ser många anledningar till att inte uttala sig för självsäkert om Rysslands skuld och ansvar. Ryssland HAR en skuld, och Ryssland HAR ett ansvar, naturligtvis. Men det är ändå inte en helt entydig konflikt det här.

Vad jag däremot med all säkerhet kan säga att det finns inte ett vänster-gram i rysk politik. Möjligen finns det ett par kryddmått sovjetretorik, men den skulle jag inte ta på för stort allvar. Ryssland under Medvedev–Putin är en ärkekonservativ stat. Här hyllas alla de traditionella värderingarna: fosterländskhet, respekt för överheten, kyrkan. Tronen, altaret, svärdet och penningpungen. Rysslands USA-kritik är en kritik från HÖGER! Ryssland har alltid haft lättare att samarbeta med höger-presidenter i USA: Eisenhower, Nixon, Reagan, medan Carter och Clinton hela tiden innebar krångel i relationerna.

Ryssland blir begripligt först när man ser landet som en konservativ imperialiststat. Det finns inget dunkelt eller gåtfullt i Ryssland: en vanlig banal reaktionär regim, som för vanlig banal reaktionär politik.

Kamrater – inse fakta: Ryssland är HÖGER! USA är VÄNSTER (i jämförelse).

Skulle det gå att bojkotta OS?

Häromdagen uppmanade en tjeckisk politiker till bojkott av vinter-OS i Ryssland. Det är väl år 2014 som det är dag, så det finns ju lite tid att fundera på bojkotten. Och i våras talades det en del om att bojkotta OS i Kina.

Och då har jag börjat undra om det överhuvudtaget skulle fungera. Låt säga att Sverige bestämmer sig för att bojkotta OS i Sotji (Sotji ligger bara någon mil från Georgien, så kopplingen till konflikten är fullt relevant). Okej, vi säger NÄE, vi ska inte legitimera Ryssland och dess aggressiva politik genom att delta i ett diktaturens propagandajippo.

Men dagens idrottsmän har ju i första hand sina lojaliteter till sina sponsorer, och inte mot sina nationella idrottsförbund. Det är sponsorerna som bestämmer över idrottsmännens öden. De är bundna av kontrakt, och jag har svårt att tro att det i kontrakten finns stadgat att det är okej att utebli av politiska skäl från stora internationella idrottsevenemang. Så Sverige stannar hemma från OS. Skidåkarna och hockeyspelarna och idrottsförbund och klubbar mister sponsorsmiljoner pga kontraktsbrott. En bojkott skulle aldrig accepteras av de aktiva eller av förbunden. Ett inställt OS vore en annan bulle, naturligtvis, men då är det ju IOK som ställer in.

Det är bara att konstatera: ett land kan inte längre fatta beslut. Det är inte längre staten som är den yttersta makten.

Iqta och imperiets död.

Det arabiska kalifatet på 700-800-talet var ett oerhört sofistikerat system. En penningekonomi till skillnad från vad som gällde i Europa vid den här tiden, där byteshandel, jordinnehav etc. var det viktiga. I Arabvärlden var pengar det som gällde för byte av varor och tjänster. Arabvärlden hade ett system för landförläning som kallas iqta. Ordet bygger på en stam som har med ”dela av” att göra, men det kan vi strunta i så länge. Det intressanta med iqta-systemet var att det var ett sätt för staten att lämna över ansvaret för ett visst landområde till en pålitlig eller förtjänt person. All jord tillhörde staten, men rätten att härska och ta upp skatt outsourceades till privatpersoner. För en viss period. MEN det här var aldrig frågan om en förläning av det europeiska slaget, där vasallens motprestation låg i att han förväntades vara lojal mot sin furste. Nej, här var det frågan om en privatisering av statens skatteuppbörd, rättsystem etc. Man betalde för sin iqta, och sen skötte man den som man hade lust. Och eftersom systemet var tidsbegränsat så gällde det som iqta-vasall att suga ut bönderna så mycket som möjligt under de ynka år man hade makten i bygden.

Staten fick in pengar till statskassan genom iqta-betalningarna. Iqta-vasallen fick in (mycket mer) pengar från de arma bönderna i det land han satts att härska. De enda som förlorade var, som sagt, bönderna.

Men haken var ju att det här skapade en extrem kortsiktighet. Ingen iqta-innehavare var ju intresserad att under sina år vid köttgrytorna genomföra vägbyggen, jordbruksreformer… Sket väl han i hur bönderna fick in sina pengar. Sket väl kalifen också i, så länge han fick in sina pengar. Och bönderna hade ju, på grund av det hysteriska skattetrycket, aldrig möjlighet att själva genomföra några jordbruksreformer.

Och jag tycker det här påminner löjligt mycket om de moderna privatiseringarna av järnvägar, telenät och allt möjligt. Okej, staten behåller något slags kontrollrätt, definierar villkoren för hur järnvägstrafiken ska bedrivas. Men företagen själv har inget intresse i långsiktighet. Företagens enda intresse är att maximera avkastningen åt aktieägarna. Och det är väl inget fel i det. I sig. Men blir det bra kommunikationer?

