Kategori: Ett och annat

Enköping. Jag sitter hemma och slöar på dagen, och inser att alla program handlar om kläder och mat. Och jag inser tillika att jag tycker att mat och kläder är ointressanta. Jag både använder och behöver såväl mat som kläder, men jag tycker inte vare sig det ena eller andra är intressant. Mode är lika ointressant som fotboll. Mat är lika ointressant som dans.

Det här är nog nästan så nära man kan komma kätteri i dagens Sverige. Mat och mode är på något vis kvintessensen av det vi förutsätts älska i konsumtionssamhället. Men kan jag rå för att jag tycker att det är tråkigt att hacka lök och steka köttslamsor? Men alla våra medier förutsätter att vi fascineras av köksarbete.

Men effekten har blivit att mat har förvandlats till en tung prestigegrej. Har man gäster så gäller det att komponera en sofistikerad meny av märkvärdiga råvaror, tillredda med sällsynta och exotiska metoder. Det finns åtskilliga undersökningar som visar att ta emot gäster utgör en svårartad stress. Så pass att man hellre låter bli. Och så lägger man förmögenheter på fina kokböcker, men äter Familjen Dafgårds uppmikrade Herrgårdskebab, rea denna vecka på Ica Nazi.

Jag har bestämt mig för att undvika kokböcker. Jag har Vår kokbok – världens tristaste och enklaste kokbok – och det får räcka. Men jag tänker aldrig plocka hem frysta grönsaker eller djupfrysta middagar. Och aldrig att det kommer pulvermos över min tröskel.

Enköping. Jag har alltid varit svag för den här perioden – efter julhelgerna, då årets raksträcka börjar. I flera veckor råder arbetsro, fem dagars vecka, lite vila. Vardag, helg, vardag, helg i en behaglig rytm. Inga tramsiga klämdagar och dumma ledigheter och högtider som kräver middagsansträngningar. Bara en skön blandning av jobb och inte jobb. Det blir ljusare ute – redan i slutet av januari märker man det. Och det här är en tid som går som en blixt. Talgoxarna börjar sjunga. Februari kommer med den riktigt stränga kylan, men också med dagsmejan. Och i mars är det allvar. Vintern är bruten och vi behöver inte längre den här expressnabba perioden. I april saktar tiden in igen och i maj tar den små små steg som inte börjar sträckas ut förrän i augusti.

Enköping. Det är ju så modärnt och käckt att twittra, men jag har lessnat.

Enköping. Det råder svinkyla utomhus och snö. Jag har varit lite tystlåten under en period, och undanhållit alla mina läsare alla detaljer om allt märkvärdigt jag hittade när jag snöt mig under en kortare sjukdomsperiod. Ber om ursäkt om detta. Nu är näsan tom, året nytt och inget inskrivet i kalendern. Kalenderbladen är oskrivna som nysnö, och jag har alla möjligheter att lägga mig på rygg och göra änglar.

Så börjar jag året: med änglar i min oskrivna kalenders nysnö! Gott nytt!

Enköping. November är månaden utan skuggor, utan konturer. Utan färger. Novemberdimman är den gråaste dimma som finns, smeksam och våt. Det som kallas dagsljus så här års är inte ljus, det är omörker. I omörkret kan inga skuggor uppstå. Ingenting är torrt, våta kvistar slår mot ansiktet på cykelvägen när mörkret väl blivit alldeles mörkt. Men stadsmörkret är inte skogsmörker. Stadsmörkret är blekare, tunnare. Det ligger hela tiden ett skikt av omörker över mörkret, ett skymmande skikt av omörker som gör att man aldrig ser stjärnorna. Aldrig svärtan i en kall natt. Aldrig vintergatan och aldrig det iskalla knastrandet under tofflorna på väg ut till dasset.

Stadstystnaden är inte heller skogstystnaden. Inte ens mitt i natten blir tystnaden tyst. Vattenledningar susar och någon passerar tjoande förbi på vägen. Människan är mindre här, men fler. I skogen är människan större, men skogen är ännu större, och mörket och tystnaden och himmelen.

Enköping. Ett problem när man flyttar till en ny bostad, är att man inte har gardiner. Efter en vecka som wannabe-Laestadian har jag nu tröttnat på att inte ha gardiner, så jag gick till Åhlens för att handla gardiner. Och en gardinstång.

Ska väl säga att jag inte riktigt kan uppamma samma passion för gardiner som min gamla mor, som hade ett passionerat förhållande till alla former av textilarrangemang i fönster.

Jag köpte ett par raka historier som förlänar min lilla bostad en stram elegans. Stiligt.

Askö. Jag reste hem från Uppsala en afton. Lite hungrig. Så jag åt en korv på kiosken. Strax efter mig kom en herre som var
dramatiskt berusad. Mödosamt slantade han upp sextionio kronor i
tiokronorsslantar och växelpengar för att köpa en SIbylla Super Meal.
Och så kom hans flickvän och var nervös för att hamburgaren tog så lång
tid.
Sen väntade jag i ytterligare några minuter, tills den snälla
buss 811 svängde runt hörnet. Sekunder innan bussen skulle rulla iväg
kom hamburgarparet hastande med dressingmustascher (han) och klapprande
klackar (hon) – även de skulle till glamourösa Östhammar i
fredagkvällen.
Under hela resan pratade de i mobiltelefon med någon kompis som uppenbarligen var kvar på festen de lämnat.
Bussen
tryckte sig framåt genom det tröga tid/rum-perspektivet mot norr.
Helljuset skapade en strut av svag dag genom natten, klämde mödosamt
undan mörkret utan att riktigt lyckas. Alunda. Gimo. Gunbyle. Uppland
försvinner bakom oss och jag plingar för att stiga ut i tomrummet. När
bussen morrar bort hänger jag i tyngdlösheten och känner mig fram till
andra sidan vägen där cykeln står. Jag cyklar genom kosmos; håller mig
kvar på vägen genom att lyssna på hjulens knaster mot vintergatan.
Nästan framme – jag kan redan se ljusen från portalens dubbelstjärna –
möter jag ett rymdskepp som bländar mig så pass att jag tappar
kontakten med vägen. Det är så ljust att jag inte kan se något.
Jag kommer hem och det luktar fortfarande lapsang i mitt rökiga pörte.

Askö. Jag är lite trött på att ha torrdass. Det är förvisso en super-duper modern separettanläggning, men skiten ska ju bäras ut ideligen. Det är ett eländes kånkande hit och dit. Lustigt nog luktar det mycket mindre än man skulle kunna vänta sig, eftersom allt är separerat och fint. Men det är ändå måttligt njutbart. Men det måste göras. Sometime a man’s gotta do what a man’s gotta do.