Kategori: Ett och annat

Tbilisi. Efter lite springade på lägenhetsvisningar så fann jag till slut en anständig bostad. En stor tvåa (sovrum och vardagsrum) med ett fint kök och ett rymligt badrum. Stor hall med videoövervakning i porten. En nackdel är möjligen att det inte finns minsta tjusig utsikt över Tbilisi, utan nästan tvärtom: jag bor vid foten av en bergsbrant, så rakt utanför fönstret har jag ett bersgmassiv, och längst upp står det en kyrka. Jag trodde att jag skulle bli väckt av kyrkklockor i morse, men de har tydligen inte mässa så här tidigt på morgnarna. Men det är skönt att äntligen fått lämna hotellet bakom soptunnan och packa upp. Inget ont om hotell Dzveli Ubani, men det är ändå rätt behagligt med egen bostad.
Lägenheten ligger i stadsdelen Sololaki. Det är en backig stadsdel med krokiga små gator med kullersten. Små kyrkor, en synagoga och högst uppe på berget ett patriotiskt minnesmärke från Sovjettiden. Kom gärna och hälsa på. I går drällde jag omkring lite i mitt nya grannskap och noterade att det finns massvis med små butikeer och kaféer överallt. Särskilt lade jag märke till ett kafe, stort som en telefonkiosk. Jag gick förbi vid niotiden i går kväll, och på bardisken satt en flicka och spelade gitarr. En skylt förkunnade: Live på kafé Salve Nino X. Så där satt Nino X, på det minsta kafé man kan tänka sig och lirade gitarr inför en publik för sju personer. Fönstret mot gatan stod öppet och gardinerna dansade i vinden och det var den bästa spelningen någonsin.
Och så har jag fått prickar över bokstäverna, så att jag kan skriva som folk.

Eftersom jag inte själv hunnit börja fota: http://www.panoramio.com/photo/7087962

Tbilisi. Som namnts cirkulerar snacket bland oss nyanlanda framst kring temat ”lagenhet”. Det ar liksom det forsta man fragar nar man talar med nagon. Och alla berattar om hur de akt runt och tittat pa urtjusiga eller hopplosa stallen i varenda del av stan. Ska man bo nara jobbet eller inne i stan? Ska man bo tjusigt eller genuint?
I gar var jag och nagra av kollegerna ute och tittade: forsta lagenheten var vitmenad och tom, men ganska fin anda. Andra lagenheten sag ut som en rockvideo fran 1987, med neonfargade lampor och stalrorsmobler. Tredje lagenheten var dyr, men rena drommen, med ett vardagsrum pa 60 kvadratmeter, oppen spis och stor balkong med utsikt over hela stan. Min spanska kollega snappade raskt at sig den innan troga Enerud hann reagera. Och hon hann dessutom pruta ner manadskostnaden med 200 euro. Raskt marscherat, det maste man nog saga.
De flesta lagenheterna ligger i stadsdelen Vake, som ar Tbilisis svar pa Soder. Har finns de sma butikerna, kafeerna, krogarna. Stadsdelen klattrar pa bergsvaggen upp mot den fd Stalinparken och harifran ser man staden som en silverskal. Lite avigt att ta sig till och fran jobbet bara, men det verkar som om de flesta i EU-missionen bor i de har faggorna, sa det gar kanske att ordna nagot slags samakning.
Det borjar kannas angelaget att skaffa nagot eget. Att bo i ett litet hotell bakom en soptunna har sin charm, men det ar faktiskt den sortens charm som tenderar att erodera ner ganska snart. Jag ar trott pa att inte kunna packa upp! Hotellrummet har inga byralador att forvara klader i, och bara en kladgalge. Det finns inget skrivbord och ingen stol och TV:n ar stor som ett frimarke.

Tbilisi. Nu har jag kommit fram. Jag sitter i Lavrentij Berijas stiliga sommarpalats, med vinden i tunga gardiner ut mot en valdig patio. Man kan ha det samre. Vadret ar svensk sommar, utsikten ar Kaukasus. Berija valde en trevlig plats att ha sommarstuga pa. Nara staden, men anda helt fritt fran allt buller och alla avgaser. Och byggnaden ar helt fri fran alla tankbara sovjetsymboler. Inte en endaste liten hammare eller skara. Det ar som om sovjetpamparna ville undvika att bli paminda om jobbet. Jag har varit i andra sana har anlaggningar och markt samma sak. Inga symboler, men arkitektur som i Moskvas tunnelbana. Palatsen ar nasta lika fina som tunnelbanan.
Hur som helst ar det mesta ganska kaotiskt annu. Jag jobbar at EU:s observatorsmission, och annu befinner vi oss i ett slags fodslovandor. Palatset ar fint, men knappast idealiskt som arbetsplat (vi har till exempel fruktansvart daligt ljus pa arbetsplatserna – jag kommer att bli blind av att sitta och jobba i halvdunkel). Internet kommer och gar, men pa nagot satt lyckas vi jobba. Mer om det nar jag vet mer om vad vi gor.
Stora samtalsamnet ar lagenheter. Alla soker nagonstans att bo. De flesta bor sa lange pa hotell: nagra pa fina, jag pa ett extremt enkelt, bakom en soptunna. Och alla drommer om att hitta en tvaa, modernt utrustad, med utsikt over floden, nara en park och pa bekvamt avstand fran jobbet, och helst for under 1000 dollar i manaden. Vi betalar ju sjalva. I vilket fall som helst ar det ett gynnsamt lage for olika agencies. De har fatt ett par hundra utlanningar att hyra ut lagenheter at, sa marknaden ar het het het.
Hotellet dar jag bor pa ar mitt eget val. Jag har bott dar forr, och det ar ett litet enkelt stalle dar jag betalar 50 euro natten. Varmt vatten i duschen och en hyfsad sang, men bara tva galjar och ingen stans att sitta. Men det ligger i gamla stan och kanns genuint. Roligt att snacka med familjen som ager stallet: hora deras syn pa vad som pagar, vem som bar skulden och vad som kommer att handa i framtiden. Altl det ingar i priset, och sa en frukost med suluguniost, nyplockade vindruvor och ris med koriander. Man kan ha det samre.

