Kategori: Ett och annat

Tbilisi. Tonårskonferensen fortsätter utanför mitt köksfönster, och nyss nös jag. Det framkallade av någon anledning enorma skrattsalvor i det unga Georgien. Men i stället för att riktigt känna tillfredsställelse över att sprida glädje i detta månglidande land, kände jag mig som skomakaren i Bullerbyn. ”Stäng dörra!” fick jag lust att säga. Och i morgon tänker det vara kravaller, och jag får inte vara där!

Tbilisi. Så här års samlas alla nyss könsmogna georgier utanför mitt köksfönster för att svassa för varandra. Inte för mig. För varandra. Jag bor vid ett prång med en brant trappa som leder upp till en kyrka. Den trappan passerar utanför mitt svårartat gallerförsedda fönster. Om jag drog undan gardinerna kunde jag låtsas att jag satt i fängelse. Och utanför sitter, så här vid tiotiden på en söndagkväll, alla nyss könsmogna georgier och svassar. På många sätt är svassandet ganska universellt. Men Georgien vore inte Georgien om inte de unga männen då och då skulle bryta ut i sång. Stämsång. Sjustämmigt, minst. Där sitter de och puffar på varandra som vilka tonårsgrabbar som helst; fotbollströjor, smygrök. Och tjejerna sitter och försöker balansera mellan lockande och avvisande. Och så, pang, börjar de sjunga hymner från elvahundratalet. Och så tystnar de och börjar tugga på solrosfrön.
Här i Georgien använder man snöskyfflar för att skotta undan fröskalen från de nyss könsmogna georgiernas mötesplatser.
Under tiden övar grannarna på pianot. Det är ett märkvärdigt ställe, det här.

Tbilisi. Lyckligtvis är en av mina chefer alltid försenad. Hon bor längst bort och hämtar upp några av oss andra längs vägen. Jag bor närmast kontoret. I teorin ska hon plocka upp mig klockan åtta, men hon är svag för snoozeknappen på väckarklockan och brukar komma, svårartat gäspande, ungefär 20 över. Men eftersom jag, enfaldigt och trofast, tror att hon ska komma klockan åtta, så står jag ute och väntar klockan åtta.
Jag börjar dagen med att hälsa på Moder Georgien, aka Iron Maiden, jättestatyn ovanför stadsdelen Sololaki där jag bor. Sen ställer jag mig på soliga sidan av gatan och ser lövträden slå ut.
Det är redan kavajvarmt här, fast morgnarna kan vara lite kyliga, men det är definitivt varmare ute än i min lägenhet. Och för varje dag har löven på trädet vid mitt hus slagit ut lite till. Sen åker vi till jobbet, sitter inne och ser skuggorna vrida sig över parketten under dagen. Vid sju brukar jag kunna åka hem. Kvällarna är milda – svensk sommarkväll – och en promenad runt gamla stan brukar fullborda kvällen. Det är mycket jag kommer att sakna härifrån när jag åker hem, men då kommer jag att möta ännu en vår. 2009 blir året med två vårar.

Tbilisi. I går sa jag upp mig. 8 maj åker jag tillbaka till Sverige efter sju månader i Georgien. I januari bytte jag tjänst, och den nya tjänsten och jag har inte trivts med varandra. Så nu har vi gjort slut. Det underliga är att jag tycker att det som jag trodde skulle gått sämst, är det som funkat bäst. Den grupp jag fick ta över var närmast paralyserad av inre motsättningar: i dag har vi en god stämning och väl fördelade arbetsuppgifter. Det känns som om det gäng jag fick ta över trivs bättre nu än i januari.
Men annat har funkat sämre, och det känns inte som om det rätt att stanna kvar när man inte har roligt på jobbet. Så nu får Georgien klara sig själv. Jag åker hem för att odla min kål.

