Vår.

Tbilisi. Lyckligtvis är en av mina chefer alltid försenad. Hon bor längst bort och hämtar upp några av oss andra längs vägen. Jag bor närmast kontoret. I teorin ska hon plocka upp mig klockan åtta, men hon är svag för snoozeknappen på väckarklockan och brukar komma, svårartat gäspande, ungefär 20 över. Men eftersom jag, enfaldigt och trofast, tror att hon ska komma klockan åtta, så står jag ute och väntar klockan åtta.
Jag börjar dagen med att hälsa på Moder Georgien, aka Iron Maiden, jättestatyn ovanför stadsdelen Sololaki där jag bor. Sen ställer jag mig på soliga sidan av gatan och ser lövträden slå ut.
Det är redan kavajvarmt här, fast morgnarna kan vara lite kyliga, men det är definitivt varmare ute än i min lägenhet. Och för varje dag har löven på trädet vid mitt hus slagit ut lite till. Sen åker vi till jobbet, sitter inne och ser skuggorna vrida sig över parketten under dagen. Vid sju brukar jag kunna åka hem. Kvällarna är milda – svensk sommarkväll – och en promenad runt gamla stan brukar fullborda kvällen. Det är mycket jag kommer att sakna härifrån när jag åker hem, men då kommer jag att möta ännu en vår. 2009 blir året med två vårar.