Hur gör man när man packar resväskan för att vara borta ett år? Lite marigt, faktiskt. Jag kan ju liksom inte packa ner flera hundra par kalsonger, utan får lita på att jag kommer att kunna få tag på tvättmaskiner även i Georgien.
Och ska min gamla ryska lärobok med: Självstudier i georgiska” Jag har aldrig orkat längre än till första sidan. Att georgiskan har ett alldeles eget alfabet är en sak, men första ordet man ska lära sig är ”pappa”, vilket på georgiska blir ”mama”… Då inser man att det där är nog ett rätt motsträvigt språk.
Och ska varma jackan med? Behövs sånt under palmerna på Rustaveliavenyn i Tbilisi?
Lika bra att vänta med att packa tills jag måste sopa ihop allt som bara finns i närheten i full panik. Det löser sig.

Jag lovar: bara en sista liten text om festivalen. Som ju är slut och över och färdig och priserna utdelade och besvikna icke-pristagare tröstade och hemresta. De brandgula plakaten fladdrar sorgligt i en allt snålare vind över Obs sumpiga stränder.

(Tjusiga varuhuset i Chanty-Mansijsk)

Kanske har jag varit lite överraljant i tonen. Festivalen har haft en del småfåniga drag, det går inte att bortse ifrån. Men ändå får jag nog säga att jag tycker att vi i juryn kunde jobba på ett bra sätt. Två filmer om det politiska förtrycket i Vitryssland fick pris. En oerhört ironisk och busig film om ryska ämbetsmäns vana att hänga Ledarens porträtt på väggen fick diplom, och pristagaren höll ett tal där hon sa att hon hoppades att Ryssland en dag skulle bli ett land där folk slutar älska makten och börjar respektera sig själva.

(Gubbjury, jag vet)

Vi dumpade skoningslöst glittriga bilder från turistsatsande Potemkin-regioner; vi gav pris åt en knivskarp ordlöst kortfilm om livet på en höghusgård där fulheten och gråheten och monotonin nästan gjorde ont. Men där ändå något slags liv tränger fram som maskros genom stenplattor.

Festivalpresidenten, en enormt imponerande och skärpt kvinna, Ljubov Korneeva, fick makt-partiet Enade Rysslands pris, men distanserade sig leende från partiet i sitt tacktal. Hon fanimig markerade att partiet inte hade något inflytande över hur hon leder festivalen, hur många TV-apparater (för det var partiets pris) de än försöker muta henne med.

(Kaxiga festivalpresidenten Ljubov Korneeva)

En tidningskoncern gav ett specialpris, en bärbar dator, åt en tjej från en liten stad för ett obekvämt reportage om Rysslands ovilja att acceptera handikappade barn som människor. Läkarna ville skriva av ett barn som fötts i 28 veckan eller så som missfall. Mamman ville låta barnet leva. Läkarna formligen tjatade på mamman om att hon skulle ge upp barnet, men hon krävde att pojken skulle få leva. Efter flera veckor i kuvös skulle de lämna sjukhuset, men då fanns barnet inte registrerat: mamman hade fått missfall. Pojken var skadad, svårt handikappad, men levande. Och i dag, flera år senare, är han en glad liten pojke som kan ge kärlek.

Så okej. Någonstans bland all fjompig pompa pågick en manifestation för Rysslands rätt att tala. Någonstans mellan snittar och champagne skedde möten mellan ryska (och vitryska och franska och tjeckiska och en liten svensk) reportrar. Det händer saker.