Tbilisi. Den här stan kan nästan bli en chock för en oförberedd besökare från mer välstädade delar av världen. Delar av stan, i synnerhet gamla stan, är hisnande förfallna. Balkonger som är uppenbara dödsfällor. Väggar som redan rasat ihop. Här och där finns ödetomter där intilliggande fastigheter saknar ytterväggar. Och mitt i detta grustag – läckert renoverade små smycken till byggnader. Även de flesta ruinerna är, eller vore med lite puts, nya väggar och fönster och tak, väldigt vackra.
Förorterna: grå fem- och niovåningshus av det slag som gör östra Europa till Östeuropa. Sönderslagna ytterdörrar och nedpissade trapphus, trasiga hissar, guschelov, för annars skulle man riskera att fastna i hissarna for ever and ever and ever.
Men samtidigt.
Det är som om folk här inte tar eländet riktigt på allvar. Om balkongen hotar att rasa ner, ja då går jag väl inte ut på den. Om ytterväggen är borta kanske jag struntar i just det rummet då. Vad är problemet? Det finns ett slags lätthet som är svår att inte fascineras av. Varenda gång jag träffar folk, så börjar de genast klaga på att allt är så eländigt, men ganska snart kommer det fram att de har en liten gård på landet och andel i en fårahjord och ett par kor. De har sitt vin, de har kött och det finns alltid någon annan som har det värre.
Men samtidigt.
Folk lever inte illa här. Det kan knappast finnas ett land med gynnsammare klimat och bättre odlingsförhållanden än Georgien. Sår man byxknappar så får man skörda jeans. De snötäckta bergen förser hela landet med allt vatten som kan behövas för jordbruket, så man behöver inte lita till nyckfullt regn som ändå gör att man inte kan sitta utomhus. Det är inget krävande land. Inte fattigt på något vis. Och människorna behöver inte anstränga sig för att överleva. Och följaktligen – varför arbeta när vindruvorna ändå växer? Och Sharonfrukterna ändå kommer att digna från träden i oktober? Livet är gott nog ändå.

Tbilisi. Ledig dag och mycket att göra. För flera veckor sen köpte jag en dvd-spelare, men det ingick inte kabel för att koppla den till TV:n. Och i månader har min klocka varit trasig, och den ville jag ha lagad. Och dagen var som gjord för att maka ur och köpa sladd. Regn och grått.
Urmakeriet låg i en undergång. Där rådde den ystra undergångsstämning som är så typisk för tunnlarna under stans breda gator: massor med små bodar som säljer turkiskt jox av hisnande låg kvalitet. Och så: enda skylten på ryska: REMONT TJASOV.
Urmakaren satt i yllerock och toppluva och makade ur på något som såg ut som en bakbord. I små askar hade han reservdelar, och med en uppenbart hembyggd lupp plirade han in i djupet av mitt ur och undrade om jag dängt det i backen ofta. Nej, ljög jag nästan inte. Ett par gånger har jag väl tappat klockan, men inte så hårt.
Det kommer att ta en timme, sa urmakaren, och jag sa att jag vet ju inte hur länge det är nu, när jag inte har någon klocka. Vi skrockade kollegialt åt mitt urgamla skämt (urgammalt hahahahahah) och så gick jag min väg för att luncha lunch.
Jag har passerat en liten skum restaurang på Rustaveli. Rustaveli är Storgatan här i stan. Allt fint och lyxigt ligger vi Rustaveli, Operan, bägge Marriott-hotellen, McDonald’s etc. Och så den här lilla restaurangen, som frestade med georgisk mat. Så jag gick in i något som nästan kändes som ett vacuum, så tomt var det. En flicka kom fram och bjöd mig att sitta ner vid bord 29. Menyn var på georgiska, och flickan pratade zipp ryska. En herre kom fram som talade lite mer och läste upp menyn ur minnet: chinkali, chatjapuri. Jag beställde chinkali – stora ravioliaktiga pastaknyten. Gott och mättande. Och så bröd. Bröd?????!?!?!???! undrade herrn. Ja, puri, förtydligade jag, på georgiska. Bröd?? fortsatte servitören att undra – till chinkali??? KONSTIGT!!! sa han rentav.
Nu var det här ju en principsak, så att jag fortsatte att kräva bröd till mina chinkali. Servitören och flickan gick ner i källarn, där en massa människor saknades för att det ens skulle börja närma sig tomt. Deras skratt rullade upp för trappan.
Jag vet inte hur länge det dröjde innan jag fick min underliga beställning, men tillslut stod sex ångande chinkali på mitt bord och korg en härligt färskt georgiskt bröd. Och en flaska simbassäng.
Chinkali är som sagt pastaknyten med köttfärssås och koriander. Det finns en mängd varianter, men just de här var med kött. De är hopknutna i ena änden, och egentligen ska man inte äta den här knuten: det är ju bara en tjock knöl pasta. Men jag bestämde mig för att fortsätta spela rollen som matbarbar och mumsade i mig knutarna också. Och brödet.
Mätt bad jag om notan. Nästan gratis. Men jag gav inte så värst mycket dricks. Sen gick jag till undergångsurmakaren. Klockan var klar: han hade rengjort urverket och polerat ett par detaljer. Välkommen tillbaka med en annan klocka. Den här kommer du inte att behöva reparera på ett bra tag nu, sa han och begärde 5 lari för jobbet. 25 spänn.
Sen köpte jag en videokabel. Som inte passade. Kul. Nu har jag någt att göra nästa helg också.