I Arabvärlden ledde den här formen av outsourcing till att kalifatet upplöstes – ett imperium från Persiska viken till Atlanten, med Spanien och Sicilien, Grekland och Turkiet, Egypten inom sina gränser rasade samman. Det ersattes av ett nytt imperium på nästan samma område, det osmanska, Turkiet, med andra ord, men även här fick iqta-systemet exakt samma konsekvenser: teknisk stagnation, uppbromsad tillväxt och till slut: upplösning.

Nu har vi i Europa tagit upp iqta-systemet. Staten lämnar ifrån sig skyldigheter och uppgifter åt privata intressen: mot betalning. Staten får in sina pengar, företagen får in sina. Och det är svårt att förstå varför det skulle funka bättre hos oss än i kalifatet.

Principlöshet som princip.

Det är viktigt att inte ha principer. Principer är ett effektivt sätt att slippa agera. I samband med Georgienkonflikten är det viktigt att bevarar principen om ett lands okränkbara gränser. Skulle vi hyllat den principen för tjugo år sen hade Lettlands huvudstad fortfarande hetat Moskva.

Principlöshet är ryggraden i europeisk politik sedan århundraden. Vi europeer har varit noga med att undvika principer, samtidigt som vi alltid hänvisat till dem. Ibland har principen om folkmajoriteten varit den viktiga. Ibland har principen om att respektera erkända gränser varit det som gällt. Vid andra tillfällen har principen om historiska gränser eller kulturella arv varit det som vi låtsats hävda. Just nu använder vi gärna principen om ”folkrätten”. Tidigare talade vi europeer gärna om att det var principiellt viktigt att vi spred europeisk kultur och civilisation till vildarna. Eller tidigare, det gör vi ju strängt taget fortfarande, men vi försöker låtsas som att vi kallar det något annat.

Jag har skrivit om Georgien tidigare. Ett land jag verkligen känner starkt för. Ett land av de varmaste. gästfriaste, klokaste människor man kan träffa. Ett paradis. Under sovjettiden var Georgien bra mycket självständigare än någon annan del av unionen. Georgierna struntade i Moskva och skötte sin republik själva. Det är svårt att beskriva georgierna som förtryckta: det fanns i och för sig ett ganska spritt hat bland ryssar mot georgiska svartabörshajar, men samtidigt var georgierna rätt väl representerade i den högsta statsledningen. Stalin själv var georgier.

Georgiern Stalin såg till att dra gränser i Kaukasus så att de kaukasiska folken skulle försvagas. Sydossetien och Nordossetien delades, just för att bekämpa nationella strömningar. Andra folk tussades ihop med varandra. Stalin fulländade den ryska imperialismen genom de sovjetiska låtsasgränserna. Och nu är det viktigt – i princip – att bevara Stalins gränser. Världen verkar vara på väg att gå i krig för att se till att Stalins gränser inte rubbas. Principen är viktig.

Ryssland har utsatt Georgien för ett imperialistiskt övergrepp och hävdar folkrättsliga principer – ”skydd av en förtryckt nationell minoritet”, men det finns fler imperialistiska makter i området. Alla har sina principer. Iran har principer. Turkiet har principer. EU har principer. USA har principer. Och i princip skiter väl alla dessa makter i såväl georgier som osseter som tjerkesser eller tjetjener.

Herr Clausewitz kommer tillbaka.

Gorbatjov höll ett tal på åttiotalet. Jag tror det var i Murmansk, men jag gitter inte kolla. I just det här talet sa Gorbatjov att Clausewitz’ era var till ända. Militärfilosofen Clausewitz lär skriva någonstans att kriget är en fortsättning på politiken, men med andra medel. Alltså, att krig helt enkelt är en annan form av politisk argumentering.

Gorbatjovs tal byggde på tanken om att kriget inte längre funkade: det gick inte att använda kriget som politiskt instrument, eftersom det skulle leda till total förödelse. Gorbatjov satt vid den här tiden fortfarande fast i kriget i Afghanistan – det kriget hade inletts som ett politisk projekt för att hålla landet kvar under sovjetisk kontroll. Det hade ju inte funkat, och de politiska vinster som Sovjetunionen hoppades vinna på inmarschen 1979 hade ju visat sig ganska magra.

Men nu har vi kommit tillbaka till Clausewitz-eran. Sedan tidigt 90-tal har kriget liksom blivit en fullt legitim modell för konfliktlösning. Irak. Bosnien. Jugoslavien. Afghanistan. Irak igen. Och så nu: Georgien. De senaste två årtiondena har vi tvingats vänja oss vid att brutalitet är rätt. Ekonomisk brutalitet genom chockterapi. Politisk brutalitet genom intolerans och extremism. Fysisk brutalitet för att visa beslutsamhet och ledarskap och styrka. USA har visat att man anser sig ha rätt att bedriva politik genom bomber, Kina demonstrerar beslutsamhet och styrka i Tibet. Ryssland gjorde det mot Georgien. Varför ska andra länder nu låta bli? Våld är ju bra och effektivt.