Samtliga bilder i det här inlägget är tagna av Svetlana Bakusjina från Novosibirsk, vinnare i Art Video-klassen. www.bakushina.ru

Bland alla de njutningar det innebär att vara med i en filmfestivaljury kan nämnas alla de presenter man får. Den här festivalen hölls i en liten stad i Sibirien, Chanty-Mansijsk. Invånarantal: ca 70 000. Bygden flödar av olja, så här finns det pengar. Länet är nummer två avseende intäkter till statsbudgeten: bara Moskva betalar mer skatt.
Och länet är stolt över filmfestivalen, och vi jurymedlemmar fick ett omfattande gåvopaket med allsköns krafs (en liten trumma, pennor, skrivhäften, dagbok, mössor, kepsar, brandgul t-shirt…). Och så fick vi länets praktgåva. En sån här:

Ett tjusigt skrin i ädelträ med länets vapen i bladguld. Men vad finns det i skrinet, kan man undra? Jo, det här:

Och vad är det för något? Jo, en sån här:

Ett slags bok i ädelträ, med länets vapen i bladguld och den stora katedralen i staden, även den i bladguld. Jag kan inte sluta fascineras av den här … saken. På något vis är det lite zen över alltihop. Vad fick du för någonting? Jo, en present. Ett svenskt län hade antagligen skänkt en kristallvas eller något sånt, men här har man liksom äntligen givit upp illusionen om att en present ska gå att använda. Kristallvaser kan man ha guldfiskar eller ostkrokar i. Det här är bara en present. Noll funktion. Dyrt (jag misstänker att det här skulle varit klassat som muta om jag varit tjänsteman och accepterat gåvan) men fullkomligt värdelöst. Nu har jag inte en aning om vad jag ska göra med eländet. Anläggningen väger över fyra kilo och ryms inte bland mina krigsmedaljer.

Chanty-Mansijsk. Känslan är lite konspiratorisk. Vi sitter i Sibirien på ett fint hotell och talar om yttrandefrihet, konst, verklighet, sanning och lögn. Men i alla offentliga sammanhang talar vi om gästfrihet, sibirisk värme och vänskap. Högtidstalen kunde vara hämtade från någon internationell kulturkongress 1973 eller nåt sånt. Men det är nu, det är i dag och det är i Ryssland.

Jag har inte träffat en enda journalist här som inte ironiserat över det politiska läget. Hur de kläms mellan annonsörer och politiska makthavare. Antingen är något politisk fel, eller så passar det inte näringslivet. En begåvad filmare gjorde ett reportage om en by här ute bland oljefälten. En ganska typisk sibirisk by: trähus med snickarglädje, liten kyrka, litet hembygdsmuseum. Folk levde och levde ganska gott här långt innan oljeborrningen började. Nu dör byn: här finns i och för sig hur mycket pengar som helst, men fisken har försvunnit ur Ob, tajgan glesnar, jakten blir omöjlig. Reportaget var ganska stillsamt egentligen: hur mycket är olja verkligen värd? Och knäcket sändes. Men den inplanerade reprisen ställdes. Reportern har satts i frysbox. Hon berättade att alla hennes jobb nu synas noggrant för att inte irritera annonsörerna. Här är det oljebolagen som äger yttrandefriheten.

En sorglig bild av ett Ryssland som verkar tystna. Men samtidigt en hoppfull bild av ett Ryssland som ändå fortsätter att försöka tala. Problemen i landet diskuteras. Makt och makthavare, politik och politiker ifrågasätts, men i allt trängre kretsar.

Festivalen här i Chanty-Mansijsk känns ibland nästan som en parodi: tänk er att Pajala skulle bestämma sig för att genomföra Cannesfestivalen. Det finns en lustig blandning av gigantomani och småskalighet här. Men festivalen är en mötesplats just där det här ifrågasättandet fortsätter. Allt kommer inte ut i sändning, men en hel del. På kvällarna sitter reportrar från hålor i Ural och Sibirien och snackar om fiffiga sätt att tala om svåra frågor utan att de som bestämmer riktigt kan komma åt att sätta stopp för alltihop.

Men det är ändå lite motbjudande att behöva sitta så här, halvt underjordiskt, och försöka överlista fega redaktörer och självcensur. Ryssland är större än så.

Chanty-Mansijsk. Glamour, filmer, högtidsmiddagar är min vardag här i Sibirien. Vi tittar på film från morgon till kväll för att utse värdiga vinnare av priset Zolotoj Buben – ett TV-pris som sedan tolv år delas ut här i Chanty-Mansijsk. Jag är med i juryn och har redan hunnit vara med i TV tre gånger. Värsta kändisen i Chanty-Mansijsk. Rysslands näst rikaste region. Olja, naturligtvis.

Filmerna är bra. Det är rätt imponerande att se den nivå som små sketna lokal-TV-kanaler i Ural visar upp på kameraarbete och grafik. Sämre är det med själva journalistiken. Vi har sett mycket skit bland de pärlor som vi ändå finner.

Det är första gången jag deltar i en internationell filmfestival, och det här ju kanske inte Cannes precis, men det är ändå rätt imponerande. Det är en fest för hela staden: Chanty-Mansijsk har en 70 000 invånare, så vi märks ju. Staden är närmast täckt av brandgula plakat med festivalens logga.

Annars ser vi just inte så mycket av Sibirien där vi sitter i ett rum och tittar på film. Hotellet är lyxigt värre. Man får nästan känslan av att byggmästaren tittat i kataloger och noggrant valt ut det som är dyrast.

I morgon är det den högtidliga prisutdelningen. Jag som är yngst ska få dela ut priset för bästa barn-TV-program!