Tbilisi. Det är Internationella kvinnodagen i dag, en dag som inte längre är en helgdag här i Georgien. Jag misstänker att 8 mars avskaffats som helgdag i de flesta av de före detta Sovjetrepublikerna. I Ryssland är det fortfarande en väldigt starkt uppmärksammad dag: ve den chef som inte ger sina kvinnliga anställda en liten bukett blommor, en ask choklad eller något. Men i de flesta av de länder som inte längre behöver betrakta Moskva som sin huvudstad är 8 mars historia. Här i Georgien har kvinnodagen ersatts av 3 mars, som är Den Georgiska Moderns dag.

Sovjets politik inom genusfrågor lät ofta ganska bra. Landet var
noga med att placera kvinnor på synlig positioner, världens första
kosmonaut var en kvinna, Valentina Teresjkova; Alexandra Kollontaj var
världens första kvinnliga ambassadör. Sovjetunionens parlament hade en
väldigt hög andel kvinnor. Nästan alla kvinnor var aktiva inom
förvärvsarbete och sällan ekonomiskt beroende av sina män. Politiken
påminner en del om den politik som fördes gentemot de icke-ryska folken
i Sovjet: det fanns estniska och georgiska folkdansfestivaler och
filmstudior, men inget självbestämmande. Och för kvinnorna var det
ungefär samma sak: kvinnorna var inkvoterade i parlamentet, men hade
inget egentligt inflytande på beslutsprocessen.
8 mars firades –
och firas än i dag i Ryssland – med choklad och blommor och högtidstal.
Den officiella propagandan beskrev dagen som den dag då Sovjetunionens
kvinnor firade jämställdhetens seger i den socialistiska staten. Dagen
var alltså inte ett tillfälle för att markera att kampen för
jämställdhet skulle fortsätta, utan för att fira att jämställdheten
redan uppnåtts.
I dag har de flesta sovjetrepubliker en mycket låg
kvinnorepresentation i parlamenten, och frågor om jämställdhet
uppfattas ofta som pinsamt sovjetiska. Att kvinnorna nästan helt
försvunnit från parlamentet uppfattas nästan som en FRAMGÅNG! Man har
befriat sig från Sovjets gamla system om att kvotera in mjölkerskor: nu
får kvinnorna själva bestämma vad de vill göra.
Sovjet talked the talk, but didn’t walk the walk.
Så ungefär. Inte för att jag vill idyllisera kvinnornas ställning i ex-SSSR, men det är omöjligt att inte märka att kvinnorna egentligen i mycket större utsträckning lyckats
anpassa sig till en nya förhållandena: de super inte ihjäl sig som
männen, de är synnerligen aktiva i näringslivet och på nyckelpositioner
inom administration. Men de har vänt politiken ryggen.

Avslutningsvis vill jag säga att det finns ingen motsättning mellan jämställdhet och att ge kvinnor choklad och/eller blommor!

Tbilisi. I dag har jag funderat på verbformen supinum. Jag har nämligen stunkit hela dagen, och jag är inte säker på att verbet stinka ens existerar i supinum. I morse var vattnet avstängt i min lägenhet. Det är sånt som händer då och då, kanske ett par gången i månaden. Jag har en viss beredskap för det, och häller alltid upp vatten i förväg till frukostteet. Och vattnet brukar komma tillbaka vid halvåttatiden (ingen stiger ändå upp tidigare i denna sybaritiska metropol av livsnjutare och lättingar).
Men i dag blev det inget vatten. Jag fick borsta tänderna i mineralvatten, vilket var lite spejsigt, men ingen dusch, ingen rakning. Tomma, susande kranar. Vid fem i åtta, när jag brukar lämna min bostad, spottade kranarna ur sig lite fukt, men i princip: ingen dusch innan jobbet.

Förresten är det den moderna tidens klassmarkör. Ens status i samhället avgörs av huruvida man duschar före eller efter jobbet.

Jag är ju en sån som duschar före jobbet, men inte i dag, alltså. Så jag har suttit och dels stunkit, och dels grunnat över supinunformen på stinka. Det borde vara stunkit, men någonstans har jag läst/hört att verbet stinka saknar supinum. Jag kan alltså inte ha stunkit på jobbet. Skönt för mina arbetskamrater.